Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Spermatocyt—Spetsar
234
Spermatocyt, se Könsceller, sp. 500.
Spermatoforer [-fä’-], zool., se
Befruktning, sp. 1095, och Bläckfiskar, sp. 607.
Spermatofyter, dets. som fanerogamer.
Spermatogenés, de hanliga könscellernas (se
d. o.) utveckling.
Spermatozoer [-sä’or] (av grek. spe’rma, säd,
och zöon, djur), S p e’r m i er, S ä d e s k r o
p-par, Sädesceller, de hanliga
könscellerna (se d. o.) hos människan och djuren. I
regel bestå s. av ett huvud, så gott som
uteslutande bestående av kärnsubstans (se
Cell), ett mell ans ty cke, innehållande
en centralkropp, och ett rörligt gissel,
svansen, med vars hjälp s. simmande uppsöka
ägget (jfr Befruktning). T. P.
Spermatozoid [-såi’d].
1. (Zool.) Dets. som spermatozoer (se d. o.).
2. (Bot.) En medelst flimmerhår, c
i-1 i e r, självrörlig hancell (garnet), som
befruktar en orörlig äggcell. S. förekomma hos vissa
grönalger (se d. o., sp. 1175), gulgröna alger,
vissa brunalger, mossor, ormbunksväxter,
kottepalmer och Ginkgo, bland svamparna
endast hos Monoblepharidaceae (hörande till
Oomycetes). S. ha hos skilda avd. av
växtriket olika utseende med för varje grupp
bestämt antal (1—flera) cilier (se d. o.). N. S-s.
Spe’rmier, dets. som spermatozoer (se d. o.).
Spermiogenés, de hanliga könscellernas (se
d. o.) utveckling.
Spermogc/nium, bot., se Hanorgan.
Spermo’philus, zool., se Siselsläktet.
Sperön, skpsb., se Galär och R a m m.
Sperryllt, miner., se Platina, sp. 1078.
Spès, lat., »hopp», fullständigare Bona S.,
hoppets gudinna, ofta förbunden med F o
r-t u n a (se d. o.).
Spessart [Jpä^art], bergstrakt i mellersta
Tyskland, Bayern och Hessen-Nassau,
begränsas i s. av Mains nedersta stora flodbåge, i n.
av dess biflod Kinzig. S. är ett platåland
med rundade höjder (Geyersberg, 585 m ö. h.).
Spessartln, miner., se Granat, sp. 931.
Spets. 1. (Zool.) Se Hundraser, sp. 132.
2. (Krigsv.) Främsta (eftersta) slutna
avdelningen av bevakningstrupperna under
marsch. Se Förtrupp (med bild). M. B-dt.
3. (Ber.) Se Sköld, sp. 1269.
Spetsar, genombrutet arbete, utfört genom
sammanfogande av trådar på olika sätt:
genom sömnad, knyppling (se d. o.), knytning
(nätspets), flätning (se Sprängning) och
virkning. Benämningen på flera språk avser
dess tidigaste förekomst som uddig
kant-ornering. De europeiska s:s utformning är
nära beroende av dräktskicket.
Renässansen. Mest mödosam i utförandet
men också värdefullast är den sydda
spetsen, som även verkat stilbildande, särskilt
för knypplingstekniken. Dess ursprung är
det genombrutna vitbroderiet, som avbildats
av italienska målare redan under 1300-talet
(Lorenzetti). Härur utvecklades en
sammanhängande spets med geometriskt mönster,
byggt på ett rutnät av i tyget kvarlämnade
trådar, härav benämningen reticella (litet
nät). Senare upptagas även växtornament,
ehuru strängt stiliserade. Karakteristisk för
denna spets, som tillhör 1400- och 1500-talet
samt 1600-talets förra del, är dess klara, hårt
plastiska form, som bygger på det vitas
sil
huettverkan. — I Nederländerna uppstod en
speciell renässanstyp i knyppling med grunda
och avrundade uddar, vari ornamenten flyta
samman till en ganska tät yta. En
förenkling av denna typ äro bl. a. bömiska s., icke
sällan utförda med kulört garn.
Barockens förnämsta spets är den sydda
venezianska reliefspetsen, vilken måste
betecknas som höjdpunkten av alla tiders
spetskonst. Uddarna ha här försvunnit, och hela
spetsen består av en fyllig, fortlöpande ranka
med blommor och blad, vilka sammanhållas
av små tränsar (brides). En något yngre
variant är rosalinespetsen, vari briderna prydas
av små rosor, därav namnet. Den oerhörda
lyx med importerade italienska s., som
utvecklades i Frankrike under 1600-talet,
föranledde Colbert att grundlägga en fransk
tillverkning genom att inkalla arbeterskor
från Venezia och inrätta spetsskolor i
Alen-gon och Argentan. Småningom utbildades en
speciell typ, den s. k. point de France, med
ett sirligt mönster i Bérainstil, vilande på ett
nät av sammanhängande brider. Hit höra även
s. av flerfärgade snodder el. metall, ofta
kallade gipyrspetsar.
1700-talet. Rokoko- och Ludvig XVI
^-tidens sydda s. utfördes företrädesvis i
Frankrike (point d’Alengon och point d’Argentan).
Spetsen består till största delen av tunna
bottnar, réseaux, varemot avteckna sig
mönstrets vanl. små former inom hårda konturer.
— De knypplade s. utfördes framför allt i
Nederländerna. Deras oöverträff ligt fina
lin-tråd ägnar sig särskilt för denna teknik.
Här ha utbildats olika typer, huvudsaki.
karakteriserade genom bottnarnas olika
utseende och hänförda till flera orter: Mechelen
och Valenciennes med tydligt konturerat
mönster och flera bottnar; Brygge och Bryssel
utan réseaux och med en viss
barockkaraktär (Bryggespetsen stundom kallad
duchesse-spets); Binche m. fl. Även i Frankrike
knypplades s., ehuru ej så fina: Chantilly och
Bayeux voro särskilt kända för sina s. k.
blonder, knypplade av naturfärgat, ibland
svart silke.
1800- och 1900-talet. Efter 1700-talet går
spetskonsten tillbaka. Tyllbroderierna och
sedermera de helt maskingjorda s. minska
efterfrågan på de dyrbarare äkta s., vilka till följd
av konkurrensen också försämras och
förgrovas. I samband med det arbete för
återupplivande av konsthantverket över huvud, vilket
upptagits i olika länder vid tiden omkr.
sekelskiftet, har spetsarbetet blivit föremål för
stora omsorger. I Italien har föreningen
Ae-milia Ars i Bologna gjort en stor insats.
Sverige. Vadstenaspetsarna ha en
internationell (nederländsk) typ både beträffande
utseende och utförande. Sannolikt går denna
tillv. tillbaka till några holländska
kammar-duksvävare, som på 1760-talet inflyttade till
Vadstena. Bland allmogespetsarna, som
utföras på ett avvikande sätt (se
Knyppling), finnas många både mycket vackra och
egenartade typer. I Dalarna har utbildats
ett flertal mycket karakteristiska s. Rikast
och mest omväxlande äro de från Mockfjärd
och Gagnef, som rönt inverkan av 1700-talets
s., ehuru dessa starkt omstiliserats. En grov
spets av ren renässanskaraktär har levt kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
