Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spetsar - Spetsbergen - Naturbeskrivning - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
Spetsbergen (Naturbeskrivning—Geologi)
236
i Ovanåkers och Ore socknar. Den
spindelvävstunna Rättviksspetsen torde även i
typen höra till de äldsta. I Delsbo knypplas en
dekorativ spets i flerfärgat garn med
markerade rutor och hjärtan. Den mest egenartade
av de svenska s. är den skånska, som i sin
mycket täta, fasta teknik saknar motstycke.
Den är oerhört omväxlande i mönstren.
Betydande insatser för den svenska spetskonsten
ha gjorts av Ottilia Adelborg och
hemslöjdsföreningarna.
Litt.: Mrs. Bury Palliser, »History of lace»
(1865; 4:e uppl. 1902); Elisa Ricci, »Antiche
trine italiane» (2 bd, 1908); M. Dreger,
»Ent-wicklungsgeschichte der Spitze» (2:a uppl., 2
bd, 1910); H. Dedekam, »Nordiske kniplinger»
(i Nordanfjeldske Kunstindustrimuseums
Aar-bok 1911); Elisabeth Thorman, »Äkta spetsar»
(1913); Marie Schuette, »Alte Spitzen» (3:e
uppl. 1926) och »Spitzen von der Renaissance
bis zum Empire» (1929). A. G-r.
Spetsbergen, ögrupp i Ishavet, mellan ung.
76° 30’ och 80° 30’ n. br. samt 10° och 28°
ö. Igd fr. Gr. De smärre öarna nå i n. med
Rossön till 80° 50’ n. br. och i ö. med Giles
land el. Vitön till 33° 30’ ö. Igd.
Avståndet från n. Norge till S:s sydkap är omkr.
650 km. Jfr Svalbard.
INNEHÅLL:
sp.
Naturbeskrivning.... 235
Geologi ......... 236
Mineraltillgångar... 237
Klimat............. 238
Växtvärld ........ 238
Djurvärld ......... 238
sp.
Befolkning m. m..... 239
Folkrättslig ställning... 239
Förvaltning ........ 240
Historia .......... 240
Litteraturan visningar.. 240
Naturbeskrivning. S. utgör n. v. hörnet av
Gamla världens kontinentplatå; v. kusten är
parallell med grundhavsbrantens skarpa
begränsning mot Skandiska havets 2,000—3,000
m djupa sänka. S:s n. kust följer gränsen
mellan grundhavet och den arktiska ännu
något djupare havssänkan, som mot n. även
begränsar Frans Josefs land och Nordgrönland.
S:s areal uppgives tills, m. Björnöns (se
d. o.) till 65,000 kvkm, Västspetsbergen till
omkr. 40,000, Nordostlandet till omkr. 15,000,
Edges land el. Edges ö (Stans foreland) till
5,100, Barents land till ung. 1,300 och Prince
Charles foreland till 600 kvkm. Bland smärre
öar märkas Giles land (Vitön), Storön, Kung
Karls land och Hopen.
Från Barents hav i ö. inskjuta mellan S:s
största öar två breda, föga djupa sund,
Storfjorden och Olga strait. På v. och n.
kusterna åter inskjuta många markerade fjordar,
av vilka må nämnas i v. King’s bay,
Isfjorden (med bifjordarna Dickson bay och Billen
bay kring halvön Dicksons land), Belsund
och Hornsund samt i n. Hinlopensundet med
Wahlenberg bay och Lomme bay samt Wijde
fjord och Wood fjord. Fjordarnas djup
överstiger sällan 100 m; Isfjorden och King’s bay
nå dock 200—400 m samt Hinlopen något
mera. S. är ett bergland, ofta 500—800 och
mot n., i James I:s (Kong Håkon VII:s),
Oscar II:s och Andrées land, 1,000—1,300 m
högt. Högst når Newtontoppen av
Chydenius-bergen (ung. 1,720 m) i Nieuw Vriesland. De
vanl. av landis täckta fjällplatåerna
genomskäras av djupa dalar, dels isfria, dels uppfyllda
av glaciärer. Landisens mäktighet synes blott
i dalglaciärerna uppgå till 30—50 och sällan
100 m. Nedisningen synes vara mäktigast
utemot Golfströmmen. Mycket stora
växlingar ha påvisats kring ett medelläge i
gla-ciärernas utbredning. Då landisen, som
antagligen täckte hela S., bortsmälte, voro S:s lägre
delar sänkta under havsytan, så att ofta vackra
strandterrasser utbildats, inom S:s först
isfria utkanter mer än 100 m ö. h., längre inåt
och mot n. till lägre höjd. På lägre nivåer
träffas strandlinjer och skal av mollusker,
utvisande, att även på S. en del av
post-glacialtiden var något varmare än nutiden.
Tack vare Golfströmmen är S:s västkust
lättast tillgänglig, ehuru fjordmynningarna,
särskilt mot s., ej sällan under försommaren
spärras av drivis, som runt Sydkap kommit
från Barents hav och följer Golfströmmen
norrut för att vid Prince Charles foreland
vanl. ledas ut i havet och skingras.
Nordkusten åter är särskilt vid nordliga vindar
ofta blockerad av polarisen, som vid de n. v.
öarna kan nå upp till en tjocklek av 5 m.
Den för vistelse på S. viktiga drivveden
har ditförts med havsströmmarna, huvudsaki.
från de stora sibiriska floderna.
Golfströmmen har medfört bönor av västindiska
balj-växter, Entada och Guilandina, amerikansk
lärk, norska fiskflöten m. m. Talrikast äro
dock de sibiriska barrträden.
Geologi. På S. finnas de flesta av de
geologiska systemen företrädda och ofta
förträffligt blottade i fjord- och dalsidorna. De äldsta
systemen gå i dagen i det s. k. Norra
fornian-det utefter nordkusten och öarna mot ö. till
Frans Josefs land. Här träffas underst
kristal-liniska bergarter, av vilka de äldsta torde
tillhöra urberget och de yngre ett par avd. av
de s. k. heklahoeklagren, i vilka nyligen dels
träffats kambriska fossil, dels urgamla
gla-ciala avlagringar. Vidare förekomma
över-siluriska lager samt, med nästan milstjock
mäktighet, devoniska lager, som lämnat en
sällsynt rikhaltig uppsättning av pansarfiskar.
Av kvarvarande rester framgår, att fornlandet
delvis varit täckt också av yngre berglager
men att dessa genom upprepad landhöjning
och vittring efter hand blivit förstörda. Därvid
ha under kritperioden smälta diabas- och
basaltmassor frampressats genom
vulkansprickor, och till sist ha av norska geologer nära
Wood fjord anträffats ett par kvartära
vulkankäglor, Sverre och Sigurd, jämte flera
varma källor, som ha en temp. av 20°—27° C
och innehålla ett dussintal sötvattensalger och
en characé, tillhörande sydliga former, som i
övrigt ej iakttagits på S.
Utmed S:s västkust från King’s bay till
Sydkap framgår likaledes en bergribba, den
s. k. västkusthorsten, på vilken genom
landhöjning, vittring och nedskärning yngre
berglager efter hand till större delen blivit
förstörda, så att underliggande heklahoeklager
kommit i dagen. Mellan dessa båda
kustområden finnes en mäktig lagerföljd från
karbon-, trias-, jura-, krit- och tertiärsystemen
ännu kvar utmed Norra fornlandets s. v. sida,
från vilken lagren sakta luta emot sänkans
mitt. Närmast ö. insidan av västkusthorsten
åter äro samtliga yngre berglager t. o. m. de
tertiära kraftigt hopskjutna i ett el. flera
betydande bergveck, överstjälpta inåt sänkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
