Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spetsbergen (Mineraltillgångar—Djurvärld)
237
och undanskjutna av en kraft, som verkat
utifrån den skandiska havssänkan och
vinkelrätt mot kontinentkanten (bild 2). Detta synes
tyda på en insjunkning av nämnda sänka
under sentertiär tid och en inpressning av
underliggande magma (se d. o.) in under
kon-tinentkanten. Jämte bergveckningen tala
härför även de gammaltertiära berglagren, som
efter sin avsättning blivit upplyfta mer än
1,200 m ö. h. En sådan höjning tyder på att
hela Spetsbergsplatån samtidigt blivit upplyft
och att detsamma kan gälla Skandinavien och
den skandiska sänkans övriga randområden.
Man har framhållit, att S:s trias-, jura- och
kritlager tilltaga i mäktighet västerut och
torde ha fått sitt material från ett där
beläget, numera sjunket s. k. skandiskt land. S:s
äldre bildningar t. o. m. de kambrosiluriska
övre heklahoeklagren ha undergått en kraftig
veckning och delvis omvandling till
kristalli-nisk struktur under samma s. k. kaledoniska
bergskedjebildning. Den följ, devonperiodens
mäktiga lager nedsänktes mellan betydande
sättningslinjer, av vilka den östra, utefter
Wijde fjord och vidare, sträckte sig mer än
150 km och trol. ända ned till S:s s. del, där
även sjunkna devonlager anträffats. På ömse
sidor om denna gravsänka ha devonlagren
blivit totalt förstörda, innan karbonsystemets
lager kommo till avsättning. Utom de
viktiga bidrag S. lämnat till det skandiska
områdets utvecklingshistoria ha rika fossilfynd
från många olika nivåer varit av stor
betydelse, sålunda utom devontidens fiskar
kar-bonperiodens brachiopoder, triastidens ödlor,
urgroddjur och fiskar samt mollusker, såväl
därifrån som från jura- och kritperioderna.
Av stor vikt ha därjämte varit rika fynd av
forntida växter från devonlagren med
primitiva former, särskilt på Björnön, där också
kolflötser anträffats, vidare trädartade
ormbunkar och lummerväxter ur karbontidens
kulmlager, som innehålla i regel föga
brytvärda kolflötser, därjämte skilda slag av
barrträd och ormbunkar från juralagren och
framför allt från tertiärlagren en rik
skogsvegetation av lövträd, buskar o. a. växter, till
sitt skaplynne någorlunda motsv.
växtligheten i mell. Frankrike.
Mineraltillgångar. Stenkolens
utbredning och geologiska ålder fastställdes genom
de svenska expeditionerna. Verklig brytning
planerades 1905 och igångsattes snart
därefter av det amerikanska bolaget Ayer &
Longyear s. v. om Advent bay vid den sedan
av norrmän inköpta Longyearbyen (Longyear
city). 1932 uppgick skeppningen härifrån till
243,000 ton. Norrmännen ha även brutit kol
vid Ny Älesund s. om King’s bay, holländarna
vid Green bay. De sålde 1932 anläggningarna
till det ryska Arktik ugol, som 1931
förvärvat kolgruveanläggningen Grumant city
vid Isfjorden ö. om Coles bay. Ryssarna hade
förut del i Anglo russian Grumant a.-b., som
haft en årsbrytning av omkr. 40,000 ton. Alla
dessa kol äro gammaltertiära, goda ångkol
men koksa vanl. icke. På S. finnas kol från
karbon- och kritperioderna, av olika skäl dock
mindre brytvärda än de tertiära.
Järnkontoret, som 1909 upptagit S:s
kolfråga till prövning, lät 1910 genom B.
Hög-bom undersöka kolförekomsterna för att
ocku
238
pera lämpliga fyndigheter. Endast på en av
dessa har dock verklig gruvbrytning blivit
fullföljd, näml, i Sveagruvan vid
Braganza-bukten längst in i Belsunds n. arm, van Mijen
bay, där årliga brytningen, som t. v. är
nedlagd, senast uppgick till 116,000 ton.
Ett försök att tillgodogöra sig fosfoi halten
i vissa bituminösa triaslager gjordes 1870 av
det svenska fosforitbolaget Isfjorden, det första
bolag, som sökt tillvarataga mineralprodukter
på S. Dess rättigheter och egendomar
förvärvades sedermera av a.-b. Isfjorden-Belsund,
som 1911 övertog Järnkontorets fyndigheter
och 1916 ombildades till a.-b. Spetsbergens
svenska kolfält, vilket nu som Svenska
sten-kols-a.-b. Spetsbergen väsentligen är svensk
statsegendom. G. D. G.
Klimat. Regelbundna observationer ha
(sedan 1912) endast gjorts vid den meteor,
stationen vid Green harbour (1929 flyttad till
Longyearbyen). 1912—29 hade denna plats en
årlig medeltemp. av — 7,6° C. Den varmaste
månaden var juli med medeltemp. 5,3°, den
kallaste mars med — 18,s°. Högsta iakttagna
temp. var 15,8°, lägsta —49,2°. Den
uppmätta årsnederbörden var i medeltal 325 mm,
vilken siffra dock trol. är för låg, då
nederbörden mest består av snö, vars exakta
uppmätning erbjuder stora svårigheter. Den
mesta nederbörden faller under vintern; de tre
månaderna maj—juli ha sammanlagt endast
42 mm nederbörd. Sommaren är emellertid
den molnigaste årstiden, och dimma
förekommer då vida oftare än om vintern. Svaga
vindar el. vindstilla äro i allm. förhärskande, men
stormar förekomma ej sällan, särskilt om
vintern. Att döma av de sparsamma
observationerna från andra platser synes temp. österut
vara lägre än vid västkusten, som uppvärmes
av Golfströmmens nordligaste utlöpare,
medan den ö. kusten i regel året om är blockerad
av is. E. P.
V äxtvärld. Växtgeografiskt ansluter sig S.
närmast till nordligaste Europa. Dess
kärl-växtflora, som omfattar 120—130 arter, är
rikare än i något annat land på samma
latitud. Vegetationen är artrikare och bättre
utvecklad kring det inre av de stora fjordarna
och i de där mynnande dalgångarna än vid
kusten. På grusig strandmark finnes en gles
och sparsam växtlighet av bl. a. Mertensia
maritima, Halianthus peploides, Stellaria
hu-mifusa, Saxifraga- och Carex-axter samt Aira
alpina. Kärrmarken bär rikligt med mossor,
och bland dess allmännare fanerogamer
märkas Eriophorum Scheuchzeri och Dupontia
Fisheri. Rikast är vegetationen på
bergssluttningarna, särskilt under fågelbergen (bl. a.
arter av Draba, Papaver, Cochlearia och Oxyria;
allmännast äro Salix polaris, Dryas octopetala
och Saxifraga oppositifolia). K. A.
Djurvärld. Den rikliga förekomsten av
valar ådrog sig tidigt uppmärksamhet. En
intensiv fångst vidtog redan i början av
1600-talet. De värdefulla rätvalarna (nordkapare
och grönlandsval) voro utrotade inom två
sekel. 1890 och 1903—12 bedrevs även fångst
på fenvalarna (blå-, sill-, sej- och knölvalen).
Beståndet var 1912 kraftigt decimerat men
har sedan dess ökat, och fångst idkas nu
åter. Den lilla vitvalen, Delphinapterus
leu-cas, fångades på 1800-talet i stor mängd i S:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
