Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spetsbergen (Befolkning—Litteraturan visningar)
239
fjordar men finns nu blott sparsamt. Turen
kom sedan till valrossen, som nu också tagit
slut utom vid de n. ö. kusterna. Fyra sälarter
(storsäl, arktisk vikare, grönlands- och
blås-säl) förekomma vid S. Isbjörnen lever dels
på land, dels ute på isen. Rena landdjur
på S. äro blott fjällräv och ren. Båda äro
för S. karakteristiska raser, mindre än
släktingar annorstädes. När Norge fick
suveränitet över S., blev renen fridlyst på 10
år. 1929 infördes 17 myskoxar från
öst-grönland. Vanlig hare och polarhare ha 1930
införts till S. Fågelfaunan på S. är mycket
rik. 61 arter ha omtalats, men av dessa äro
30 tillfälliga besökare el. vinddrivna.
Landfåglar äro endast snösparven (flyttfågel),
fjällugglan och spetsbergsripan. I fågelfjällen bo
mängder av spetsbergsgrissla, tobisgrissla,
alkekung, lunnefågel, vittrut, tretåig mås,
ismås (i n. ö.) och havhäst. Vidare märkas
silvertärna, tre arter labbar och i sötvatten
små-lom. Av andfåglar finnas spetsbergs-,
prut-och vitkindad gås, alfågel, praktejder och
spetsbergsejder, av småvadare större
strandpipare, roskarl, sandlöpare och två arter av
sim- och småsnäppor. En rödingsform stiger
sparsamt i vissa älvar, i havet förekomma flera
simpartade fiskar, polartorsk och vissa år
vanlig torsk. Håkäring fiskas för
tranbered-ning av levern. Det lägre djurlivet i havet är
mycket rikt och lämnar föda åt valar, sälar
och fåglar. Insektsfaunan på land utgöres
mest av tvåvingar, några steklar och ett par
arter skalbaggar. Lönnb.
Befolkning m. m- Den på S. hemmahörande
norska befolkningen utgjorde 550 inv. 1930.
Sommartid är invånarantalet något större,
varjämte S. då anlitas som bas för
fångstfartygen. Antalet med kolbrytning
sysselsatta pers, nådde 1924 sitt maximum med
1,741 pers, på sommaren och 1,499 pers, på
vintern, därav över 200 svenskar. Motsv.
siffror voro för 1930 464 och 436, samtliga
norrmän. Sedan 1931 finnas på S. även ryska
gruvarb. (omkr. 1,000 personer 1932). Den
norska huvudorten är Longyearbyen, den
ryska Barentsburg. Genom fyra
postexpeditioner och radiostationer i Longyearbyen och
Ny Ålesund står S. i kontakt med
yttervärlden. G. R-ll;Hoel.
Folkrättslig ställning. Efter S:s upptäckt
1596 framställde åtskilliga av fångsten där
intresserade nationer anspråk på ögruppen,
men S. förblev herrelöst land (terra nullius);
en av svensk-norska regeringen till makterna
1871 riktad framställning, avseende S:s
ockupation för de förenade rikenas räkning, blev
resultatlös på grund av ryskt motstånd. 1907
framställde norska regeringen förslag om
ordnande av S:s folkrättsliga ställning, men
förhandlingarna avbrötos genom världskriget.
Frågan upptogs vid fredskonferensen i Paris
1919, och 9 febr. 1920 slöts mellan England,
Förenta staterna, Frankrike, Italien, Japan,
Sverige, Norge, Danmark och Nederländerna
en traktat, varigenom suveräniteten över S.
jämte Björnön tillerkändes Norge men alla
stater tillförsäkrades lika rättigheter till fiske,
jakt och gruvdrift. Norge förband sig att
utfärda en bergverks ordning,
varigenom de fördragsslutande parternas undersåtar
skulle erhålla full likställdhet vid
anlägg
240
ningarnas utnyttjande. Flottbas eller
fästningar få ej anläggas på S., som ej får
användas för militära ändamål. Ryssland lät i
febr. 1924 meddela Norge, att det ej gjorde
några invändningar mot traktaten. Sedan
bergverksordningen utfärdats 7 aug. 1925 och
traktaten därigenom trätt i kraft, förklarades
S. 14 aug. 1925 för en del av Norge. S. bildar
numera tills, m. Björnön distriktet Svalbard.
Förvaltning. Enl. lag om Svalbard 17 juli
1925 utövas den administrativa myndigheten
över S. av en sysselman, som tillika är
polischef och utövar vissa domarbefogenheter.
Därjämte finnes en bergmästare. Underdomare
över S. är byfogden i Tromsö. — 1930—31
utgjorde inkomsterna 83,091 kr.
(utförselavgifter 39,843 kr., skatter 43,248 kr.), utgifterna
83,844 kr. T. G-l.
Historia. Den förste, som med karta och
verklig lokalbeskrivning bevisat sig (1596) ha
upptäckt S., var holländaren Willem Barents
(se d. o.). S. fick sitt namn efter
västkustens många spetsiga fjäll. Få år efteråt
upptäckte engelsmännen rikedomen på val,
vilket föranledde 1600-talets stora
fångstskede med tävlan mellan engelska, holländska,
danska o. a. fångstfartyg, som anlade
tran-kokerier. Under denna tid upptäcktes S:s
flesta delar och antyddes också på
kartskisser. Såsom en slutlig sammanställning av
dessa kan anses den, som omkr. 1710
utgavs av den bekante kartografen Gerard
van Keulen i Amsterdam, över S:s n. kust
uppgjordes den första verkliga
översiktskartan av W. E. Parry 1828 i London. Genom
de svenska expeditionernas (se P o 1 a r
expeditioner, sp. 1136) talrika astronomiska
ortbestämningar fastställdes f. ggn läget av
landet i dess helhet enl. A. E. Nordenskiölds
sammanfattande översiktskarta av 1874. På
svenska kartor över S. ha den förste
kartläggarens med karta fixerade lokalnamn
bibehållits utan övers, av annat än appellativet.
Efter 1908 ha omfattande kartarbeten över
västra och sydvästra S. utförts av
norrmännen, över Nordostlandet av svenskar. Dessa
ha också indelat S. i namngivna områden.
De viktigaste norska namnformerna
återfinnas på kartan till Polarländer. — Se
vidare Folkrättslig ställning, sp. 239. G. D. G.
Litteraturanvisningar. Om svensk litt. före
1908 se »Swedish explorations in Spitzbergen
1758—1908» av A. G. Nathorst, J. M. Hulth
och G. De Geer (i Ymer 1909; med förteckning
över kartor, deltagare i 25 sv. expeditioner
samt 15,400 sid. zool., bot., fys., geol. och
geogr. litt.); J. M. Hulth, »Swedish arctic
and antarctic explorations 1758—1910»
(Vet.-akad :s Årsbok 1910, bil. 2); A. G. Nathorst,
»Beiträge zur Geologie der Bären-Insel,
Spitz-bergens und des König-Karl-Landes» (i
Bulletin of the Geological Institution of the
Uni-versity of Upsala 1910); arbeten av G. De
Geer i Geogr. Annaler 1919, i Ymer 1912 och
1919. O. Heers och A. G. Nathorsts
grundläggande arbeten om S:s fossila växter finnas
i Vet.-akad :s skrifter, C. Wimans i Uppsala
Vet.-soc:s Handl. samt i Bulletin of the
Geological Institution of the University of
Upsala. Svenskarnas specialarbeten efter 1910
finnas i Geol. Fören:s Förhandi., Ymer,
Vet.-akad :s Handl. o. s. v. Norska arbeten från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
