Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Spinett—Spinnmalar
252
två freskoserier i San Miniato vid Florens och
i Palazzo pubblico i Siena. H. C-l.
Spine’tt, mus., se Klaver.
Spinnare, fisk., se Drag, sp. 1221.
Spinnare, Bombycidae, den kollektiva
benämningen på en grupp nattfjärilar, som
utmärkas av tjock, luden kropp, vingar, som i
vila äro platt utbredda el. takformigt lagda,
förkrympt el. felande sugsnabel och
trådfor-miga el. tandade, hos hanarna kammade
antenner. Larverna äro vanl. håriga el. borstiga
och spinna kokong, vari förpuppningen sker.
Numera är gruppen uppdelad i ett antal fam.;
bl. a. märkas silkesfjärilar (se d. o.),
påfågelspinnare (se Saturniidae)
med bl. a. a 11 a s s p i n n a r e n (se d. o.) och
björnspinnare (se d. o.), vilkas
släktskap med s. dock är osäker. Dit räknas
vidare tandspinnare (Notodontidae), av
vilka lindspinnaren (Phalera bucephala)
lever som polyfag på lövträd och ibland
uppträder med massförökning. Till tandspinnarna
höra bl. a. släktena Notodonta, Cerura (se
Gaffelsvansar) och Stauropus.
Egentliga s. (Lasiocampidae) omfatta bl. a. t a
11-spinnaren, b j örkspin nar en (se
dessa ord) och ringspinnaren (Malacosoma
neustria), en gul till gulbrun (ofta med röd
anstrykning) fjäril med 30—40 mm
ving-bredd (se Fruktträdens
skadeinsekter). Till s. höra även nunnefjärilar
(se d. o. och Lövskogsnunnan) och
aprikosspinnaren (Orgyia antiqua; se
Aprikosspinnaren). Jfr även färgpl.
Skogsträdens skadedjur. I. T-dh.
Spinnarsteklar, Lydidae, fam. av v ä x
t-s te k lar na (se d. o.), vilka avvika från
övriga fam. särskilt genom larvernas
byggnad och levnadssätt. Trots saknaden av
bak-kroppsfötter klättra larverna likväl med
lätthet i trädens kronor tack vare sin väl
utvecklade spinnförmåga. De spinna glesa rör,
vari de bruka uppehålla sig. Bland
spinnar-steklarna finnas flera arter, som leva på gran
och tall och ibland uppträda som allmänna
skadegörare. Till de för fruktträden
skadliga arterna höra bl. a. p ä r o n s p i n n a
r-stekeln (Neurotoma flaviventris), en 11—
14 mm lång art med svart mellankropp och
bred, platt, hos hanen gulröd, hos honan
fläckig bakkropp. Larverna leva tillsammans i
kolonier på päronträd (el. plommonträd, slån,
hagtorn) oeh spinna gemensamma glesa men
sega bon i trädens grenar. I. T-dh.
Spinnhus, se Rasp- och spinnehus.
Spinning, S p å n a d, sätt att framställa
garn av fibrer medelst snodd. Konsten att
spinna garn var känd av alla forntidens
kulturfolk. Det äldsta kända verktyget för s. är
s 1 ä n d a n, en åt båda ändar avsmalnande
träpinne (spindel), på vars tjockaste del
sitter en rund skiva, vilken vid spindelns
rotation verkar som svänghjul. Ur
fibermaterialet (t. ex. ull, lin) utdrages en trådlängd, som
snos för hand och fästes vid sländan. Denna
bringas sedan i rotation, hängande i
fibersträngen, och därigenom åstadkommes
snodden, samtidigt som det färdiga garnet rullas
upp på spindeln. I slutet av medeltiden
uppstod spinnrocken, där spindeln drevs
med en tramprörelse. Den ännu inom
hemslöjden använda spinnrocken har en kort
hori
sontal spindel med gaffelformigt vingpar och
en i gaffelns mitt löpande garnrulle (bobin)
med fläns åt båda ändar. Spindel och bobin
sitta på samma axel men ha var sin
snör-trissa, som med något olika hastighet drives
från ett gemensamt större hjul, som hålles i
gång medelst trampa och vevstake. Liksom
vid sländan utdrages för hand ur råvaran en
sträng, som snos för hand och påstickes
spindeln genom den utborrade axeländan,
upp-hänges på en spindel vinge och därifrån ledes
ned till bobinen, där den fästes. När
spinnrocken går, matas material fram till spindeln
för hand, snos genom vingens rotation och
upplindas på bobinen.
Under senare hälften av 1700-talet infördes
mekaniska spinnmaskiner, anordnade
för samtidig s. av hundratals trådar på samma
maskin. De stora uppfinnarna på detta
område voro J. Hargreaves och R. Arkwright
(se dessa ord); bådas konstruktioner voro
ursprungligen inriktade på s. av
bomullsgarn. Den förres av Wood förbättrade
maskin (den s. k. Jennystolen) hade en
klämapparat, som i ett visst moment fasthöll den
grova förspånaden (se nedan), medan de på
en rörlig vagn sittande spindlarna avlägsnade
sig, varefter de under denna rörelse sträckta
och snodda garndelarna upplindades vid
vagnens återgång till sitt första läge. Den
se-nares maskin utmärktes genom sträckvalsar
för förspånaden samt använde spinnrockens
vingspindel med bobin. Småningom
utvecklade sig ur dessa grundtyper nutidens s. k.
selfaktor (självspinnare), en kontinuerligt
och fullt automatiskt arbetande spinnmaskin
av i detaljerna synnerligen invecklad
konstruktion. Bland de kontinuerliga
maskintyperna märkes även den i Amerika på
1840-talet införda ringspinningsmaskinen, vid
vilken den för pålindningen på bobinen
nödvändiga trådspänningen alstras genom friktionen
hos en på en ring kringlöpande lätt hylsa,
genom vilken tråden är trädd (ringspindel el.
niagaraspindel). — Ovan nämnda maskiner
avse i allm. finspinning, d. v. s. framställning
av det färdiga garnet. De flesta textila
råmaterial fordra dock en s. k. förspinning,
genom vilken framställes en grov, jämntjock
sträng med mycket svag snodd (förspånad).
De härför använda maskinerna ha större
spindlar och bobiner samt långsammare gång än
finspinningsmaskinerna. ■— I Sverige bragte
först Jonas Alströmer garnspinning från
husslöjd upp till ett industriellt plan, ett
verk, som fullbordades av Sven Erikson
(se d. o.). Såsom mått på
spinneriverksamhetens omfattning brukas sedan gammalt
antalet i gång varande spindlar. Inom den
svenska textilindustrien användes 869,207
spindlar 1930, därav för bomull 608,411, för
lin och hampa 13,826, för jute 6,340 och för
ull 240,630. Jfr Bomullsindustri. G. H-r.
Spinning, fisk., se Sportfiske.
Spinnmalar, Hyponomeutidae, fam. av
mal-fjärilarna, omfattande arter, vilka utmärkas
av sina silkesglänsande vita framvingar med
växlande antal svarta punkter och grå
bakvingar. Larverna äro ljusa med svarta
fläckar och leva kolonivis i stora vävnader,
varmed de omspinna näringsväxtens blad, ibland
i sådan utsträckning, att hela träd kunna bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
