Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spindeldjur - Spindelgift - Spindelmyggor - Spindelskivling - Spindelsteklar - Spindelvävshinnan - Spindlar - Spinell - Spinello, Aretino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Spindelgift—Spinello
250
Bild 2.
Korsspindel,
Araneus
diadematus,
hona.
ket smal, stjälklik midja. Chelicererna äro
tvåledade. I ändleden mynnar en giftkörtel.
Pedipalperna äro benlika, sexledade, och hos
hanarna bär sista leden på insidan en
sädes-behållare. ögonen äro vanl. 8.
I spetsen av abdomen sitta 4—
6 vårtliknande upphöjningar,
spinnvårtorna, ur vilka den i
luften stelnande spinnvätskan
framkommer. Benen äro alltid
4 par, sjuledade; tarsalleden
bär vanl. 3 klor. Alla spindlar
äro rovdjur, och de erbjuda
genom sin vana att spinna
konstrika nät för att däri fånga sitt
byte, som består av insekter,
samt genom sitt könsliv med
dess egendomliga
parningsdan-ser m. m. ofantligt mycket av
intresse för djurpsykologen. Spindlarna delas
i två underordn.: Tetrapneumones med bl. a.
fågelspindlarna och minörspindlarna (se dessa
ord) och Dipneumones. Dessa kunna
uppdelas i två huvudgrupper, Vagabundae, som
jaga sitt byte fritt kringströvande, samt
Se-dentariae, vilka spinna nät, vari bytet
fastnar. De förra fånga antingen sitt byte genom
att springa ifatt det (1 ö p s p i n d 1 a r) el.
genom att ligga på lur el. smyga sig på sitt
offer och med ett par hopp kasta sig över
detsamma (hoppspindlar). Till de senare,
som ha långa ben, hårig kropp och hög
ce-phalothorax med smal, rak rygg, hör den i
Medelhavsländerna ej ovanliga taranteln
(Tarantula apuliae); se Insektgift. Dit höra
vidare de s. k. krabbspindlarna, vilka
fått sitt namn av sin förmåga att röra sig
bakåt och åt sidorna lika hastigt som framåt.
— De talrika nätspinnande arterna skilja sig
från varandra bl. a. genom den olika
konstruktionen av näten. Dessa bestå i regel av
en stödjande del, uppbyggd av ej klibbiga
trådar, samt en fångstdel, som utgöres av
klibbiga trådar, på vilket bytet fastnar.
Hjulspindlarna (Orbitelariae) bygga de mest
konstrika näten (se K o r s s p i n d e 1 n). H u
s-el. trattspindlarna väva ett rör el.
en hylsa och framför detta ett vågrätt nät
för insektfångst. Rörspindlarna
(Dys-deridae) ha en cylinderformig kropp med korta
men kraftiga ben. Hit hör
källarspin-d e 1 n (Sagestria senoculata), som bygger i
båda ändarna öppna boningsrör med från
mynningen i olika riktningar utstrålande trådar.
— Ett alldeles avvikande levnadssätt har
vattenspindeln (sed. o.). I. T-dh.
Spindelgift. De äkta spindlarna torde (alla?)
äga giftkörtlar, som mynna på mandiblerna
och avge ett retande, giftigt sekret. Vissa av
dem ha även i sitt inre ett »kroppsgift» med
andra, ofta starkare verkningar. Kroppsgiftet
hos korsspindeln (se d. o.),
epeira-t o x i n e t, utvecklar sig i honornas
äggstockar och synes ha till uppgift att skydda ägg
och ungar. Det verkar upplösande på
åtskilliga djurs röda blodkroppar och har därför
även kallats epeiralysin. — Giftiga äro
ytterligare arter av släktet Lathrodectus, som
i Frankrike, Italien och Grekland kallas
ma-lignatte, i Ryssland karakurte (av kara, svart).
Giftigast är den sistnämnda, vars bett ge
svåra smärtor och t. o. m. kunna döda människor
och husdjur. Om fågel spindlar se d. o., och
om taranteln se Insektgift. C. G. S.
Spindelmyggor, zool., se II a r k r a n k a r.
Spindelskivling, Cortinärius, mycket artrikt
och variabelt släkte av fam. Agaricaceae bland
hymenomyceterna, kännetecknat av rost- till
kanelbrunt sporpulver, av vilket skivorna äro
pudrade, och ett spindelvävslikt, av fria
trådar bildat hylle. De likna i övrigt
mussero-nerna. Inga s. äro kända som giftsvampar,
men många äro bittra el. beska. Th. Lfs.
Spindelsteklar, Muti’llidae, fam. av ordn.
gaddsteklar (se d. o.), omfattande arter med
vinglösa, myrlika honor men bevingade
hanar. S. äro artrika i de tropiska
länderna, men i Sverige förekomma endast
sällsynt två arter, Mutilla europaeus och M.
rufipes. G. A-z.*
Spindelvävshinnan, anat., se Hjärnhinnor.
Spindlar, zool., se Spindeldjur.
Spine’ll, i vidsträckt bemärkelse en stor
grupp i isomorf blandning med varandra
uppträdande mineral (och syntetiska
produkter) av reguljärt (se Kristallsyste m),
vanl. i oktaedrar kristalliserande föreningar
II III
av den allmänna formeln R O, R2O3, där
II
R = Mg, Fe, Mn, Ni, Co, Cr, Zn, Cd och Cu
III
samt R = Al, Fe, Cr och Co (i föreningen
CoO . Co2O3). Främst märkas
(talk)spi-nell, Mg O . A12O3, och magnetit (se d. o.),
Fe O . Fe2O3. De talkspinellen närstående
leden (aluminaten) skilja sig genom lägre spec.
v., större hårdhet, ljusare färgat streck och
avsaknad av metallglans från de med
magne-titen närmare besläktade arterna (ferriterna).
Hercynit är Fe O. A12O3, g a h n i t
(zink-spinell) Zn O . A12O3 och franklinit
hu-vudsakl. ZnO.Fe2O3 (innehåller även mangan).
Till s. hör dessutom bl. a. mineralet
kromjärn (se d. o.). — Talkspinellen har
glasglans, hårdheten 8 (se Hårdhetsskala)
och spec. v. 3,5—-4,1. Dess färg varierar (ofta
röd, blå el. grön); den kan även vara
färglös. Den uppträder i kornig kalksten och
do-lomit, gnejs m. fl. metamorfa (ibland tydligt
kontaktmetamorfa) bergarter samt i därur
framgångna lösa avlagringar. Vissa
variete-ter (ädel s.) äro klara och vackert färgade
samt nyttjas som ädelstenar (se även d. o.).
Ädel s., som erhålles från Ceylon, Burma m. fl.
ställen, kan vara blå men är i allm. röd:
rubinspinell (konschonell- el. blodröd),
balasrubin el. rubin balais (blekt
röd), rubicell (gulröd) och
almandin-s p i n e 11 (blåaktigt röd; liknar granaten
almandin). En järnrik varietet av talkspinell
är ce y 1 a n i t (ceylonit) el. pleonast,
(Mg, Fe) O . (Al, Fe)2O3, mörk, ofta svart. N. Zn.
Spinello [-nä’lå], Ar et ino, florentinsk
målare (omkr. 1335—1410), en av Italiens
främsta konstnärer omkr. 1400. Uppväxt i
Giotto-skolans traditioner, har han tillika tagit
intryck av det sienesiska måleriet. En flödande
berättar glädje utmärker hans stil, som i
motsats till Giottos och hans närmaste
efterföljares mindre söker det dramatiskt
väsentliga än en rikedom av brokiga detaljer. Så
gott som alla tidigare verk av S. ha gått
förlorade. Från hans senare tid finnas bl. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
