Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spinnmalar - Spinnmaskin, Spinnrock - Spinnsidan - Spinola, Ambrogio - Spinoza, Baruch (Benedictus) de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spinnmaskin—Spinoza
253
överdragna därmed. I vävnaderna förpuppa
sig larverna i spolformiga kokonger. S.
omfatta åtskilliga arter, som äro vanliga på hägg,
hagtorn, benved, slån, oxel m. fl. buskar. Av
ekonomisk betydelse är ä p p e 1- el. a p e
1-s p i n n m a 1 e n, som ibland i s. Sverige är
allmän. Till s. höra även körsbärsmalen
(se d. o.), r ö n n b ä r s m a 1 e n (se d. o.) samt
k å 1 m a 1 e n (se d. o.). I. T-dh.
Spinnmaskin, Spinnrock, se Spinning.
Spinnsidan, en släkts kvinnliga medlemmar
el. ättlingar genom kvinnligt led, i motsats
till svärdssidan.
Spinola [spinåTa], Ambrogio, markis de
los Balbazes, spansk krigare av italiensk
börd (omkr. 1570—1630). Gick 1602 i spansk
tjänst, utmärkte sig i kriget mot
Nederländerna och blev 1605 generallöjtnant och chef
för den spanska armén där. 1611 blev S. grand
av Spanien. I trettioåriga kriget ingrep han
1620 genom ett framgångsrikt anfall mot Pfalz
men blev 1621 ånyo överbefälhavare för de
spanska trupperna i Nederländerna. Under
mantovanska tronföljdskriget ledde S. de
spanska härarna 1629—30 och fördrev bl. a.
fransmännen från Monferrato. — Litt.: Sp.
monogr. av A. Rodriguez Villa (1905); II.
Pi-renne, »Histoire de Belgique», 4 (3:e uppl.
1927). B. E-r.
Spinoza [spinå’za], Baruch (Ben e d
ic-t u s) de, holländsk-judisk filosof (1632 24/n
—1677 21/s). Utbildades till rabbin men
anklagades 23-årig för fritänkeri, bannlystes och
utstöttes ur församlingen. S. tillbragte sitt
liv i ensamhet, först på landet, senare i Haag,
förtjänande sitt uppehälle genom slipning av
optiska glas. Själv utgav han endast två
skrifter, ett sammandrag av Cartesius’ filosofi
(1663) och (anonymt) »Tractatus
theologico-politicus» (1670). Kort efter hans död utgåvos
av hans vänner »Opera posthuma»,
innehållande huvudarbetet, »Ethica ordine geometrico
demonstrata», tre ofullbordade sktifter:
»Trae-tatus politicus», »Tractatus de intellectus
emendatione» och »Compendium grammatices
lingue Hebraee», samt en samling brev. 1852
upptäcktes och utgavs av Böhmer en holländsk
övers, av ett tidigare utkast till etikens
system, »Tractatus brevis de deo et homine
eiusque felicitate».
Under sin levnad betraktades S. som
»ateist». Han bemöttes med ett förakt och
misstroende, som sällsamt kontrasterade mot den
sublima upphöjdheten och tankeskärpan i hans
system och mot hans sällsynt ädla och
fläckfria personlighet, och efter hans död vann
hans filosofi länge föga beaktande. Först F.
H. Jacobis (se d. o.) brev till Mendelssohn
»Ueber die Lehre des S.» inledde ett omslag
i uppskattningen, som stadfästes bl. a. genom
Goe the och Herder, och S. räknas numera som
en av den förkantska epokens största
tänkare. Hans filosofi har kunnat verka
befruktande på vitt skilda personligheter, därför att
deu förenar till synes motsatta moment.
Framställningssättet i »Ethica», som med den
geometriska bevisföringen som mönster rör
sig med definitioner, axiom, postulat,
propositioner och bevis, vittnar om en starkt
rationalistisk inställning men är eg. föga avpassad
efter innehållet, som särskilt på slutet
kulminerar i ren mystik. — S. bringade den för-
254
kantska substansfilosofien till dess höjdpunkt.
Han härledde ur substansbegreppet, att varje
substans måste tänkas som oändlig och att
det endast kan finnas en enda substans,
vilken för S. är identisk med Gud och med
världen. Det enda existerande är substansen el.
Gud, allt annat är antingen nödvändiga
bestämningar hos substansen, attribut, el.
tillfälliga sådana, modi, som endast kunna
existera hos substansen och förstås genom denna. S:s
system innebär en strängt monistisk
pan-teism. De enskilda tingen äro modi, tillfälliga
affektioner hos den gudomliga substansen, som
sakna självständig existens och endast kunna
förstås som följande ur Gud. — Läran om
attributen utgör en opposition mot Cartesius’
lära om växelverkan mellan kropp och själ.
Såsom oändlig har substansen oändligt många
attribut, men av dessa känna vi endast två,
tänkandet och utsträckningen. Båda uttrycka
var för sig substansens väsen. Dess handlande
kan därför förstås både som ett kroppsligt
och ett andligt skeende. Båda äro samma sak,
uttryckt genom olika attribut, men en
växelverkan mellan kropp och själ kan icke tänkas.
— I sin psykologi söker S. bestämma
affekternas väsen. Den grundläggande är
självbevarelsedriften, varje enskild varelses väsen,
och ur denna härledas de två väsentligaste,
glädje och sorg, som definieras som övergång
från lägre till högre, resp, högre till lägre
fullkomlighet, ur dessa åter en mångfald
speciella affekter. Den mänskliga friheten
förnekar S. fullständigt; Guds handlande åter är
visserligen fritt, dock icke i betydelse av
godtycklighet utan endast så, att Gud icke är
bestämd av något yttre utan endast av sitt
väsens lagar (fri nödvändighet^ — I etiskt
hänseende säger S. å ena sidan, att intet
objektivt gott el. ont finnes. Vi kalla något
gott, därför att vi begära det, vi begära det
icke, därför att det är gott. Människan i sin
ofullkomlighet låter sig ledas av ändamål,
men för Gud finnas inga ändamål; all
teleolo-gi är utesluten. Å andra sidan antar han dock
ett objektivt gott, fullkomligheten, som blir
dets. som självständighet, frihet från
affekternas herravälde. Detta vinnes genom
kunskap, särskilt genom den högsta, intuitiva
kunskapen, i vilken man ser allting som
följande ur Guds natur, vilken kunskap även är
kärlek till Gud {amor dei intellectualis’). I
denna intellektuella kärlek till Gud vinner
människoanden även evighet och blir ett med
Gud. — I sin statslärä upptar S. Hobbes’ (se
d. o.) lära om ett ursprungligt naturtillstånd
och staten som uppkommande genom ett
fördrag för möjliggörande av fred men förkastar
i motsats mot Hobbes den absoluta monarkien
och anser den bästa statsformen vara
aristokrati el. demokrati. — S. försvarade i strid
mot sin tids uppfattning religionsfriheten,
förklarande, att det icke motsvarar statens
syfte att påbjuda en viss religion. Han ansåg
även, att bibelns skrifter måste behandlas som
rent historiska urkunder, och föregrep den
moderna bibelkritiken genom undersökningar
över Moseböckernas uppkomst.
S:s samlade arbeten ha utgivits bl. a. av
J. van Vloten och Land (2 bd, 1882—83; 3:e
uppl., 4 bd, 1913—14) och äro övers, till flera
moderna språk; sv. övers, av »Ethica» 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
