Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Spurzheim—Spårlager
300
Spånga herrgård.
drivande av farten under en
hastighetstäv-ling. Jfr Finish.
Spurzheim [JpoTtshaTm], Johan K aspar,
tysk läkare (1776—1832), se Frenologi.
Spütum (plur. spüta), lat., det utspottade,
vanl. upphostade sekretet från
respirations-organen. Dess innehåll är högst växlande för
olika sjukdomar och olika stadier i
sjukdomarna. Huvudbeståndsdelarna äro slem, blod,
var, epitelceller, ibland delar av
lungvävnaden, elastiska trådar, bakterier, svampar m. m.
Spyflugan, Calli’phora erythroce’phala,
tillhör köttflugorna (se d. o.). S. (9—13 mm)
lever i likhet med flera andra flugor av
gruppen Mtiscidae i larvstadiet i ruttnande
djurkroppar. I visthus och skafferier lägger s.
sina ägg på kött och fisk, varefter de inom
24 tim. kläckta larverna intränga i köttet,
som snart ruttnar. I. T-dh.
Spygatt, hål el. avloppsrör i en fartygssida
för vattens avrinnande från ett däck.
Spådomskonst, se M a n t i k samt även
Astrologi, K i r om a n t i och S e j d.
Spåmossa, Funäria hygrome’trica, i Sverige
allmän, på jord växande, liten bladmossa (jfr
Bladmossor, med bild 12 på pl.) med
ensidig mössa och med kapseln på ett långt, i
torrt tillstånd vridet skaft. N. S-s.
Spån av trä (furu, ek) för taktäckning och
för väggbeklädnad äro huvudsaki. av två
slag. Stickspån äro ganska tunna, vanl.
blott 3—4 mm, och ha oftast en bredd av 8—
12 cm samt en längd av 30—40 cm. Stavspån
el. kyrkspån äro små bräder, 10—12 cm
breda och 35—50 cm långa. 1 den ända, som
skall ligga nedåt, äro de 25—30 mm, i övre
ändan 2—5 mm tjocka, alltså kilformiga. I
äldre tider användes, särskilt på kyrktaken,
s. av mycket stora dimensioner, upp till 20
cm breda samt 60—90 cm långa. S. C-n.*
Spånadsväxter, bot., se Textilväxter.
Spånga, socken i Stockholms län,
Sollentuna härad, på Mälarslätten, n. v. om
Stockholm och Sundbyberg, mellan Edsviken och
Mälaren; 46,24 kvkm, 10,666 inv. (1932).
För-stadsområde till Stockholm, med bl. a.
muni-cipalsamhällena Duvbo, Bromsten, Solhem och
Flysta samt i n. delar av Järvafältet (se d. o.).
1,769 har åker, 1,531 har skogsmark.
Egendomar: Hässelby, Grimsta, Råcksta, Sundby
och Blackeberg. I S. rundradiostation (se R
a-d i o t e k n i k, bild 8). Ingår i S. och
Järfälla pastorat, Ärkestiftet, Roslags v. kontr.
Spånga, egendom i Ärla socken,
Södermanland, s. om Eskilstuna; 463 har, darav 125
har åker; tax.-värde 154,400 kr. (1931). Urspr.
kyrkogods, sedermera kronoegendom, upplåts
S. till R. Rademacher (se Eskilstuna).
Har även tillhört J. T. Sergel.
Spånga—Lövsta järnväg (sign. S. L. J.),
spårvidd 1,435 m, 7,3 km lång, förbinder
Spånga med Lövsta (Stockholms stads
renhållningsverk), äges av Stockholms stad men
trafikeras av
Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar, öppnades 1889. Mellan
Hässelby villastad och Lövsta endast
godstrafik. F. P.
Spångberg, Karl Valfrid, tidningsman
(f. 1871 12/io). Redigerade 1906—12
veckotidningen Svenska Folket, 1909—12
Aftontidningen i Stockholm och har sedan skrivit
korrespondenser till ett flertal landsorts- och
grannlandstidningar. Utom politiska skrifter
(bl. a. »Förstakammargärningar 1867—1904»,
1905) har S. utgivit Adolf Hedins »Tal och
skrifter» (I 1905, II 1915), monogr. »Adolf
Hedin i liv och gärning» (1925) och »Karl
Staaff» (1928), »Stora män och mindre» (3 bd,
1917—24), »Duktigt folk» (1930), minnena
»När tiden byter skinn» (1932) m. m. Ilan
har författat historiken i den av honom
redigerade minnesskriften »Publicistklubben 1874
—1924» (1924). S. var initiativtagare till
Svenska journalistföreningen 1902. Gl.
Spångfjället, se A m m a r f j ä 11 e t.
Spånt och Spåntning, se Spont.
Spår, jaktv. För jägaren är det av vikt att
kunna tyda och följa djurens s., särskilt
däggdjurens. S. av fåglar kunna tjäna till att
fastställa deras uppehållsplats. Främst gäller
det att bedöma dels det särskilda
fotavtrycket, spårstämpeln, dels dessa avtrycks
inbördes ställning, spårställningen. Den
förra är typisk ej blott för viss djurart utan även
ofta för djurets ålder el. kön. Spårstämpeln
skiftar även utseende efter tårnas »spretning»
(särställning), som ökas på mycket lös mark
el. då djuret är trött, sårat el. dräktigt.
Spårställningen beror på djurets gångart (se Gång,
sp. 118) för tillfället. Skritt- och travspår
likna täml. varandra. Höger- och
vänsterfots-spåren stå alternerande i parallella serier med
ett inbördes avstånd, som betingas av
»skrev-ningen». Då bakfoten nedsättes bakom
samma sidas fram fotsspår, kallas det »trögsteg»,
då det sker i detsamma, säges djuret »täcka»,
då det sker framför »gripa över». Det första
och andra alternativet är vanligt vid skritt,
det andra och tredje vid trav. Stegen äro
kortare och skrevningen relativt större vid
skritt, tvärtom vid trav. Vid hopp och språng
kastas kroppen fram av båda bakbenen
samtidigt och uppfångas därefter av frambenen;
därpå framföras bakbenen ånyo under
båg-böjning av ryggen o. s. v. Bakföfterna sättas
vid hopp i, vid språng framför
framfotsstämp-larna. I förra fallet stå spåren parvis, i
senare i grupper om fyra, men, då stundom en
bakfot nedsättes i ett framfotsspår, kunna
trespårsgrupper bildas. Långsträckta djur, ss.
vesslor, röra sig i regel med hopp; djur med
särskilt kraftiga bakben (t. ex. ekorre, hare|
däremot, enl. gängse definition, alltid i språng
(se Hare, med bild). Lönnb.
Spårlager, tekn., se Kullager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
