Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spårljud - Spårrensare - Spårvidd - Spårväg - Spårväxel - Spårö fyr - Spåtrumma - Späck - Späcka - Späckade haren - Späckhuggare - Späcksten - Spädbarn - Spädbarnshem (Småbarnshem) - Spällinge, Spellinge - Spännbackar - Spännbuckla - Spänne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Spårljus—Spänne
302
Spårljus, se Projektil.
Sparrensare, se Snöplog.
Spårvidd, järnv., se
Järnväg, sp. 46.
Spårväg, en av skenor bildad
spårlänga, nedlagd i väg el.
gata för att möjliggöra
framförande av större fordon,
sparvagnar. Skenorna fästas vid
en kraftig överbyggnad,
förlagd under gatu- el.
vägbelägg-ningen. Varje skensträng
bildar en ränna, i vilken det
flänsförsedda vagnshjulet
löper. S. för förortstrafik
för-lägges dock numera ofta på
egen banvall och bygges som
en vanlig järnväg med
särskilda korsningspunkter för
annan trafik. Förebilden för
s. äro de redan på 1500-talet
vid tyska och engelska gruvor
förekommande hästbanorna. Den första verkliga s.
anlades i New York 1852 och hade hästdragna
spårvagnar samt fick snart efterföljare i
Europa (England 1860, Köpenhamn 1862, Berlin
1865, Oslo 1875, Stockholm 1877).
Hästvag-narna ersattes sedermera allmänt med
elektriskt drivna vagnar; på Stockholms
spårvägar infördes elektrisk drift 1904. Se vidare
Elektriska spårvägar. G. Il-r.
Spårväxel, se Järnväg, sp. 45, med bilder.
Spårö fyr, fyr med vitt fast sken och rött
blänksken utanför Västervik. Vårdkase
sedan 1680, båk från 1777; ändras 1934 till
Dalénfyr.
Spåtrumma, se Mytologi, sp. 584.
Späck, underhudsfett från vissa djur,
särskilt sälar, valrossar, valar m. fl. havsdjur
samt svin. S. är i arktiska länder en
oumbärlig beståndsdel av födan och ger material
till lyse och värme. Av valars och säldjurs
s. kokas t r a n (se d. o.).
Späcka, införa strimlor av späck
(underhudsfett från svin) i stek.
Späckade haren, se Sträckbänk.
Späckhuggare, zool., se Valar.
Späcksten, miner., se Talk.
Spädbarn, vanlig benämning på barn under
första levnadsåret. Sjukdomsfaran bland dessa
är väsentligt större än under andra perioder
av människans liv, särskilt om s. ej erhålla
modersmjölken utan uppfödas artificiellt.
Dödligheten bland flaskbarn beräknas vara 7 ggr
större än bland bröstbarnen. Dock har
dödligheten bland s. i Sverige väsentligt nedgått,
från 204 per 1,000 levande födda barn under
mitten av 1700-talet till 72 under 1900-talets
första årtionden och nu ännu färre. För tidigt
födda barn kunna genom couveuser (eg.
ligghöna el. äggkläckningsugn), varigenom s.
beredas jämn värme, räddas till livet. G. II. v. K.
Sp.ädbarnshem (Småbarnshe m),
benämning på hem av olika slag för vård av barn
under första levnadsåret. S. får ej upprättas
utan myndighets godkännande, varjämte en
effektiv såväl medicinsk som social kontroll
numera utövas över dem. S. äro anordnade
antingen för sådana barn, vilkas mödrar äro döda,
sjuka el. deltaga i förvärvsarbete, el. ock
avsedda för såväl mödrarna som deras barn.
Spårö båk.
Modern får tillfälle att själv vårda och amma
barnet, vilket för dettas hälsa och
utveckling är av stor betydelse, och modern
bibringas utbildning i olika husliga sysslor
och erhåller hjälp vid barnets utackordering
efter amningstidens slut. Det första s. av
detta slag upprättades 1901, följt av andra
i olika städer. Med bidrag från arvsfonden
och Allmänna barnhuset ha upprättats
upp-tagningshem för barn och mödrar från
landsbygden, i allm. beräknade för 10—20 mödrar
jämte något större antal barn. — Jfr B a r
n-krubba och Mjölkdroppen. G. H. v. K.
Spällinge, Spellinge, herrgård i V. Hargs
socken, Östergötland, 12 km s. ö. om Mjölby;
987 har, därav 240 har åker; tax.-värde 370,900
kr. (1931). Gjordes på 1600-talet till säteri
av M. Leijonsköld och har tillhört bl. a.
släkterna Ulfsparre och Danckwardt-Lillieström
samt från slutet av 1700-talet Kugelberg.
Spännbackar, tekn., se Backskiva.
Spännbuckla, kupigt, ofta ganska stort
spänne (se d. o.) frän vikingatiden. De tre
viktigaste formerna äro: ovala (se
Järnåldern, bild 16), runda (bland dem de
dos-formiga, se bild 19 till art. Gotland) och
djurhuvudformade (se Gotland, bild 16—17)
s. De två sistnämnda formerna äro
karakteristiska för Gotland. De ovala s. äro mycket
allmänna på Sveriges fastland och i Norge och
finnas även i Danmark och på Island. O. M.*
Spänne (lat. fibula), arkeol., alla
metallföremål, som tjänat till att sammanhålla kläder
o. dyl. Särskilt s., liknande broschen,
uppkomna genom utveckling av säkerhetsnålen (se
Bronsåldern, sp. 18 samt bild 17 och 26),
äro av stor vikt för fornforskaren, emedan
de på grund av sina för skilda tider och olika
områden karakteristiska former utgöra den
bästa ledning för tidsbestämningen. De
tidigaste fibulorna anses ha uppstått under
den äldre bronsåldern i trakterna kring n.
delen av Adriatiska havet. Ur dem utvecklade
sig bronsålderns germanska fibulor.
Sannolikt ur en italiensk form, Certosafibulan,
utvecklade sig under La Tènetiden (se L a
Tènekulturen och Keltisk
arkeologi, bild 2—5) en ny serie s., och under
romersk tid uppträder fullt utvecklad
»fibu-lan med omslagen fot», en ombildning av La
Tènefibulan i s. Ryssland. I Norden fortforo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
