Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stag - Stagg - Stagira - Stagnation - Stagnelius, Erik Johan - Stagnell, Johan - Stagnera - Stahl, Ernst Christian - Stahl, Friedrich Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagg—Stahl, F. J.
333
och stänger för ifrån samt bogspröt
underifrån. — Gå över stag, att lova upp, då
man seglar bidevind, så att seglen backa och
man får vinden in från andra sidan.
2. Förstärkningsanordning i form av
fasonjärn (se d. o.) el. byggd balk, tjänande att
ge nödig styrka mot formförändring av skott
(se d. o. 3) på fartyg el. andra plana ytor,
ss. ångpannegavlar.
Stagg, Na’rdus stri’cta, ett omkr. 2 dm högt,
flerårigt, tuvbildande gräs med borstlika,
styva blad, nästan trådsmalt, ensidigt,
sammansatt ax och enblommiga småax. S. växer på
magra betes- och ängsmarker i nästan hela
Sverige. G. M-e.
Staglra (grek. Sta’géira el. Sta’gelros),
grekisk stad på ö. sidan av Chalkidiska halvön,
bekant som Aristoteles’ (se d. o.) födelseort,
förstörd av Filip av Makedonien 348 f. Kr.
Stagnation (av lat. sta’gnum, stillastående
vatten), stillastående, stockning. —
Stagnera, stå stilla, ej utvecklas.
Stagnèlius, Erik Johan, skald (1793 M/io
—1823 3/4), son till Kalmarbiskopen M a
g-n u s S. (1746—1829). Föddes och växte upp
på Öland, vart 1811 student i Lund, for 1812
till Uppsala, där han studerade humaniora och
1814 tog kansliexamen. 1815 inskrevs S. i
Ecklesiastikexpeditionen, där han 1818 vart
kopist och 1822 kanslist. Sept. 1816—juli
1817, mars 1819—aug. 1820 och nov. 1821—
aug. 1822 vistades han i Kalmar. 1814
angreps han av ett hjärtlidande, som
småningom förvärrades; mot plågorna och
sömnlösheten tillgrep han sprit och opiat i stegrat
mått. Han började tidigt dikta och kunde
tack vare faderns understöd ägna sig åt
litteraturen, var ytterst produktiv men utgav själv
blott hexameterdikten »Wladimir den store»
(1817; ett ryskt medeltidsreligiöst epos),
»Liljor i Saron» (3 h., 1821; lyrik och
sorgespelet »Martyrerna») och tragedien
»Bacchan-terna» (1822). S:s tidigaste alstring är
efter-gustaviansk med inslag av förromantik;
antikt inflytande gör sig starkt gällande hos S.
från början. Uppsalavistelsen bringar S. i
omedelbar beröring med nyromantiken, förnimbar
i eposet »Gunlög» (1812—14), operan
»Cy-dippe» (1814—15) och än mer i tragedien
»Sigurd Ring» (1817) samt »Wladimir». »Blenda»
(1816—17?) behandlar Värendssägnen i
Wie-lands maner, prosadramat »Eröfringen af
Ceuta» (1816—17) är påverkat av Kotzebue,
sorgespelet »Wisbur» (1818), S:s förnämsta
nordiska dikt, förenar antika och romantiska
element. En obesvarad kärlek till »Amanda»
fyller en stor del av hans lyrik 1815—20.
En kris 1819 förde honom bort från hans
tidigare epikureiska åskådning. Han fick
intresse för de filosofiska och religiösa
problemen, som behandlats av bl. a. Atterbom och
Hammarsköld, och gav i »Liljor i Saron»
uttryck åt en teosofisk åskådning, vari han
upptog idéer från Platon, Böhme, Schelling och
manikeismen, vilken gav honom en rik
mystisk mytologi: Den materiella världen är
uppkommen genom idéernas avfall från det
absoluta, och först genom att människosjälen
dör bort från sinnevärlden kan den åter
förenas med det absoluta. Adams sinnliga åtrå
efter Eva var orsak till syndafallet. Med
Adam föll hela naturen, som suckar efter
be
334
frielse. En hektisk asketism efterträdde
sensualismen men blott för en kortare period.
Hans närmast följ, större verk äro tre
skräckdramer, »Riddartornet», »Glädjeflickan i Rom»
och operan »Albert och Julia», vilka äro
fyllda av brännande lidelse och syndakänsla.
Efter den sista vistelsen i hemmet vann han
större jämvikt; dramat »Baechanterna», S:s
förnämsta, förkunnar en mild och förstående
humanitet, en kristnad hellenism. S:s sista
verk, dramat »Torsten fiskare», visar en ny
realistisk stil och har tolkats som en ironi
över den materialistiska uppfattningen.
Ful, otymplig och sjuk, levde S. till stor del
som enstöring, sliten mellan hetsigt
njutnings-begär och extatisk världsförsakelse, en
ego-centriker och olycklig man. Hans diktade värld
ersatte honom vad livet vägrat ge. S:s
diktning är prunkande och praktfull, melodisk och
färgrik, mera dekorativ än åskådlig, lärd och
ofta svårtolkad, sällsynt lyriskt intensiv. —
Litt.: »Samlade skrifter» (5 bd, 1911—19), utg.
av F. Böök, som även utgivit en monogr. över
S. (1919) och »Valda skrifter» (2 bd, 1923); S.
Cederblad, »Studier i Stagnelii romantik»
(s. å.); avh. i Samlaren 1923 och 1925 av S.
Cederblad och H. Olsson; A. Nilsson,
»Kronologien i S:s diktning» (1926). — S:s porträtt
återges på vidstående plansch. R-n B.
Stagne’11, Johan, författare (1711—95),
fil. mag. 1741 och docent 1744 i Lund, lektor
i Kalmar 1756, vistades 1751—56 i
Stockholm och skrev då komedierna »Baron
Sjelf-klok och fröken Granlaga» och »Den lyckelige
banqueroutièren» (1753), den senare en satir
över det samtida börsvingleriet i Stockholm,
vidare »Risbastugan» (1755) och »Jesper
Hiernlös» (1756), ytterst grovkorniga
efter-bildningar av Holberg. — Se O. Wieselgren i
Sv. Teaterhist. Samf:s Ärsskr. 1913.
Stagnera, se Stagnation.
Stahl [Jtäl], Ernst Christian, tysk
botanist (1848—1919). Blev 1881 prof, och
föreståndare för botaniska trädgården i Jena.
S. var en av de förnämsta föregångsmännen
inom den moderna ekologiska forskningen.
Framför allt väckte hans arbeten över ljusets
inverkan på bladutveckling och
klorofyllbildning uppmärksamhet. Vidare lämnade han
viktiga bidrag till frågan om lavarnas
konstitution, växternas skyddsmedel mot
djurangrepp, exkretavsöndring m. m. S. gjorde även
en intressant studie över trädens förmåga att
leda blixten (jfr B. Lidforss,
»Naturvetenskapliga kåserier», del III, 138). N. Jn.
Stahl [Jtäl], Friedrich Julius, tysk
rättsfilosof och konservativ politiker (1802—
61), av judisk släkt, övergick 1819 till
evangeliska läran, blev prof. 1832 i Wiirzburg,
1835 i Erlangen och 1840 i Berlin. På
Tysklands politiska utveckling under 1800-talet
utövade S. ett betydande inflytande. I sitt
huvudarbete, »Philosophie des Rechts» (2 bd,
1830—37), uppbygger han med utgångspunkt
företrädesvis hos Schelling och den
historiska rättsskolan ett eget
rättsfiloso-fiskt system av politiskt konservativ och
ortodoxt kristen karaktär. Dess grundtanke
utvecklas under polemik dels mot
naturrättsfilosofien och dess arvtagare, liberalismen,
dels mot Hegel. Bl. a. som ledare av den
preussiska första kammarens konservativa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
