Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Statens växtskyddsanstalt - Stater - Statesman’s Year-Book, The - Statice - Stati degli presidii - Statik - Station - Stationpointer - Stationsbefälhavare - Stationsingenjör - Stationsinspektör - Stationsmästare - Stationär - Statisk - Statiska organ - Statist - Statistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Stater—Statistik
370
som står under överinseende av en styrelse
med 6 led. Th. Lfs.
Stater, se S t a t ä r.
Statesman’s Year-Book, The [öo stéiTsmenz
jä’bok], sedan 1864 i London årl. utgiven
internationell statistisk-historisk handbok.
Sta’tice, bot., se Plumbaginaceae.
Sta’ti degii presfdii [-deTji-], it., benämning
på sju hamnar i Toscana, PorfErcole,
Orbe-tello, Talamone, Monte Argentario, Porto San
Stefano, Porto Longone och Piombino, vilka
av Filip 11 förenades med Neapel; de tillhörde
1714—35 Österrike, avträddes 1801 till
Napoleon Bonaparte och ingingo i Etrurien (se d. o.)
men införlivades 1815 med Toscana.
Statlk (av grek. statilco’s, ställande), läran
om kroppars jämvikt, avd. av mekaniken. Vid
enbart fråga om vätskors el. gasers jämvikt
kallas området för h y d r o s t a t i k, resp,
aerostatik. Bland s:s praktiska
tillämpningar intager byggnadsstatiken en
framstående plats och behandlar villkoren för
jämvikt hos byggnader, valv, murar o. dyl.
Se vidare Mekanik. J.T.
Statiön, ställe, där man stannar (jfr
Järnväg, sp. 46 ff.); ständig förläggningsort (t.
ex. för en flotta); lokal för polisavd., för
expediering av telegram; mindre postanstalt (se
Postverket, sp. 26); anstalt för
vetenskapliga iakttagelser; i katolska länder en
plats med ett kors el. en bild ur Kristi
lidandes historia, där katoliker bruka förrätta bön
(jfr K al varieber g).
Stationpointer [stéPJonpäinte], eng., på
fartyg förekommande vinkeltransportör för
utläggning i sjökortet av fartygets ställe på
grund av två uppmätta horisontella vinklar
mellan tre kända föremål. S. består av en
uppgraderad cirkelring, vilken har en fast och
två rörliga armar, samtliga utgående radiellt
från cirkelns medelpunkt. Sedan de rörliga
armarna inställts enl. de uppmätta horisontala
vinklarna och armarna i sjökortet bringats
över de invinklade föremålen, erhålles
fartygets ställe i cirkelringens medelpunkt. ö-g.
Stationsbefälhavare, chef av flaggmans grad
vid örlogsstationerna i Karlskrona och
Stockholm. S. i Karlskrona är numera tillika b
e-fälhavande amiral (se d. o.).
Stationsingenjör, titel för cheferna för
bygg-nadsdep. vid örlogsvarven i Karlskrona och
Stockholm.
Stationsinspektor, järnv., vid S. J.
föreståndare för järnvägsstation av högre klass (1 A
t. o. m. 4 B); även föreståndare för vissa
stationer på enskilda järnvägar. Vid Stockholms
central, Göteborgs central och Malmö central
kallas föreståndaren överinspektör. F.P.
Stationsmästare. 1. Föreståndare vid
järnvägsstation av lägre klass och föreståndare
för en postexpedition.
2. Tjänsteman vid statens vattenfallsverk,
som närmast ansvarar för driften vid
elektriskt kraftverks understation el.
transformatorstation. Fmn.*
Stationär, stillastående, varaktig.
Statisk, som hör till (beror på el. dyl.)
jäm-viktsläran (se S t a t i k).
Statiska organ, jämviktsorgan, de
sinnesorgan, som förmedla vidmakthållandet av den
normala kroppsställningen. S. ha hos lägre
djur vanl. formen av en blåsa, statocyst,
in
vändigt beklädd med sinnesceller, på vilka
vilar en el. flera statoliter, konkretioner av
kalciumkarbonat, kalciumfluorid el. utifrån
införda fasta partiklar, sandkorn el. dyl. Vid
lägeförändringar förskjutas statoliterna,
varigenom nya sinnesceller retas. Djuret utför
då automatiskt rörelser, varigenom
lägeförändringen motverkas. Tidigare ansågos
stato-cysterna vara hörselorgan och benämndes
hör-selblåsor (otoeyster) och statoliterna
hörselstenar (otoliter). Hos ryggradsdjuren är det
statiska organet en del av innerörats
hinnlabyrint (se Hörselorgan, sp. 398 och
399) och består dels av de (utom hos
rundmunnarna) tre båggångarna, dels av de två
s. k. hinnsäckarna, utriculus och sacculus.
Huvudets rörelser framkalla strömningar av den
i hinnlabyrinten inneslutna lymfan. Dessa
strömningar reta sinnesceller, belägna i
båg-gångarnas blåslikt utvidgade ändar,
ampul-lerna. Medan alltså båggångarna äro organ,
som förmedla uppfattningen av huvudets (resp,
kroppens) rörelser, så registrera hinnsäckarna
lägeförändringar på liknande sätt som de
ovan beskrivna statocysterna. I st. f.
egentliga statoliter innehålla de en på
sinnescellerna vilande geléartad massa, vari talrika
små kristaller äro inlagrade. T. P.
StatFst (av it. sta’tus, ställning), stum el. i
allmänna utrop deltagande, vanl. tillfälligt
anställd uppträdande i teaterstycke. G. K-g.
Statistik (av lat. sta’tus, ställning), urspr.
dets. som statskunskap, från senare delen av
1700-talet vetenskapen om de sociala
massföreteelserna men sedan mitten av 1800-talet
även metoden att genom massiakttagelse
ernå kunskap om alla förhållanden, som
kunna siffermässigt angivas. Redan
forntidens folk, främst romarna, insamlade
uppgifter om befolkning, näringar o. dyl.,
närmast för militära och fiskaliska ändamål.
Först under renässansen blev intresset ånyo
levande för kännedomen om det egna folkets
och främst grannfolkens tillstånd och
maktmedel. Efter reformationen fingo även flera
länder bättre kyrkobokföring och därmed
givande källor för statistisk forskning.
1660 införde H. Conring i Helmstedt
(Tyskland) s., i dess ursprungliga betydelse,
som akademiskt läroämne. Ett årh. senare
gav G. Achenwall denna vetenskap
namnet s. och avgränsade den från närliggande
vetenskaper. Den statistiska framställningen
var enl. Achenwall och hans efterföljare
(Schlözer, Büsching, den senare
grund-läggare av den jämförande s., m. fl.) i regel
rent deskriptiv och började först mot slutet
av 1700-talet inrymma ett mera rikligt
siffermaterial.
Ännu långt in på 1700-talet sökte flertalet
stater hemlighålla de statistiska uppgifterna.
Undantag utgjorde England, som redan under
1600-talets senare del offentliggjorde dylika.
Föregångare voro representanterna för den
s. k. politiska aritmetiken, J. G r a u n t, som
1662 utgav dödlighetsberäkningar, grundade
på för London publicerade kyrkböcker, W.
P e 11 y (se d. o.) och främst astronomen E.
H a 11 e y, som 1693 offentliggjorde
dödlighets- och folkmängdsberäkningar, grundade
på dödböcker för Breslau. Som den
egentlige grundläggaren av s., närmast befolk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
