Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
Stefan—Steffen, A.
408
ciensmunk i Alvastra, då han, korad till biskop
i Uppsala (nuv. Gamla Uppsala), 1164 sändes
till påven Alexander 111 för att utverka
upprättandet av ett svenskt ärkebiskopssäte.
Beskickningen innebar även Sveriges
anslutning till den för högkyrkliga, gregorianska
ideal kämpande Alexander. S. invigdes 1164
i Sens till ärkebiskop av Uppsala av
ärkebiskop Eskil av Lund, varvid ett lundensiskt
primat över sv. kyrkan bevarades. S. verkade
i de högkyrkliga idealens och det Sverkerska
partiets intresse men måste bekväma sig till
samarbete med Knut Eriksson, när denne
omkr. 1173 stod som obestridd härskare i
Sverige. S. begrovs i Alvastra. — Se K. B.
Westman, »Den svenska kyrkans utveckling
från S:t Bernhards tidehvarf till
Innocen-tius IIl:s» (1914), och N. Söderblom,
»Ärkebiskop Stefans invigning i katedralen i Sens»
(i Kyrkohist. Arsskr. 1914). K. B. W-n.
Stefan (ung. Istvän [F/tvän]), konungar av
Ungern, Ärpäds ätt. De märkligaste voro:
1. S. 1 d e n h e 1 i g e, Ungerns förste
konung (975—1038), son till furst Géza. Efter
faderns död (997) övertog han makten och
började införa kristendomen bland ungrarna.
Efter hårda strider med de hedniska
hövdingarna lyckades han pacificera landet. Han gav
Ungern en konstitution, antog konungatitel
samt fick av påven den s. k. Stefanskronan
(se d. o.) och äretiteln »apostoliskt majestät»
(år 1000). S. organiserade ungerska kyrkan,
lade grunden till Ungerns administrativa
indelning, höll varje år s. k. riksdag el. riksråd
och gav sitt land många goda lagar. S:s
reformsträvanden anknöto Ungern till
Västerlandet. S. kanoniserades 1087, och hans dag
(20 aug.) firas som nationaldag i Ungern.
2. S. Ill (reg. 1161—71) blev konung vid 15
års ålder, och hans regeringstid förflöt under
blodig kamp för den ungerska kronan med
talrika tronpretendenter, bl. a. med S t
e-fan IV (d. 1164), som understöddes av den
bysantinske kejsaren. B. L-r.
Stefan (eng. Stephen) av B 1 o i s, konung
av England (se d. o., sp. 851).
Stefan den store, furste av M o 1 d a u,
se d. o.
Stefan, J o s e p h, österrikisk fysiker (1835
—93), prof, i Wien 1863. S:s forskning
var mångsidig. Av grundläggande betydelse
äro S:s undersökningar om lösta kroppars
diffusion i vätskor och den av S. funna
Stefans (Stefan-Boltzmanns) lag
(se Strålning). S. A-s.’
Stefan Bäthory [-bä’tåri], se B ä t h o r y.
Stefäniesjön, S t e p h ä n i e s j ö n, Basso
N a e b o r, avloppslös saltsjö i Rift valley (jfr
d. o.), Östafrika, ö. om Rudolfsjön, på gränsen
mellan Abessinien och britt, kolonien Kenia.
Stefanskronan, Ungerns konungakrona, en
guldkrona, som Stefan I år 1000 erhöll av
påven Sylvester II. Den i Budapest förvarade
S. är sammansatt av ett äldre och ett yngre
parti, båda trol. från 1000-talet.
Stefanskyrkan i Stockholm, se
Johannes, sp. 1108.
Stefans lag, fys., se Strålning.
Stefånsson [stä’faunsån], Jon, isländsk
allmogeförfattare (1851—1915), pseud. Porgi Is
g j a 11 a n d i. S. levde hela sitt liv som bonde.
Hans första berättelser från folklivet utkom-
mo 1894. Många av hans mindre berättelser
handla om djur, som människorna i tanklöshet
tillfoga lidanden (»Dyrasögur», 1910). J. H-n.
Stefansson [isl. uttal stä’fåunsån],
Vilhjäl-mur, amerikansk polarfarare av isländsk
härstamning (f. 1879). Efter studier vid
amerikanska univ. reste han 1906 till
Mackenzie-flodens mynning för
att ansluta sig till E.
Mikkelsens expedition
men sammanträffade
ej med denna utan
övervintrade hos
eskimåerna, vilkas språk
och reseteknik han
lärde sig. Senare
företog han med stöd av
amerikanska
vetenskapliga institutioner
1908—12 och 1913—18
färder dels till
trakten av Coronation gulf
och s. Victorialandet, dels till Banks land och
vidare åt n. ö., där ett antal nya öar
upptäcktes. Några av deltagarna i den sista
expeditionen uppnådde också Wrangels land, där
de flesta omkommo. ön togs i besittning för
Kanadas räkning, vilket väckte protest från
både U. S. A. och Ryssland. S. har hemfört
ett omfattande material från de besökta
eskimåstammarna, som delvis voro föga kända,
då ingen vit man varit hos dem sedan
Collin-sons expedition på 1850-talet. Särskild
uppmärksamhet har hans påstådda upptäckt av
»blonda» eskimåer väckt, ehuru deras »blå»
ögon torde vara resultat av en ögonsjukdom
och hans äventyrliga teori om besök i dessa
trakter av nordbokolonister från Grönland
således helt överflödig. Han har senare även
rest i Australien. S. har utgivit »My life
with the eskimo» (1913), »The friendly
arc-tic» (1921), »Ilunters of the great north»
(1923), »The adventure of Wrangel island»
(1925) m. fl., delvis övers, till sv. H. G. S-s.
Ste’fanus, SteTanos, kristendomens förste
martyr (minnesdag i östern 27, i Västern 26
dec.), ledande personlighet inom
urförsamlingen i Jerusalem och led. av det
sjumannakolle-gium, som stod i spetsen för den hellenistiska
fraktionen av församlingen. Ett utbrott av
judisk fanatism mot denna, mera liberala,
fraktion drabbade i första hand S., som blev
stenad till döds. Skildringen härav (Apg. 6 ff.)
är starkt legendarisk, och S:s tal inför Höga
rådet är litterär konstruktion. A. Fr.
Steffa’ni, A g o s t i n o, italiensk tonsättare
och diplomat (1654—1728). Blev 1681 dir. för
kurfurstens kammarmusik i München och 1688
hovkapellmästare i Hannover. S. vann även
framgång som diplomat och blev 1709
apostolisk vikarie för Nordtyskland. Ett tjugutal
operor, av vilka »Alarico» (1687) nyutgivits
av H. Riemann, erhöll musikhistorisk
betydelse. S:s sångbara tonspråk, som påverkade
den unge Händel, nådde ej minst högt i ett
»Stabat mater» och talrika kammarduetter. —
Biogr. av A. Neisser (1902). II. G-t.
Steffen [JtäTon], Albert, tysk-schweizisk
författare (f. 1884). Har i romaner (»Der
rechte Liebhaber des Schicksals», 1916, m. fl.)
och dramer (»Die Manichäer», 1916, »Der
Sturz des Antichrist», 1928, m. fl.) skildrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
