Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenbock, Magnus - Stenbock, Olof Gustafsson - Stenbocken - Stenbockens marsch - Stenbocks kurir - Stenborg, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
Stenbock, O. G.—Stenborg, C.
428
(trol. 16 65 12/8—17 1 7 23/2); jfr släktövers. Gick
1685 i holländsk krigstjänst men övergick
1687 i svensk med placering vid militien i
Sveriges tyska provinser och befordrades 1690
till överstelöjtnant. S. å. avgick S. med de
svenska hjälptrupperna till det stora kriget
mot Ludvig XIV, utmärkte sig bl. a. i
slaget vid Fleurus och befordrades av tyske
kejsaren 1693 till överste. 1697 blev han chef
för ett värvat reg:te i Sveriges tyska
besittningar, i jan. 1699 chef för Kalmar
regemente och i febr. 1700 för Dalreg:tet, vilket
han följde till östersjöprovinserna s. å. I
slaget vid Narva gjorde han
generalmajors-tjänst och fick några dagar därefter denna
grad. S. tillhörde nu Karl XII:s närmaste
omgivning. Genom sitt muntra lynne och sina
talanger roade han konungen, samtidigt som
han visade flera prov på sin litterära och
konstnärliga begåvning, samt anses vid denna
tid ha komponerat »Stenbockens marsch» (se
d. o.) och redigerat 1701 års berömda regi,
för infanteriet (tr. i Reval s. å.). 1701
deltog S. med utmärkelse i övergången av Düna
och följ, år i slaget vid Kliszöw. Härpå sattes
han att organisera och leda
generalkrigskom-missariatet (S:s brev till Karl XII från denna
tid äro utg. av Quennerstedt i »Karolinska
krigares dagböcker», XII, 1918). Han
anlitades även i vissa tekniska uppdrag, ss.
broarbeten, deltog i slaget vid Pultusk och
belägringen av Thorn (1703), utförde 1703—04
betydelsefulla underhandlingar i
Westpreus-sen (förmådde bl. a. Elbing att intaga
svenska trupper) och ordnade arméns inkvartering
och underhåll i Sachsen 1706—07. S. hade
1704 befordrats till generallöjtnant av
infanteriet och utnämndes dec. 1705 till general
och guvernör över Skåne, vilken senare syssla
han tillträdde i juni 1707. S:s insats blev här
av största betydelse. Försvenskningsarbetet,
som fadern förtjänstfullt igångsatt omkr. 50
år tidigare, kan anses avslutat av sonen. Vid
det danska anfallet i nov. 1709 vidtog S. i
god tid de försvarsanstalter, som voro
möjliga, men måste utrymma Skåne. Sedan
fältarmén samlats till Växjö, bröt S. in i Skåne
och slog danska armén under Rantzau vid
Hälsingborg (se d. o., sp. 280) 28 febr. 1710.
Till belöning utnämndes han av rådet till
fältmarskalk, men detta godkändes ej av
Karl Xll, möjl. emedan S. ej försökt att efter
slaget genom anfall på det befästa
Hälsingborg helt förinta återstoden av den fientliga
armén, som nu räddade sig till Danmark. I
stället lät Karl XII S. intaga plats i rådet.
Han ledde hösten 1711 en
uudsättningsexpe-dition till Stralsund, och följ, år kom den
expedition över Tyskland till Polen, som
Karl XII anbefallt och anförtrott S. men
rådet ansett outförbar, genom S:s energi och
vältalighet till stånd. I juni 17 2 landsteg S.
med expeditionskåren i Stralsund, men danska
flottan förstörde större delen av de
transportskepp, som förde expeditionens förråd. S. slöt
vapenvila med sachsarna, vilken blev ett hårt
slag för Karl Xll:s strävanden att förmå
turkarna till aktivitet. Med stränghet befallde
han S. att uppsäga stilleståndet. Denne gick
mot danska armén, vann en lysande seger
över den vid Gadebusch 9 dec. 1712 och
utnämndes av Karl XII till fältmarskalk. Hans
följ, operationer ha en viss prägel av
osäkerhet. Härunder lät han under påverkan av
Vellingk utan nödvändighet förstöra Altona.
Slutligen blev han av fienderna innesluten i
den holstein-gottorpska fästningen Tönning
och måste 5 maj 1713 ingå på kapitulationen
i Oldenswort (se d. o.). Mot dennas
bestämmelser om utlösning kvarhöllos S. och armén
i fångenskap. S., som förts till Köpenhamn,
behandlades i början väl. På grund av
löftesbrottet ansåg han sig befriad från hänsyn
till danska regeringen, sökte direkt gagna
Sveriges intresse och umgicks med planer på
flykt. På grund härav inspärrades han 1714
på Frederikshavns kastell, där han efter hård
behandling avled. Under fångenskapen
sysselsatte sig S., som var mångsidigt
konstnärligt begåvad, bl. a. med målning och
snidning i elfenben. S:s brevväxling med sin
maka (Bengt Oxenstiernas dotter) utgavs i
2 bd 1913—14 av C. M. Stenbock; dikter av
S. i P. Hansellis »Samlade vitterhetsarbeten
af svenska författare», 22 (1878). Brev från
S. äro tr. i Karol. Förb:s Årsbok 1923. — S:s
ryttarstaty, modellerad av Börjeson, restes
1901 i Hälsingborg. — S:s porträtt återges på
vidstående plansch.
Litt.: Biografi av C. Annerstedt (1905);
»M. S., minnesskrift», utgiven av S. E. Bring
(1910; med bibliogr.); A. Stille, »Kriget i
Skåne 1709—1710» (1903); [danska [-generalstaben,]-] {+general-
staben,]+} »Bidrag til den store nordiske krigs
historie», II—V (1903—15). Wdt.
Stenbock, Olof Gustafsson, frih.,
riksråd (d. 1599); jfr släktövers. Var under
Erik XIV en tid ståthållare på ITapsal och
1569 riksråd. S. var känd för sitt vilda lynne,
var 1569 Erik XlV:s fångvaktare på
Stockholms slott och förgick sig därvid i hög grad
mot denne samt fick efter 1572 inga
förtroendebevis av Johan III. S. vistades i Polen 1592
—93 och 1597. Hertig Karl lät 1599
tillfångataga S. i Finland och skjuta honom.
Stenbocken (lat. Caprico’rnus), stjärnbild på
s. hemisfären, en av djurkretsens (se d. o.)
tolv stjärnbilder, belägen mellan Skytten och
Vattumannen (se dessa ord). Den innehåller
omkr. 50 för blotta ögat synliga stjärnor. B-d.*
Stenbockens marsch, marsch, som Karl XII
lät sina trupper sjunga före varje
drabbning: »Marsch, bussar, gån på uti Herrans
namn»; tillskriven Magnus Stenbock.
Stenbocks kurir, se Hammarberg, H.
Stenborg, Carl, operasångare,
skådespelare och teaterledare (1752—1813), son till
P. S. Uppträdde på
faderns sommarteater i
Humlegården, var 1773
—1806 vid Kungl.
teatern och blev
genom mjuk
tenorbaryton och
temperaments-fullt, kultiverat spel
publikgunstling. S.
övertog 1780 faderns
teaterverksamhet, som
han vintertiden drev
på Eriksbergsteatern
till 1784 och därefter
till 1799 på
Munkbro
teatern. Från 1799 gästspelade han i
landsorten och ledde 1804—09 eget sällskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
