Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenum - Stenungsund - Stenvall, Aleksis - Stenwinkel (Steenwinckel), släkt - Stenyxa - Stenzler, Adolf Friedrich - Stenåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stenungsund—Stenåldern
451
nings-Asaka pastorat i Skara stift,
Dom-prosteriet.
Stenungsund, municipalsamhälle och
lastage-plats i Norums socken, s. Bohuslän, vid S. J.
(Göteborg—Strömstad); 20 har, 197 inv. (1932).
Stenungsön invid S. är livligt besökt
som badort. Tax.-värde å fastighet 384,200
kr. (1931), tax. inkomst 174,380 kr.
Stenvall, A 1 e k s i s, se K i v i, A.
Stenwinkel (S t e e n w inc kel), dansk, från
Belgien härstammande konstnärssläkt. Till
de mest bekanta medlemmarna höra: Hans
van S. d. ä. (omkr. 1550—1601),
murmästare, arkitekt, fästningsingenjör och
stenhuggare. Han kallades 1578 till Danmark,
där han uppförde Uranienborg på Ven, slott
och gårdar för adeln (bl. a. Svenstorp i Skåne)
samt kyrkor och anlade befästningar, bl. a. vid
Kristianopel, Akershus och Varberg. En av
hans söner, Hans van S. d. y. (1587—1639),
var byggmästare och stenhuggare. Som elev
av bl. a. Hendrik de Keyser i Amsterdam fick
Hans van S. d. y. stor betydelse för den
holländska barockens (II. de Keysers-Lieven de
Keys stil) införande i Danmark. Tills, m. en
äldre bror, Lourens (Lorenz) van S. (d.
1619), även han elev av de Keyser, påbörjade
han och fullföljde ensam (brödernas insats
ännu ej klarlagd) Trefaldighetskyrkan i
Kristianstad samt påbörjade börsen i
Köpenhamn. Efter Lourens’ död utnämndes Hans
till kungl. generalarkitekt och byggmästare.
Han var sedan verksam på Frederiksborg och
Kronborg samt var med om planläggandet
av Trinitatiskyrkan i Köpenhamn m. m. —
Litt.: G. Paulsson, »Skånes dekorativa konst»
etc. (1915); monogr. om H. v. S. d. ä. av T.
Allgulin 1932 (jfr dock anmälan av C.
Nordenfalk i Konsthist. Tidskr. 1932). E. L-k.
Stenyxa, arkeol., se Stenåldern.
Stenzler [J’tä’ntsler], Adolf Friedrich,
tysk sanskritist (1807—87), prof, i Breslau.
S. utgav utomordentligt noggrant en mängd
viktiga texter, framför allt indiska
lagböcker och ritualhandböcker. J. Ch-r.
Stenåldern, den förhistoriska tidens första
skede intill kännedomen om metall. Redskap
och vapen tillverkades under s. av på resp,
orter inhemsk sten, varjämte särskilt flinta
var en dyrbar handelsvara; utom sten
brukades ben och trä som material. — S. indelas
i paleolitisk tid (se Paleolitiska
perioden och Paleolitisk konst), som
omfattar tiden före och under den sista
nedisningen, samt yngre s. el. neolitisk tid. Den
senare delas i Norden i äldre s. och yngre s.
En s. har funnits i alla världsdelar och har
hos vissa naturfolk ägt bestånd in i vår tid
(se Afrikanska fornlämningar,
Amerikansk arkeologi,
Asiatiska fornlämningar, Australien,
sp. 532, Europas förhistoriska tid
samt avd. Förhistoria under art. om de olika
länderna och om svenska landskap). Den s. k.
campignien, som inleder neolitisk tid i n. och
v. Frankrike (se d. o., sp. 983) samt
angränsande trakter, står nordisk
»kökkenmödding-kultur» nära, ehuru ett begynnande åkerbruk
och sannolikt boskapsskötsel kunna spåras.
Nedan skall särskilt Nordens s. behandlas.
Man kan räkna med möjligheten av att
människor bott i Norden före den sista
ned
452
isningen; om så är, ha dock spåren efter dem
bortsopats av isen. Det finnes även en
teoretisk möjlighet för att människor under
istiden kunnat bebo en smal landremsa längs
hela Norges nordkust ned till trakten av
Trondheimsfjorden. Högst uppe i norska
Finmarken ha gjorts boplatsfynd med redskap
av flinta, kvarts och kvartsit, som ha
paleolitisk karaktär; likartade äro några svenska
västkustboplatsfynd (se N. Niklasson, »Råö
och Varberg», i »Arkeologiska studier
tillägnade H. K. H. Kronprins Gustaf Adolf»,
1932). Man har icke vågat datera dessa fynd
längre tillbaka än till tiden för isens
avsmältning (se Istiden). Sedan inträdde ett
mildare klimat än t. o. m. i vår tid.
Under denna tid har invandringen till
Skandinaviska halvön givetvis starkt befordrats.
Betydande sydskandinaviska boplatsfynd
föreligga, särskilt de själländska fynden från
Maglemose (se d. o.) och Svärdborg, svenska
boplatsfynd från Bare mosse och Råbelövsjön
i Skåne samt Hästefjord i Dalsland;
nordligaste svenska fynd från denna tid är en
benspets från Offerdal i Jämtland. Utom
föremål av flinta förekomma talrikt under denna
epok redskap av ben och horn; däremot är
lergods icke känt. Den följ. Litorinatidens
(se L i t o r i n a h a v e t) äldsta skede
sammanfaller med den äldre s:s sista period, från
vilken tid de bekanta danska
kökkenmödding-arna (se d. o.) föreligga; talrika boplatser på
Sveriges västkust och längs Norges kust,
skånska boplatser bl. a. på Järavallen vid
Limhamn (åtm. de undre lagren).
Den yngre s. i Norden — betecknad som de
slipade flintföremålens tid — torde få anses
begynna i det fjärde årtusendet f. Kr.
Medan Sydskandinavien snart vinnes för den nya
livsform, som med jordbruk och
boskapsskötsel gör sitt inträde och betecknar det viktigaste
av de nya inslagen i den yngre s., äro jakt
(ej minst på säl) och fiske alltjämt
huvudnäringar för övriga delar av Norden. Talrika
stenåldersboplatser från denna tid äro funna
längs hela Sveriges östkust och vid viktiga
vattendrag i det inre av landet; denna
östsvenska boplatskultur är rikt företrädd på
Gotland och på Åland och har starka
anknytningspunkter i Finland och Ryssland (se dessa
ord, förhistoria). Av särskilt intresse är
grott-kulturen i Stora Förvar på Stora Karlsö
utanför Gotland (se d. o., bild 9). Spår av
grott-bebyggelse ha iakttagits även på Gotland, vid
Kullaberg i Skåne samt Älmeboda i Småland
(se d. o., sp. 1356). Utmärkande fyndföremål
för stenåldersboplatserna äro bl. a. s. k.
trind-yxor, skifferföremål, benföremål och ornerad
keramik. Av vikt är att i områden med
betydande landhöjning iakttaga
stenåldersbo-platsernas läge över den nutida havsytan,
varigenom en tidsbestämning på geologisk väg
kan nås, då bebyggelsen följde stranden. I
samband med boplatskulturen må nämnas de
norska och norrländska hällristningarna (se
d. o.) och hällmålningarna (se d. o.).
Boplatsfolkets gravar bestodo av gropar i jorden utan
bevarade synliga minnesmärken.
Jordbruk och boskapsskötsel upptogos i
Norden tack vare kulturförbindelser med
Västeuropa och ett folk, som reste
stenkammar-gravar (megalitgravar) åt sina döda (se M e-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
