Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stilgranskning - Stilhöjd - Stiliko (Flavius Stilicho) - Stilisera - Stilistik - Stilkast, Sättkast - Stilla bältet - Stilla havet, Stora oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stilhöjd—Stilla havet
487
maskinskrift kan bli föremål för s., men denna
faller då snarare under den egentliga
skriftexpertisen. — Som vetenskaplig metod låg
s. ännu vid Dreyfusprocessen (se d. o.) i sin
linda och har huvudsakl. utbildat sina
metoder under 1900-talet. A. Lgt.
Stilhöjd, boktr., se S t i 1 5, sp. 482.
StiTiko (F 1 a v i u s Stilicho), romersk
fältherre och statsman (omkr. 365—408), son
till en vandal. S. äktade kejsar Theodosius’
brors- och adoptivdotter Serena. Vid
Theodosius’ död blev S. innehavare av det faktiska
förmynderskapet för Honorius (se d. o.). S:s
tvist med Rufinus, som åt Honorius’ broder
Arcadius styrde ö. rikshälften, ledde till
skilsmässan mellan öst- och Västrom. S. besegrade
Alarik, som 401 inföll i Norditalien, och
till-bakaslog ett angrepp av betydande
germanskaror under Radagais. Under striderna blottades
de v. provinserna på försvarare, varigenom
Britannien kunde frigöra sig. — S. störtades
och dödades i Ravenna. E. St.
Stilisera, ge form åt någonting, avfatta;
i målarkonst, skulptur o. s. v. ombilda de
individuella naturformerna till regelbundna
typer. — S t i 1 i’s t, för sin stil
beaktans-värd författare; stilforskare (även s t i 1 i s t
i-ker). R-n B.
Stilistlk (av s t i 1, se d. o.), vetenskapen om
stilen, stillära. — Språkv. Redan i antiken
var s. föremål för starkt intresse, men detta
gällde teknisk undervisning och praktiska
syften. S. delades upp i poetik och retorik;
den sammanföll mer el. mindre med
litteraturkritiken. Antikens teorier blevo länge
ledande; i deras anda författades långt in på
1800-talet läroböcker i s., t. ex. Condillac,
»L’art d’écrire» (1770), Hugo Blair, »Lectures
on rhetoric and belles lettres» (1783), och
J. A. Cedervall, »Praktisk anvisning till
svenska stilöfningar» (1846). S. vart ett slags
till-lämpning av grammatik och logik, båda
strängt normativa, den förra dessutom i allt
väsentligt gällande endast för ett dött språk,
latinet. I regel sjönk s. ned till ett slags
antibarbarus. Först mot slutet av 1800-talet
började nya synpunkter göra sig gällande.
S. bearbetades historiskt och analytiskt,
undersökningar av individualspråken intogo allt
vidsträcktare rum. För Benedetto Croce (se
d. o.) sammanfaller s. med estetiken; den av
Croce påverkade K. Vossler hävdar, att
språkvetenskapen i sin helhet måste vara s., och
definierar s. såsom vetenskapen om språket
som skapelse. I språkläror för skolbruk, vilka
ju förutsätta ringa kännedom om det språk,
som skall läras, lägges mycken vikt vid att
medtaga även en del språkriktighetsregler och
ge vinkar om olikheterna mellan skilda
stilarter, varigenom en normativ s. kommer att
ingå i dem. I vetenskapliga verk har man
bestämt stilkaraktären hos epoker och
riktningar, utvecklingen hos olika litterära
arter, någon viss sida el. del av stilen
(land-skapsskildringen, metaforerna o. s. v.) samt
i stor utsträckning individuella stilar. —• Av
svenska verk må nämnas G. Cederschiöld,
»Om svenskan som skriftspråk» (4:e uppl.
1916) m. fl., O. östergren (om Törneros, 1905),
J. Mjöberg (om E. Tegnér, 1911) och R.
Hedvall (om J. L. Runeberg, 1915) samt
uppsatser i Språk och Stil 1901—20 och Nysvenska
488
Studier 1921 ff. Bibliogr. hos O. östergren,
»Stilistisk språkvetenskap» (1907). R-n B.
Stilkast, S ä 11 k a s t, se
Boktryckarkonst B och tillhörande bild.
Stilla bältet, se Passade r.
Stilla havet, Stora oceanen, eng. The
Pacific el. The pacific ocean, det största av
världshaven, begränsas i v. av Asien, Indiska
arkipelagen, Australien och meridianen genom
Sydkap på Tasmanien, 147° ö. Igd, i n. av
Beringssund, som förbinder S. med Ishavet,
i ö. av Amerika och meridianen genom Kap
Hoorn, 67° v. Igd, i s. av Antarktis. Arealen
inom dessa gränser utgör 180 mill. kvkm.
Häri inräknas Beringshav, Ochotska havet,
Japanska havet, Kinesiska havet,
Austral-asiatiska medelhavet och Kaliforniska viken
m. fl. bihav, tills. 14,3 mill. kvkm.
S. är i vissa delar mycket rikt på småöar.
Utom öarna vid kontinenternas kuster, Nya
Zeeland och de båda största av öarna ute i
oceanen (Hawaii och Viti Levu), ligger mellan
30° n. och 32° s. br. och mellan Asien och 105°
30’ v. Igd en otalig mängd öar, vilka
sammanfattas under namnet O c e a n i e n (se d. o.).
På ömse sidor begränsas S. av unga, på
vulkaner rika veckberg, vilka i ö. framgå
utmed den amerikanska kontinenten, i v. på
Kamtsjatka, på de girlander av öar, som
avskilja de östasiatiska randhaven från S., på
Nya Guinea, Nya Kaledonien m. fl. ögrupper
i Oceanien samt Nya Zeeland. I samband med
dessa unga veckbergs uppkomst stå de djupa
rännor i havets botten, gravar, som utmärka
S. Med ett medeldjup, utom bihaven, av 4,300
m är S. det djupaste världshavet. Av ryggar
delas S. i flera bäcken. Inom det nordpacifika
bäckenet finnas Aleutgraven, 7,384 m,
Kuril-graven, 8,570 m, Japanska graven, 8,491 m,
Boningraven, 7,950 m, och Mariangraven, 9,635
m. Mot v. skiljes detta bäcken genom en
rygg från Filippinbäckenet, där
Riukiugra-ven når 7,480 m och Filippingraven 10,793
m, det största hittills kända havsdjupet. 1
det sydpacifika bäckenet når Tongagraven
9,184 m och Kermadecgraven 9,428 m. Från
Nya Zeeland sträcker sig mot n. v. den
ny-zeeländska ryggen, och v. om denna ligger
det östaustraliska bäckenet med djup, som
ofta överstiga 5,000 m. I ö. delen av
sydpacifika bäckenet äro djupen mindre (omkr.
3,500 m), och blott i det pacifika
antark-tiska bäckenet och i det peruanska bäckenet
äro djupen större, i Perugraven 6,159 m,
i Atacamagraven 7,635 m, båda ej långt från
Sydamerikas kust. Öarna i S. äro av
vulkanisk natur eller, där vattnet är tillräckligt
varmt, uppbyggda av koralldjur och omgivna
av korallrev.
I S. finner man inom tropikerna mellan
omkr. 10° och 20° n. br. e- nordlig
passad-ström och mellan ekvatorn och 10° s. br. en
sydlig passadström, båda från ö., samt mellan
dem en ekvatorial motström från v. Vid
Filippinerna böjer den n. passadströmmen mot
n. som en relativt varm ström, Kuroshio. Vid
omkr. 35° n. br. övergår denna i en ström
mot n. ö., stöter mot den kalla Kurilströmmen
från Beringshav och når upp mot Amerikas
kust, där den böjer mot s under namn av
Kaliforniska strömmen, som är relativt kall.
På s. halvklotet böjer den sydpacifika
ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
