Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholm - Litteraturanvisningar - Stockholm—Nynäs järnväg (S. N. J.) - Stockholm—Rimbo järnväg - Stockholm—Roslagens järnvägar (S. R. J.) - Stockholms allmänna restaurant aktiebolag - Stockholm—Saltsjöns järnväg (S. Sn. J.) - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm—Nynäs järnväg—Stockholms blodbad
535
(2:a uppl. 1929). — Rörande S:s historia
bl. a.: J. Elers, »S.» (4 bd, 1800—01); P.
R. Ferlin, »Stockholms stad i juridiskt,
administrativt, statistiskt och borgerligt
hänseende» (2 bd, 1854—58); C. Lundin och A.
Strindberg, »Gamla S.» (1880—82); C.
Lundin, »Nya S.» (1887—90); »S. Sveriges
huf-vudstad», redig, av E. W. Dahlgren (3 bd,
1897); F. U. Wrangel, »Stockholmiana» (5 bd,
1902—16); Samfundet S:t Eriks Årsbok 1903
ff. — Om S:s byggnadshistoria bl. a.: I. G.
Clason, »öfverblick öfver
byggnadsverksamheten i Sverige under de sista 25 åren» (i
Tekn. Tidskr. 1896); G. Upmark d. ä., »Svensk
byggnadskonst» (1904); O. Sirén, »Gamla
Stock-holmshus» (2 bd, 1912—13); R. Josephson,
»Borgarhus i gamla S.» (1916) och
»Stadsbygg-nadskonst i S. intill år 1800» (1918); G.
Upmark, A. Sjögren, G. Bolin och R. Josephson,
»Stockholmsbilder från fem århundraden»
(1923). G.R-11; G. B-l-n.
Stockholm—Nynäs järnväg (sign. S. N. J.),
spårvidd 1,435 m, 55,2 km lång, öppnad för
allmän trafik 1901, förbinder Älvsjö station
(S. J.) med Nynäshamn.
Stockholm—Rimbo järnväg, se Stockholm
—Roslagens järnvägar.
Stockholm—Roslagens järnvägar (sign. S.
R. J.), spårvidd 0,891 m utom linjen
Stocksund—Långängstorp, 1,435 m, gemensamt namn
på Stockholm — Roslagens
järnväg, Rimbo — Sunds järnväg och
Faringe —Gimo järnväg (se d. o.).
Stockholm—Roslagens järnväg omfattar
sammanlagt 166,2 km järnvägsförbindelser,
öppnade för allmän trafik: Stockholm östra—
Rimbo (förut kallad Stockholm—Rimbo
järnväg) 1885, Uppsala östra—Länna 1876, Länna
—Rimbo—Norrtälje 1884, Djursholms-ösby—
Framnäsviken (Djursholm) 1890, Stockholm
östra—Engelbrektsplan 1895, Framnäsviken—
Eddavägen 1901, Näsby—Åkersberga 1901,
Åkersberga—österskär 1906, Djursholms-ösby
—Altorp 1910, Eddavägen—Svalnäs 1912,
Stocksund—Långängstorp 1911 och Altorp—
Lahäll 1928. Rimbo—Sunds järnväg (41,8 km)
utgör förbindelse Rimbo—Häverösund 1898,
Häverösund—Hallstavik 1915.
Linjen Stockholm östra—Roslagsnäsby är
med undantag av sträckan på bron över
Edsviken dubbelspårig; elektrifierade äro
sträckorna
Engelbrektsplan—Djursholms-Dan-deryd, den första elektrifierade i Sverige,
Djursholms-ösby—Lahäll, Djursholms-ösby—
Svalnäs, Djursholms-Danderyd—Roslagsnäsby
samt Stocksund—Långängstorp. I trafiken
mellan Stockholm östra—Roslagsnäsby
användes dock även ång- och motorvagnsdrift,
bortom Roslagsnäsby uteslutande ång- och
motorvagnsdrift. F. P.
Stockholms allmänna restaurant aktiebolag,
förk. SARA, grundades 1915 för att bedriva
restaurangrörelse i Stockholm med förstäder på
ett för nykterheten gagnande sätt. S.,som
övertagit de forna systembolagsvärdshusen,
innehar 29 restauranger. Aktiekap. uppgår (1933)
till 2 mill. kr., därav stamaktier 600,000 kr.
och preferensaktier 1,400,000 kr. Stamaktierna
ägas av a.-b. Stockholmssystemet. Vinsten på
preferensaktierna är begränsad till 7 %. —
Jfr historik av E. Rosenborg (1925). H. P-m.
Stockholm—Saltsjöns järnväg (sign. S. Sn.
536-
J.), spårvidd 1,435 m, förbinder Stockholm
Stadsgården med Saltsjöbaden (15,2 km) och
Igelboda station på nämnda förbindelse med
stationen Solsidan (2,8 km). Den förstnämnda
linjen öppnades för allmän trafik 1893, den
andra linjen 1913. S. elektrifierades 1913. F. P.
Stockholms blodbad, de massavrättningar,
som Kristian II efter Sveriges erövring
anställde i Stockholm 8 och 9 nov. 1520. Med
hänsyn till omfattning och syftemål är S. i
viss mån en parallell till Bartolomeimorden i
Paris 1572, även däri att det utgjorde det
svekfyllda slutet på en åt högtidsglädje vigd
festlighet, näml. Kristians kröning 4 nov., som
dess offer inbjudits att övervara. Under en av
de på kröningen följ, festdagarna, 7 nov., lät
Kristian plötsligt masken falla. De
kröningsgäster, som tillhört det av honom kort förut
besegrade Sturepartiet, drogos inför rätta för
sitt deltagande i bestraffningsåtgärderna mot
ärkebiskop Gustav Trolle (se d. o.) 1516—20.
Denne framträdde själv som kärande och
visade sig i så måtto överens med Kristian i
dennes uppsåt att bryta den allmänna
amnesti han proklamerat och vid sin
tronbestig-ning edfäst. Efter summarisk rannsakning
sattes de anklagade i fängsligt förvar, och
dagen därpå, 8 nov., avlivades på
Stockholms-Stortorg flertalet fängslade. Allra först
hals-höggos — trots sin okränkbarhet som
kyrkomän — biskoparna Mattias Gregersson (se
d. o.) av Strängnäs och Vincens av Skara;
efter dem fördes världsliga rådsherrar och
frälsemän, minst 12, och omkr. 40
Stock-holmsborgare till döden. Sedan blodbadet
fortgått även 9 nov., blevo de döda kropparna
(närmare ett hundratal) tills, m. Sten Sture
d. y:s uppgrävda lik brända på bål på
Södermalm. En mängd ytterligare avrättningar
följde både i Stockholm och svenska och
finländska landsorten. Med dessa ogärningar
åsyftade Kristian att befästa sitt unionella
konungadöme, men i stället blevo
blodsutgjutelserna närmaste anledningen till hans fall
som svensk konung och därmed till den
allnordiska unionens definitiva upplösning. —
S. har i den moderna historiska litteraturen
blivit föremål för livlig diskussion, delvis om
Gustav Trolles roll i dramat. Ärkebiskopen
torde visserligen ha önskat ett strängt
inskridande mot dem, som i det föregående varit
hans vedersakare, men icke anstiftat
blodbadet sådant det utfördes; ovisst är om han
över huvud velat en blodig exekution vid
tillfället i fråga. Däremot kan D. Slagheck (se d. o.)
på goda grunder antagas ha varit en
tillskyn-dare till massavrättningarna. Av väsentlig
betydelse för lösningen av blodbadets problem
är spörsmålet hur man bör uppfatta det s. k.
kättarbrevet, en ofullständigt beseglad
urkund, som enl. egen uppgift utfärdats 8 nov.
av en andlig domstol (däri främst Gustav
Trolle) och i vilken de av Trolle föreg. dag
anklagade personerna förklarades skyldiga till
»uppenbart kätteri». Åtskilligt talar för att
aktstycket tillkommit först efter
blodbadet i syfte att gentemot eventuella
efterräkningar ge det skedda ett sken av rättslig
nödvändighet. — Litt.: Uppsatser av K. Erslev
i (dansk) Hist. Tidsskr., 7: 3, 1891, och 9: 2,
1929, G. Carlsson i Hist. Tidskr. 1920, L.
Weibull i Scandia 1928 o. 1930, J. Sandström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
