Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien - Administrativ indelning - Näringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Storbritannien (Näringar)
592
Grevskap och landsdelar Yta i kvkm Census 18 april 1926
Down 2,464 209,228
Fermanagh 1,691 57,984
Londonderry 2^085 139,693
Tyrone 3,155 132,792
Nordirland 13,564 1,256,561
(beräknad folkmängd 1931 : : 1,246,000)
Census 26—27 april 1931
Man 572 4.9,338
Jersey 117 50,455
Guernsey m. fl. öar ... 78 42(606
Normandiska öarna 195 93,061
Storbritannien och
Nordirland........... 242,596 46,088,884
Näringar. (Se även ovan,
Naturförhållanden, huvuddelar och -regioner.) Jordbruket
kännetecknas av storgodsdrift. Omkr. 2,250
pers, äga 1/2 av den odlade jorden i England och
Wales, 600 pers. 4/5 i Skottland. Genom
lagstiftningsåtgärder 1887 och 1908 har dock
bildandet av självägande småbruk underlättats.
Bondeståndet gick under 1700-talet tillbaka,
och arrendatorklassen ryckte fram.
Jordbruket intensifierades, spannmålsareal och
avkastning ökades, men redan vid slutet av
1700-talet blev import av spannmål
nödvändig. Importen från nya spannmålsländer och
sjunkande priser förorsakade 1870—90
jordbrukskriser och framtvingade en omläggning
till animalisk produktion. Arealen odlad jord
sjönk från 7,5 mill. har 1871 till 5,5 mill. har
1925. Betesmarkerna ökades 1867—1910 med
mer än 2 mill. har. Spannmålsskörden, som
1841—54 förslog att livnära 24 mill.
människor, förslår nu knappt till omkr. 4 mill.
1931 voro i S. och Nordirland 5,6 mill. har
åker, 13,6 mill. har ständig äng, 4,6 mill. har
skog o. a. mark, 120,000 har trädgård. På
506,000 har odlades vete, på 453,000 har korn,
på 1,1 mill. har havre, på 287,000 har potatis
och på 94,000 har sockerbetor (142,000 har
1930). — Fruktträdgårdsarealen har
fördubblats 1870—1901, och liknande utveckling
företer grönsaksodlingen.
Boskapsskötsel. För
nötkreaturs-och fåravel äger S. utmärkta förutsättningar
i vegetationsförhållandena, varjämte det milda
klimatet tillåter lång betestid. I Skottland
finnes mer än 1/4 av S:s fårstock, som 1931
utgjorde 26,2 mill. djur (33 mill. 1871, 24 mill.
1922). 1931 funnos i S. och Nordirland 1,2
mill. hästar, 8 mill. nötkreatur, därav 3,5
mill. kor, 3,2 mill. svin; därav kommo på
Skottland 7,8 mill. får, 1,2 mill. nötkreatur och
152,000 hästar. I Englands v. grevskap
överväger boskapsskötseln, i de östra
spannmålsodlingen. Rasspecialiseringen är världsberömd
genom nötkreatursraser, ss. shorthorn,
here-ford, devon och ayrshire, fårraser som dishley,
lincoln, downs och cheviot, hästraser som
shire och clydesdale. Bekanta brittiska
ostsorter äro stilton, cheddar och chester.
Boskapsskötseln och mejerihanteringen tillgodose
omkr. 3/5 av behovet av kött, 1/3 av
smör-och nästan hela mjölkbehovet. Fjäderfäaveln
är av stor vikt särskilt i Kent och Sussex
(poultry farms).
Fiske. Viktigast är sill- och torskfisket
på Norfolkkusten och Doggerbank.
Flundre-fiskar fångas i synnerhet i s. och ö.
Nord
sjön. Trålfiske bedrives från Barents hav
i n. till Kap Mogador i s. och New
Found-land i v. Jämte U. S. A:s och Frankrikes
fiske är S:s det största i världen. Det
sysselsatte 1930 i England och Wales 2,210
segelfartyg och 4,942 maskindrivna fartyg
(totalt tonnage 191,757 nettoton) med en
sammanlagd besättning av omkr. 30,000 pers., i
Skottland 2,744 segelfartyg och 3,086
maskindrivna (nettotonnage 86,645) samt 22,079
pers. Fångsten (utom skaldjur) hade s. å. ett
värde av 18,4 mill. pd st., därav torsk 3,5,
sill 3,4, kolja 3 mill. och rödspätta 1,6 mill.
pd st. (jfr Sillfiske, sp. 860). De största
fiskehamnarna äro Aberdeen, Grimsby, Hull,
London (Billingsgate), Lowestoft och
Yar-mouth på östra kusten, Milford och Fleetwood
på den västra.
Industri. Främst genom sin rikedom
på stenkol har S. sedan mitten av 1700-talet
tillkämpat sig en industriell
stormaktsställ-ning. Kolfälten fördela sig på sex
huvudområden: Skottland, Northumberland-Durham,
Yorkshire-Derby-Nottingham, Lancashire,
Mid-lands och Wales. Redan på 1200-talet
brukat som hushållsbränsle, fick kolet bl. a.
genom uppfinningen av ångmaskinen och
mas-ugnsdriftens utveckling en oerhört ökad
användning. Årsproduktionen har successivt
ökats för att nå kulmen 1910—14 med 270
mill. ton, varefter den nedgått till 223 mill.
ton 1931. Till 1870 bidrog S. med
hälften av världsproduktionen men passerades
1900 av U. S. A. Exporten av kol och koks,
som stigit från 3,8 mill. ton 1850 till 76 mill.
1913, uppgick 1931 till 46 mill. ton. De
största exportkvantiteterna komma från Wales
och Northumberland. Nedgången i
kolexporten har blivit särskilt kännbar för
handelsflottan genom förlusten av marknader, där
värdefulla återfrakter kunnat erhållas för
råvaror och livsmedel till moderlandet. —
Jämte textilindustrien har den brittiska
järnindustrien länge dominerat på
världsmarknaden. Till stor fördel har varit, att
järnmalmen i allm. förekommer inom samma områden
som kolet el. inom närliggande. 1710—20
exporterades knappt 4,000 ton tackjärn, medan
mer än 20,000 ton köptes från Tyskland,
Sverige och Spanien. Med kolets utnyttjande
inleddes ett stort uppsving, och järnbruken
förlädes till kolfälten. Sedan lång tid
tillbaka förslår ej den inhemska råvaran, och den
dyrbara transporten av råvaran till de
centrala industridistrikten har framtvingat en
omläggning; driften har specialiserats på
kvalitetsprodukter (Birmingham, Sheffield,
Bolton, Oldham, Keighley m. fl.).
Fabrikationen av tyngre produkter (järnvägsräl,
balkar m. m.) har förlagts till
malmimport-centra vid kusten (Middlesbrough, Workington
m. fl.), vid vilken de flesta
metallindustricentra nu ligga. Den brittiska
metallindustrien har icke lyckats bevara sin supremati
på världsmarknaden. Omkr. 1850 producerade
S. hälften av världsbehovet av järn och behöll
denna ställning till omkr. 1875. 1890
distanserades S. av U. S. A., som 1931 producerade
18,6 mill. ton tackjärn, medan S. stannade
vid 3,8 mill., mindre än Frankrikes
produktion. 1909—12 sjönk S:s andel i
världsexpor-ten av metallvaror från 62 % till 44 %. — I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
