Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Straffprocess (Kriminalprocess, Brottmålsprocess) - Straffpåföljd - Straffregister - Straffränta - Straffrätt - Straffskärpningsgrunder - Straffspark - Straffteori - Straffängelse - Strafförvandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Straffpåföljd—Strafförvandling
635
cess sker fastställelse av privaträttsliga, el. i
varje fall icke-kriminella, rättsförhållanden.
För positiv svensk rätts del dragés emellertid
skiljelinjen icke efter anspråkets innehåll
utan efter dess grund. En brottslig handling
kan ju ge upphov åt andra anspråk än
straffanspråk, t. ex. anspråk på skadestånd. I
svensk rätt behandlas nu alla anspråk på
grund av brottslig handling i s. Man skiljer
därför i Sverige mellan brottmål, vari talan
om ansvar föres (egentliga brottmål), och
sådana brottmål, vari talan om ansvar icke
föres, vanl. om skadeståndsanspråk på
kriminell grund. Med hänsyn till det sagda är det
naturligt, att i svensk rätt gäller a d h
e-sionsprincip, d. v. s. straffanspråk o. a.
anspråk på grund av brott få sammanföras i
en rättegång (motsats separations pri
n-c i p, som icke tillåter en dylik förening).
Beskaffenheten av processföremålet i s.
betingar en särskild, från civilprocessens skild
reglering av förfarandet i s. 1 denna senare
gäller officialprincip i st. f. den
ordinära civilprocessens dispositionsprincip. Det
materiellt riktiga skall såvitt möjligt
fastställas och lagen objektivt tillämpas, utan att
parterna härvidlag tillstädjas någon
dispositionsrätt. Härför kräves anordnande i
vidsträckt omfattning av offentligt åtal, i det
att modern s. kännetecknas av
ackusato-r i s k princip, d. v. s. förfarandet grundas på
anklagelse och den tilltalades försvar mot
denna i st. f. tidigare praktiserad
inkvisito-risk metod. Därjämte anställes i brottmål av
officialnatur förberedande undersökning,
innan målet upptages av dömande rätt.
Den väsentliga olikheten mellan de båda
processarterna har i modern utländsk rätt
medfört, att s. i lagstiftningen skiljes från
civilprocessen och behandlas i en särskild
fristående lag el. avd. av processlagen. På grund
av den svenska processlagstiftningens
ålderdomlighet är detta särskiljande mellan
processarterna ej genomfört i densamma.
Rättegångsbalken är gemensam huvudkälla för
både civil- och straffprocessuella regler.
Bal-ken torde böra anses närmast avsedd för
tvistemål men tillämplig även i brottmål, i
den mån annat ej är uttryckligen stadgat el.
skulle stå i strid med nu gällande
straffpro-cessuella grundprinciper. I åtskilliga
hänseenden innehåller rättegångsbalken särskilda
regler beträffande brottmål, så t. ex. i fråga
om forum och inledande av rättegång. Vad
angår förfarandet i brottmål, vari talan om
ansvar ej föres, gälla samma regler som
beträffande egentliga brottmål, där ej annat
uttryckligen stadgas. Framhållas må
emellertid, att såvitt angår privaträttsliga anspråk,
som behandlas i s:s former, parternas
dispositionsrätt över processföremålet förhindrar
tillämpning av straffprocessuella grundsatser,
som äro byggda därpå, att det består ett
självständigt offentligt intresse i processens
utgång. Ä. H.
Straffpåföljd, se Påföljd och R e h a
bili t a t i o n.
Straffregister skall enl. lag 17 okt. 1900,
ändrad genom flera senare lagar, föras hos
Fångvårdsstyrelsen och innehålla uppgift bl. a.
ang. personer, som av domstol el. myndighet
i riket blivit dömda till visst straff (straff-
636
arbete, fängelse, böter för snatteri,
ovärdig-hetspåföljd). Det för hela landet gemensamma
s. avser att ge vissa upplysningar om för brott
tilltalad persons föreg. liv. Detta är av största
betydelse för straffrättskipningen, särskilt då
återfall i brott föranleder höjt straff. Rätten
att få utdrag av s. är noga reglerad. A. H.
Straffränta, se Uppskovsränta.
Straffrätt betecknar i objektiv mening
rättsreglerna för statens straffande
verksamhet, i subjektiv mening statens rätt att
straffa. 1 den förra bemärkelsen omfattar
ordet i vidsträcktaste mening även
straffprocessrätten (se Straffprocess).
Vanl. förstås dock därmed endast de
materiella rättsreglerna om brott och straff. I
denna betydelse är s. liktydigt med
kriminalrätt. N. S-g.*
Straffskärpningsgrunder kallas sådana
försvårande omständigheter, som enl. lagens
föreskrift föranleda tillämpning av en svårare
straff latitud (jfr Latitudsystem) än
den eljest för ett brott föreskrivna. S. kunna
antingen vara allmänna, avseende brott över
huvud (ej i svensk rätt), el. endast gälla vid
särskilda brott. Vanligast är återfall (se
Iteration) el. att någon av brottet fått
svår kroppsskada el. död. Motsatsen till s. är
straffminskningsgrunder. Jfr Mildrande
omständigheter. N. S-g.*
Straffspark, se Fotboll, sp. 865, och
Rugbyfotboll.
Straffteori, vetenskaplig förklaring av
straffets ändamål. Redan inom den antika
kulturvärlden påträffas dylika försök. Men
verkligt genomförda straffteorier ha uppställts
först i modern tid. Man plägar indela dem
i absoluta och relativa. Till de absoluta
teorierna höra
vedergällningsteorierna, enl. vilka straffets ändamål är givet
i och med dess eget begrepp, i det att det
uppfattas som ett sådant ingrepp i eljest
rättsligt skyddade intressen på grund av en
avvikelse från rättens regler, som äger rum
i syfte att tillfoga vederbörande ett lidande
för den orätt han gjort (jfr Straff och
Vedergällningsteori). I motsättning
till dessa teorier ställas som relativa s.
den moraliska
förbättringsteori-e n och preventionsteorien, enl. vilka
straffets ändamål icke är uttömt med syftet
att tillfoga lidande utan ytterst avser att
garantera rättsreglernas upprätthållande. Den
alltför optimistiska f ö r b ätt r i n gs
teorien ser därvid straffets syftemål i den
brottsliges sedliga förbättring. Vida större
betydelse tillkommer preventionsteorien
(se d. o.). N. S-g.*
Straffängelse, den mellanklass av rikets
straffanstalter, som ligger emellan de största,
centralfängelserna, och de minsta,
kronohäk-tena. I s. inrymmas såväl straff- och
fängelsefångar som även rannsakningsfångar. Jfr
Fångvård, sp. 89, och Fängelse. V. A-t.
Strafförvandling säges äga rum, då ett
straff, som är bestämt att utgå i en viss
straff art, av någon särskild anledning
utbytes mot ett straff av annan straffart.
Anledning härtill kan bl. a. vara, att något
faktiskt el. rättsligt hinder möter för ett visst
straffs verkställande, ss. då böter vid saknad
av utmätningsbara tillgångar övergå till fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
