Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
643
Strandsittare—Strass
644
Strandskata, Haematopus ostralegus.
äldsta lagar erkändes ägarens rätt i fråga
om gods, som drivit på strand, ehuru han fick
avstå en del till den, som fann det. 1667 års
sjölag stadgade, att, där strandvrak tillhörde
svensk man el. vänskaplig främmande makts
undersåte, ägaren fick taga sitt åter, om han
anmälde sig inom natt och år, men tillhörde
fartyget el. godset »någon rikets ovän och
fiende» el. sjörövare el. anmälde sig icke
ägaren inom natt och år, då ägde konungen det
behålla — rätten till bärgarlön dock städse
förbehållen. Gällande lag tillerkänner ock
kronan strandfynd, när ägaren ej anmäler sig
inom viss förelagd tid, medan i dylikt fall
bottenfynd liksom gods, anträffat i öppen sjö,
tillfaller bärgaren. I. Afz.*
Strandsittare, vid kusten boende,
huvud-sakl. med fiske sysselsatta
lägenhetsinne-havare, som icke ha äganderätt till sina
lägenheter. K. G. Wn.
Strandsjö, dets. som lagun (se d. o.).
Strandskator, Haema/topus, vadarsläkte av
fam. brockfåglar med lång, hoptryckt näbb.
De täml. korta tårna äro vid basen förenade
av hud, som löper ut på och kantar dem.
Baktå saknas. Den svenska arten,
strandskatan, U. ostradegus, är omkr. 42 cm lång,
svart och vit, näbb och ben röda. Den är
ytterst livlig och vaksam. Finns runt
kusterna och vid några insjöar. Den lever mest
av små musslor, snäckor o. a. vattendjur. T. P.
Strandsnäcka, Litorlna, släkte bland de
framgälade snäckorna, med tjockt skal, lever
i havet, vanl. på stenar i vattenbrynet, och
livnär sig av alger. Allmän vid Sveriges
västkust är den vanliga s. el. k u b u n g e n,
L. litorea, som även intränger i s. Östersjön.
Jfr Litorinahavet. En mindre,
likaledes vanlig svensk art är L. rudis. T. P.
Strandsticka, bot., se Ligusticum.
Strandterrasser, geol., se Strandlinje
och Terrass. ’
Strandvall, vall av strandklapper el. av
strandgrus, som vågorna uppkastat något
över vanligt vattenstånd. G. D. G.
Strandvallmo, bot., se G1 a u c i u m.
Strandvarg, zool., se Hyenor.
Strandvipsläktet, dets. som
småsnäppsläk-tet (se d. o.).
Strandvrak, fartyg el. delar av el. tillbehör
till fartyg ävensom gods, som varit inlastat i
fartyg, när sådant anträffas drivet på strand.
Se Sjöfynd och Strandrätt.
Strandaganderätt, den rätt till vattnet och
det vattenbetäckta området vid stranden, som
tillkommer strandägaren. Till varje by el.
enstaka hemman, som ligger vid vattnet, skall
höra den del av vattenområdet, som ligger
dess strand närmast (jordabalken kap. 12 § 4).
I öppna havet sträcker sig s. till 180 m från
det ställe invid stranden, där stadigt djup av
två m vidtager. Frågan om s:s utsträckning
i rikets största sjöar är icke slutgiltigt löst.
Vid slutet av 1800- och början av 1900-talet
har kronan gjort anspråk på äganderätt till
vissa vattendrag el. delar därav oberoende av
vem som vore ägare av stranden, men, om
undantag göres för Trollhättan, ha dessa
anspråk, som delvis stötts på regalrätt, icke
godtagits av domstolarna.
Strandägarens rätt att förfoga över det
vatten, som faller inom gränserna för hans
fastighet, regleras framför allt av vattenlagen
(se d. o.) 28 juni 1918 och
fiskerilagstift-ningen (se d. o.). — Litt.: B. H. Dahlberg,
»Om strandeganderätten enligt svensk rätt»
(1897); förarbetena till vattenlagen; K. H.
Högstedt, »Vattenlagen» (2:a uppl. 1923); Å.
Holmbäck, »Begränsade sakrätter till fast
egendom» (1925). Å. H-k.
Stränge [strelnd^], lord, se D e rby, J. S.
Strangulation, tillsnörning av halsen med
sammanpressning av luftvägarna och de stora
blodkärlen där genom mekaniskt våld på
halsens yttre delar. Vid hängning
åstadkommer kroppens egen tyngd s., vid strypning
sker den genom annan kraft (snara o. dyl.). Ljd.
Strangurl (lat. strangüria, av grek, stranx,
droppe, och üron, urin), avgång av urin
droppvis och under smärtor. Vid i sch uri beror
detta på alltför stor utspänning av blåsan,
varigenom förmågan av kontroll av
tömningen upphäves. T. R.
Strapa’ts, tröttande kroppslig ansträngning.
— Verb: Strapatser a.
Strasbourg [strazbö’r], fr., se Strassburg.
Strasburger [Jträ^borgor], E d u a r d,
polsk-tysk-judisk botanist (1844—1912), prof, i Jena
1869, i Bonn 1880. S. publicerade talrika
viktiga arbeten inom olika grenar av
växtanato-mien men står dock
främst som forskare
inom cytologien, där
han utförde
banbrytande undersökningar
över kärn- och
celldelningen samt
befruktningen. Han var
även framstående
läroboksförfattare och
utgav bl. a. »Das
botan ische Praktikum»
(1884; 6:e uppl., utg.
av M. Koernicke, 1921)
samt tills, m. F. Noll,
H. Schenck och A. F. W. Schimper »Lehrbuch
der Botanik für Hochschulen» (1894; 17:e
uppl., utg. av H. Fitting m. fl., 1928). — Se
biogr. av G. Karsten i Berichte der Deutschen
Botanischen Gesellschaft 1912. K. A.
Strascina’ndo [-Ji-], it., mus., släpande.
Strass, se Glas, sp. 732.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
