Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strandflate - Strandfloka - Strandgrus - Strandgrytor - Strandin, Ebon - Strandin, Victoria - Strandkil - Strandklappar - Strandklo - Strandkrypa - Strandkål - Strandlinje - Strandlysing - Strandmal, Stenmal - Strandman, Otto - Strandman, Otto Valdemar - Strandmålla - Strandning - Strandpiparsläktet - Strandpryl - Strandråg, Sandelm, Sandhavre - Strandrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
Strandflate—Strandrätt
642
Strandflate, marin abrasionsyta, med högst
omkr. 100 m höjd ö. h., som följer den norska
kusten från Lindesnes till Varangerfjord, med
låga öar och skär bildande ett lågland framför
de brant uppstigande fjällen; dess bredd
växlar mellan några hundra m och 40—50 km.
Reusch fäste 1894 uppmärksamheten på detta
drag i Norges kustbildning och tydde s. såsom
huvudsaki. bildad genom marin abrasion, och
Nansen har 1922 (»Strandflat and isostasy»)
tolkat den som bildad genom samverkan
mellan marin och subaerisk denudation i
kvartär-tiden. — B. Asklund har i »Strandflaten på
Sveriges västkust» (i Geol. Fören:s Förhandi.
1928) tolkat den flacka kuststräcka, som
följer s. v. Sveriges västkust, i synnerhet i
Halland, på analogt sätt, dock utan att avgjort
uttala sig om dess ålder. K. A. G.
Strandfloka, bot., se Ligusticum.
Strandgrus, utmed strandlinjen av vågorna
ursköljt och omlagrat grus; av vågorna
rundade större stenar kallas strandklapper.
Strandgrytor, se Jättegrytor.
Strandin, E b o n, dansös (f. 1894
syster till V. S.; 1930 g. m. dir. K. Huldt. Blev
1901 elev och var 1915—30 premiärdansös vid
Kungl. teatern. Hon har utfört huvudpartier i
baletterna »Scheherazade», »Kleopatra»,
»Karneval» m. m. Hon har turnerat med Jean
Börlins trupp Svenska baletten. V. Fr.
Strandin, Victoria, dansös(f. 18 7 6 28/2),
syster till E. S. Var 1896—1919 premiärdansös
vid Kungl. teatern, i vilken egenskap hon
med skicklighet uppbar alla huvudpartier i
de då givna baletterna. V. Fr.
Strandkil, bot-, se A s t e r.
Strandklapper, geol., se Klappersten.
Strandklo, Ly’copus europae’us, en till fam.
läppblommiga hörande, upp till 6 dm hög,
flerårig ört med lansettlika, parflikiga blad och
små, vitaktiga blommor. Den står nära Mentha.
S. växer vid sötvatten upp till Hälsingland
och Dalarna. Var förr officinell. G. M-e.
Strandkrypa, Gldux mari’tima, en till fam.
Primulaceae hörande, 1—2 dm hög, flerårig
ört med motsatta, äggrunt lansettlika, något
köttiga blad. De obetydliga blommorna sitta
ensamma i bladvecken och ha enkelt,
femfli-kigt, ljusrött hylle. S. växer på havsstränder
upp till Norrbotten. G. M-e.
Strandkål, Cra’mbe mari’tima, en till fam.
korsblommiga hörande, 3—6 dm hög, flerårig
ört med stora, breda, blådaggiga blad och
klotrunda, enfröiga, nötlika skidor. Växer
sällsynt på havsstränder vid västkusten, på Öland
och Gotland samt vid Sandhamn. G. M-e.
Strandlinje, gränslinjen mellan land och
vatten, utmärkes av skilda strandbildningar:
på för vågorna utsatta ställen av utskurna
strandterrasser (jfr Terrass) med
strandbrinkar, frisköljda
strandhällar och strandpelare el. raukar
(se Gotland, sp. 868 samt bild 8 på pl. 1).
Jfr Abrasion. Vidare märkas utsvarvade
strandrännor och strand grytor
(se Jättegrytor). Av strandisen
hopskjutna strandblock kallas
strandbarrikader. Av det utskurna, ofta
ren-sköljda och rundnötta materialet kallas det
grövsta strandmal och
strandklapper samt är ej sällan uppkastat i
välv
da strandvallar och strand
sporrar; det finare materialet kallas
strandgrus. Särskilt i förklyftade el. skiktade
bergarter, ss. i Nordnorge och på
Spetsbergen, har frostvittringen utsprängt markerade
strandlinjer i fast berg. Jfr
Ma-r i n a g r ä n s e n. G. D. G.
Strandlysing, dets. som videört (se Lys
i-m a c h i a).
Strandmal, S t e n m a 1, geol., se
Strandlinje.
Strandman, Otto, estländsk politiker (f.
1875), urspr. advokat. Var ministerpresident
maj—nov. 1919 (se Estland, sp. 1084),
utrikesminister under kortare perioder 1918 och
1924, talman 1921.
Strandnian, Otto Valdemar, skulptör
(f. 1871 ^®/i2), blev 1907 speciallärare vid
Tekniska högskolan i Stockholm. Bland hans
arbeten kunna nämnas »Längtan» (staty, 1898),
pokal med relief i silver (s. å.;
Nationalmuseum), »Musiken» (träskulptur, 1901; Näsby),
»Gustav II Adolf» (relief på kapellet i Lützen,
1907), »Dansen» (liten grupp, 1908; i brons i
Nationalmuseum 1910), »Krucifix» (i snidad
ek, 1910; Umeå landsförsamlings kyrka),
»Vesslan» (staty av en yngling, 1911; i brons
1912 på Kungsholmstorg, Stockholm) och
»Diana med hind» (brons, 1923), dessutom
porträttbyster, bl. a. Gustav II Adolf (1924;
Umeå), även i staty (1928; Dorpat), samt
små-skulpturer, medaljer, smycken etc. (E. L-k.)
Strandmålla, bot-, se Gråmållsläktet.
Strandning, se Grundstötning.
Strandpiparsläktet, Aegialithis (Chara’drius),
vadarsläkte av fam. brockfåglar, omfattar
många smärre arter med täml. kort näbb.
Baktå saknas. I Sverige finnas tre arter.
Större strandpiparen, A. hiaticula,
är 19—20 cm lång, ovan gråbrun, under vit.
Genom ögat och över pannan går ett brett
svart band; näbben är gul med svart spets.
Den vistas mest på sandiga havsstränder.
Mindre strandpiparen, A. dubia, 17
cm lång, har svart näbb. Svartbenta
strandpiparen, A. alexandrina, saknar
föreg. arters svarta tvärband över bröstet;
finns sällsynt på Skånes och Hallands
kust. T. P.
Strandpryl, Litore’lla uniflöra, av fam.
gro-bladsväxter, omkr. 5 cm hög, flerårig ört med
nästan syllika blad i rosett och enkönade
blommor. S. växer på stränder, mest i
Götaland och Mälarlandskapen. G. M-e.
Strandråg, Sandel m, Sandhavre,
E’lymus arenärius, omkr. 1 m högt,
blå-daggigt gräs med grovt, styvt strå, breda
blad och långt, upprätt ax. Växer på
sandiga havsstränder längs svenska kusten,
sällsynt ini landet, och planteras på
flygsands-fält. G. M-e.
Strandrätt kallas den rätt till strandade
fartyg el. på stranden uppkastat gods, vilken
i äldre tid ansågs tillkomma den stat, där
strandningen ägt rum el. godset påträffats,
stundom också kustens inbyggare. S.
utsträcktes någon gång ända därhän, att
skeppsbruten besättning var hemfallen till träldom.
I sin råaste form finnes s. icke erkänd i
någon svensk lag, men spår därav kvarstå i
lagstiftningen ännu i dag. Även i Sveriges
XVIII. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
