Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg, Johan August - Strindberg, Tore - Strindlund, Nils - Stringendo - Stringens - Stringerplåt - Stringopinae, Stringops - Strinnholm, Anders Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
Strindberg, T.—Strinnholm
664
påverkades av den nationella anda och den
optimism, som framkallats av 1890-talets
starka ekonomiska och kulturella utveckling. På
kort tid skrev han en rad skådespel ur svenska
historien, »Gustaf Vasa», »Erik XIV» m. fl.,
alla tillkomna 1899—1903. De äro av mycket
olika värde. Främst stå de båda
mästerverken »Gustaf Vasa» och »Folkungasagan».
Intressant och stämningsmättat är »Karl XII»,
under det att »Engelbrekt», »Gustaf Adolf»
och »Kristina» äro svaga. »Gustaf III» är ett
välbyggt intrig- och konversationsstycke. Även
under sina senare år fortsatte S. denna sin
svenska dramserie (»Siste riddaren», 1908,
m. fl.), dock utan att åstadkomma något
betydande verk. — Under inövningen av »Till
Damaskus» hösten 1900 lärde S. känna den
unga skådespelerskan Harriet Bosse, som
utförde Damens roll, och på våren 1901 ingick
han äktenskap med henne. Äktenskapet blev
rikt på inre slitningar och upplöstes faktiskt
1902 (skilsmässa först 1904). Förhållandet till
Harriet Bosse inspirerade S. till en rad nya
verk, det av svensk folkviseromantik
genom-andade skådespelet »Kronbruden» (1902),
sago-dramat »Svanevit» (s. å.) och det egenartade,
fantastiskt-realistiska »Ett drömspel» (s. å.).
Påverkan från Maeterlinck, vilken S. tidigare
ringaktat, är skönjbar i samtliga dessa verk.
— Andra dramer, som tillhöra denna period,
äro passionsskådespelet »Påsk» (1901) och det
storslagna dubbeldramat »Dödsdansen» (s. å.).
— Även S:s novellistik ökades med nya
arbeten, bl. a. »Fagervik och Skamsund»
(1902), »Sagor» (1903) och den
dagboksforma-de Stockholmsskildringen »Ensam» (s. å.). —
Den våldsamma inre disharmoni, som brutit
ut hos S. efter upplösningen av hans tredje
äktenskap, tog sig uttryck i två hänsynslösa
uppgörelseskrifter, »Götiska rummen» (1904)
och »Svarta fanor» (s. å.; tr. 1907), i vilka
han överöste forna meningsfränder med
kränkande beskyllningar. En omfattande samling
av inlägg i litterära, religiösa, vetenskapliga
o. a. frågor är »En blå bok» (3 dir med tillägg
och reg., 1907—12). Polemiken mot
oliktänkande fortsatte S. under sina sista år med
broschyrer och tidningsartiklar
(»Strindbergs-striden», 1910 ff.). Viktigast bland dessa hans
sista stridsskrifter är »Tal till den svenska
nationen» (1910). — 1907 associerade sig S.
med teaterdirektören A. Falck och öppnade
Intima teatern, avsedd att spela uteslutande
S:s dramatik. För denna scen skrev han s. å.
fyra kammarspel, »Oväder», »Brända
tomten», »Spöksonaten» och »Pelikanen»;
samtliga vittna om ett av människoförakt och
bitterhet söndertrasat själsliv. Delvis likartat
men med inslag av rik poesi är hans sista
drama, »Stora landsvägen» (1909), en
resignerad slutuppgörelse med tillvaron.
Under sina sista år var S. ävenledes
upptagen av ett flitigt språkligt författarskap.
Hans åsikt var, att alla språk härstammade
från ett enda, vilket han ville uppvisa genom
fantastiska etymologier och förmenta
ljudlikheter. Vetenskapligt sett äro dessa hans
arbeten fullkomligt värdelösa.
S. är den moderna svenska litteraturens
viktigaste gestalt och den bland svenska
författare, som starkast ingripit i
världslitteraturens utveckling. Hans verk äro översatta
till en mängd språk, och litteraturen om
honom är enorm (se härom årsbibliogr. i
Samlaren). S:s »Samlade skrifter» utkommo under
red. av John Landquist 1911—20 i 55 bd. Jfr
framställningen och bibliogr. i bd 7 av
»Illustrerad svensk litteraturhistoria» (av G.
Cast-rén, 1932).
Ur litt. om S. må f. ö. nämnas: E. Hedén,
»S., en ledtråd vid studiet av hans verk» (2:a
uppl. 1926); M. Lamm, »S:s dramer» (2 bd,
1924—26); K. Jaspers, »S. und Van Gogh»
(2:a uppl. 1926); A. Jolivet, »Le théatre de S.»
(1931). Personliga minnen av S. ha relaterats
i olika arbeten av bl. a. A. Engström, Fanny
Falkner, A. Lundegård, J. Mortensen, B.
Mör-ner och A. Paul. S:s brev till Harriet Bosse
utgåvos jämte kommentar av henne 1932.
Större delen av S:s efterlämnade handskrifter
förvaras i Kungl. bibi. — S:s porträtt återges
på vidstående plansch. O. W-n.
Strindberg, Tore, skulptör (f. 1882 1B/2),
kusins son till J. A. S. Var elev i medal j
-gravering för A. Lindberg 1898—1902,
studerade vid Konstakad. 1902—05 och därefter
i utlandet. Bland hans arbeten märkas
»Yngling» (Thielska galleriet), »Krokus»
(Stockholms stadshus), »Diana» (Nationalmuseum),
porträttbyster och reliefer i granit, brons,
trä, gravmonument, småskulptur i silver och
brons, medaljer och plaketter. G-gN.*
Strindlund, Nils, jordbrukare, politiker
(1792—1872). Var 1823—58 riksdagsman i
bondeståndet och 1853—58 dess talman. 1831,
1835 och 1845 var S. statsrevisor, 1829 och 1830
led. av tullkommittéerna. S., till sin läggning
starkt konservativ, var en av regeringens
pålitligaste och inflytelserikaste anhängare i
ståndet. Jfr G. Z. Hedenström, »Sveriges
bondestånd 1809—1866», I (1922). B. E-r.
Stringendo [strind^ä’ndå], it., förk. string.,
mus., i raskare tempo, efter hand snabbare.
Stringens [stringä’ns], sträng följdriktighet.
— Adj.: S t r i n ge’n t.
Stringerplåt, skpsb., se Balkvägare.
Stringoplnae, Strfngops, øooZ., se
Papegojor, med bild 11 på pl.
Strinnholm, Anders Magnus,
hävdatecknare (1786—1862). Studerade 1808—10 i
Uppsala. Med beundransvärd energi ägnade
sig S. åt historiska forskningar, ehuru han
under flera år
samtidigt var upptagen
av förvärvsarbete. Vid
1828—30 års riksdag
erhöll han ett
sedermera förhöjt anslag
till fortsättande av
sina omfattande
vetenskapliga arbeten.
1837 blev han led. av
Sv. akad., 1845 av
Vet.-akad. och 1842
fil. hedersdr i Uppsala.
— S:s främsta verk
äro »Svenska folkets
historia under konungarne af Vasa ätten» (3
dir, 1819—23; går till 1544) och »Svenska
folkets historia från äldsta till närvarande
tider» (5 dir, 1834—54; till tronskiftet 1319).
S. översatte fr. o. m. andra delen Rühs’ »Svea
rikes historia» (5 dir, 1823—25). S:s
författarskap kännetecknas av en ovanligt grundlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
