Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg, J. A.
662
661
m:t blev han s. å. amanuens vid Kungl. bibi.
Med biblioteksarbetet trivdes han väl och fick
vänner bland kollegerna. 1877 ingick han
äktenskap med friherrinnan Siri von Essen
(se d. o.). — Under dessa år hade S:s
författarverksamhet huvudsaki. gällt ett stort
historiskt drama med ämne från
reformationens första år i Sverige, först kallat »En
avfälling», sedermera »Mäster Olof». Dess
första version (sommaren 1872) visar stark
påverkan från Buckle och Brändes och
speglar även S:s intresse för den samtida
politiken (Pariskommunen 1871). S. insände sitt
verk dels till Kungl. teatern, som avböjde det,
dels till Sv. akad., som förbigick det med
tystnad. Ej heller E. Stjernström vågade
uppföra det. S. omarbetade det flera gånger
(versupplagan 1876, med något mildrad
tendens) men lyckades ej få det uppfört förrän
1881. — Motgångarna vid teatern drevo S.
■över till prosan. En liten samling
Uppsala-skildringar, »Från Fjärdingen och
Svartbäcken» (1877), uppmärksammades föga. 1879
följde »Röda rummet», en serie bilder ur
huvudstadslivet, där litteratörerna och
litteraturen, ämbetsverken, tidningarna,
affärsmännen o. s. v. tecknades med dittills osedd
skärpa. Sitt material hade S. hämtat direkt
ur verkligheten. »Röda rummet» väckte
därför på sina håll mycken indignation, men
publikframgången var utomordentlig, och
författaren blev med ett slag berömd.
De närmaste åren upptogos av dramatiskt
författarskap (»Gillets hemlighet», 1880,
»Lycko-Pers resa», 1882, »Herr Bengts
hustru», s. å.); dessutom medarbetade han i
Claes Lundins kulturhistoriska verk »Gamla
Stockholm» (1880—82) och förberedde en svensk
kulturhistoria, »Svenska folket i helg och
söcken» (1881—82), ett misslyckat försök att
skapa en enhetlig kulturskildring, där dock
ypperliga enskildheter ej saknas. Den beska
kritiken av detta verk besvarade S. med
satiren »Det nya riket» (1882), som framkallade
en våldsam reaktion och i hög grad bidrog
att försämra S:s ställning. Han återknöt nu
till sitt kulturhistoriska författarskap med
»Svenska öden och äfventyr» (4 bd, 1882—92),
en serie noveller med motiv ur äldre tiders
svenska liv, där dock idéinnehållet
genomgående är modernt. Dessa noveller rönte
uppskattning. Oviljan mot S. förnyades dock
genom »Dikter» (1883), som återupptager
polemiken från »Det nya riket». Då denna diktsamling
utkom, hade S.med sin familj lämnat Sverige för
att bosätta sig i Frankrike, varifrån han dock
snart flyttade till Schweiz. Under denna tid
tillkommo »Sömngångarnätter» (1883), där han
diskuterar tidens stora frågor, den
socialistiska och pacifistiska novellsamlingen
»Utopier i verkligheten» (1883) samt första delen
av »Giftas» (1884), som fortsätter den tidigare
Stockholmsnovellen men fyller den med nytt,
ofta polemiskt idéinnehåll. Boken väckte i
Sverige häftig förbittring och åtalades för
hädelse. Åtalet tvang S. att resa hem, varvid
han mottogs med stora hyllningar och firades
som en föregångsman. S. frikändes och
återvände omedelbart till utlandet, men hans
nerver hade blivit svårt medtagna. Hans
produktionskraft var dock allt fortfarande oerhörd.
Andra delen av »Giftas» (1885) återupptog
ventileringen av äktenskapsproblemet fastän
under häftigare former. »Bland franska
bönder» (skriven 1885, tr. 1889) anknyter till S:s
tidigare sociologiska studier och bär samtidigt
prägel av hans alltjämt levande rousseauism.
1886 började han skriva sin självbiogr.,
»Tjen-steqvinnans son» (4 dir, »Tjensteqvinnans
son», »Jäsningstiden», »I Röda rummet» och
»Författaren»; I—III utkommo 1886—87, IV
1909), en av de märkligaste bekännelseskrifter
världslitteraturen äger. — Vid denna tid hade
hans enskilda liv inträtt i ett kritiskt skede
genom att förhållandet till hustrun blivit
ohållbart. Äktenskapet upplöstes 1891.
Krisens förhistoria och förlopp har S. skildrat i
»Le plaidoyer d’un fou» (förf. 1887—88, tr.
1895; ty. övers. 1893; svensk övers, av J.
Landquist 1915), där hans börjande själsliga
desorientering framträder. Ungefär samtidigt
tillkommo dock två av hans yppersta verk,
»Hemsöborna» (1887) och »Skärkarlslif» (1888),
i vilka minnena från Stockholms skärgård
tagit gestalt. Han återupptog även sitt
dramatiska författarskap, vilket nu huvudsaki.
kom att variera problemet om förhållandet
mellan könen. Med storslagen, av det antika
dramat och Shakespeare inspirerad tragik
framställes kvinnans seger över mannen i
sorgespelet »Fadren» (1887). Rent
naturalistiskt i psykologi och teknik är »Fröken Julie»
(1888), ett ytterst verkningsfullt stycke, som
utövat ett djupgående inflytande på
naturalismens dramatik. Märklig är också
tragikome-dien »Fordringsägare» (s. å.).
I slutet av 1880-talet undergår S:s
livsuppfattning en väsentlig förändring, delvis under
inflytande av Nietzsche och G. Brändes.
Uttryck för denna hans nya åskådning äro
novellen »Tschandala» (på da. 1889; på sv. 1897)
och romanen »I havsbandet» (1890). Till
denna tid hör också ett antal smärre dramer,
bl. a. »Debet och kredit», »Leka med elden»,
»Moderskärlek» och »Bandet», av vilka det
sistnämnda med sin framställning av en
dom-stolssession på scenen inspirerat många
senare dramatiker. 1892 bosatte sig S. för en
tid i Berlin. Han ingick här (1893) ett nytt
äktenskap, med en österrikiska, Frida Uhl,
men detta upplöstes redan 1895. Året förut
hade S. flyttat till Paris, där han
huvudsakligen sysslade med naturvetenskapliga studier.
De arbeten i kemi, som han då publicerade,
äro värdelösa ur vetenskaplig synpunkt.
Avgörande för hans utveckling blevo de
intryck han under denna tid mottog från de
ockultistiskt intresserade kretsarna i Paris.
Även gjorde han nu bekantskap med
Sweden-borgs skrifter, vilka revolutionerade hans
livsuppfattning. Allt mer och mer glider han över
mot en av mystiska och magiska inslag
färgad religiositet, speglad i de dagboksartade
»Inferno» (1897) och »Legender» (1898; skr.
på fr., tr. blott i sv. övers.). 1896 återvände S.
till Sverige och slog sig ned i Lund. 1898
tillkom ett av hans märkligaste arbeten,
dubbeldramat »Till Damaskus» (tredje delen tillkom
ett par år senare), vilket även skildrar hans
omvändelsehistoria. Två andra dramer,
»Advent» och det i Parismiljö spelande »Brott
och brott», tillkommo 1899 och utgåvos under
den gemensamma titeln »Vid högre rätt».
1899 återvände S. till Stockholm, där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
