- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 18. Snellman - Tatra /
691-692

(1929) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strålsten - Strålsvampar - Strålsvampsjukdom (Aktinomykos) - Stråssa järnmalmsfält - Stråssa—Storå järnväg (S. S. J.) - Stråt - Stråvalla - Sträckare, Sträckmuskel, Extensor - Sträckbarhet - Sträckbehandling - Sträckbänk - Sträckfåglar - Sträckgräshoppor - Sträckmetall - Sträckmuskel - Sträckmått - Sträng

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

691

Strålsten—Sträng

692

Strålsten, miner-, se A m f ibolminer al.

Strålsvampar, Actinomycètes, till
bakterierna räknade växter, som dock starkt erinra om
lägre svampar, i det att de bestå av
mång-celliga, greniga trådar. Förökningen sker
genom de särskilda cellernas frigörande. S.
förekomma allmänt i jord, på växter o. s. v. Flera
arter förorsaka »skorv» på potatis o. a.
rotfrukter (se Potatissjukdomar). Jfr
även Strålsvampsjukdom. Th. Lfs.

Strålsvampsjukdom (A k t i n o m y k o s), en
hos människa och djur, särskilt unga
nötkreatur, uppträdande infektionssjukdom, som
karakteriseras av långsamt förlöpande
inflammation med kraftig nybildning, s. k.
granula-tionsvävnad, någon gång med
bindvävssvuls-ter. Vanl. nedsmälter vävnaden i det sjuka
området, vilket leder till svårartade
varbildningar och varfistlar. S. framkallas av
strål-svampen Actinomyces bovis. Svampen är
mycket livskraftig och rätt motståndskraftig mot
värme, desinfektionsmedel etc. Den
förekommer vanligast på gräs, bl. a. olika sädesslag.
Infektionen sker hos djur genom foder, hos
människa genom tuggning på grässtrån el. dyl.
De första förändringarna uppstå vanl. i
käkar, tunga, spottkörtlar el. lunga. Smitta från
en sjuk individ till en annan är icke säkert
påvisad. Behandlingen består huvudsaki. av
kirurgiska ingrepp, röntgenbehandling och
intagning av jod el. jodkalium. I förebyggande
syfte hänvisas särskilt till faran för människa
av att tugga på grässtrån o. dyl. H. D.

Stråssa järnmalmsfält ligger i Ramsbergs
socken, Örebro län, nära Storå station på
Frövi—Ludvika järnväg. Malmerna äro
relativt fattiga med i genomsnitt 35—40 % järn,
varför all malm måste anrikas. Malmarean
är omkr. 38,000 kvm. Fältet förvärvades 1917
av Trafik-a.-b. Grängesberg—Oxelösund, som
då ombyggde anrikningsverket. Ett stort
bri-ketteringsverk finnes. Sedan 1923 är driften
nedlagd. 1922 brötos 234,744 ton
anriknings-gods, varur erhöllos 100,785 ton slig, hållande
66,26 % järn och O,oo4 % fosfor. E. S. B.

Stråssa—Storå järnväg (sign. S. S. J.), se
Grängesberg—Oxelösunds järnvägar.

Stråt, i Finland namn på sjöar i samma
dalstråk el. kring en gemensam centralsjö.
Sjöarna i en s. skiljas ofta av forsar.

Stråvalla, kustsocken i Hallands län, Viske
härad, n. om Varberg; 15,43 kvkm, 306 inv.
(1933). Småslätter, omgivna av mestadels kala
berg. 477 har åker, 298 har skogsmark.
Ingår i Värö och S. pastorat i Göteborgs stift,
Fjäre och Viske kontrakt.

Sträckare, Sträckmuskel el. Ext
e’n-s o r, muskel, som åstadkommer uträtning i
en ledgång, t. ex. av armen i armbågsleden,
benet i knäleden, el. som för ett
kroppsseg-ment, t. ex. huvudet el. bålen, bakåt. Jfr
Antagonism 2.

Sträckbarhet, fys., se Elasticitet, sp. 519.

Sträckbehandling, se Extension.

Sträckbänk, pinoredskap, som fordom
användes för att frampressa bekännelser. Offret
placerades på en lutande stege el. en bänk, de
oftast bakbundna händerna fastgjordes vid s.,
varefter vid fotterna bands ett rep, som
åt-drogs. Tortyren kunde skärpas genom att
mellan kroppen och s. lades taggförsedda
rullar (»späckade haren»). G. O. G.

Sträckfåglar, de fåglar, vilka häcka i n.
Sverige och endast under flyttningstiderna
visa sig i de mell. och s. delarna av landet.

Sträckgräshoppor, dets. som
vandringsgräs-hoppor (se Gräshoppor, sp. 1168).

Sträckmetall framställes genom att
järnplåt skäres upp med korta, raka snitt,
placerade sicksack i parallella rader, och sedan
dragés ut vinkelrätt mot snitten. Det
erhållna nät- el. rutverket nyttjas bl. a. till
arme-ring av plattor el. vägar av rabitzputs (se
Puts). G. H-r.

Sträckmuskel, anat., se Sträckare.

Sträckmått, se M å 11 v e r k t y g, sp. 608.

Sträng. 1. (Anat.) Se Ryggmärg, sp. 1279.

2. (Fys., mus.) Tongivande delen på
stränginstrumenten. S. försättas i transversella
svängningar (se I på bilden) genom anslag:
vid pianot av små hammare, vid violinen av

stråken o. s. v. De elastiska krafterna sträva
att återföra s. till dess jämviktsläge, då den
släppes. Till följd av trögheten svänger s.
liksom en pendel ut åt andra sidan, och de
elastiska krafterna börja åter verka till att
återföra s. till jämviktsläget. I enklaste
fall, vid grundtonen, kommer därför s. att
svänga fram och tillbaka mellan gränslägena
a och b (se bilden). Grundtonens svängningstal
är direkt proportionellt mot kvadratroten ur
den spännande vikten och omvänt
proportionellt mot s:s längd och tjocklek samt mot
kvadratroten ur dess spec. v. En s. kan
förutom grundtonen, vid vilken alla punkter av
s. med undantag av ändpunkterna deltaga i
svängningarna, ge även s. k. övertoner, vid
vilka noderna ständigt befinna sig i vila.
Noderna äro så belägna, att de uppdela s. i två
el. flera lika långa stycken (se II—IV på
bilden). De mot dessa svängningssätt svarande
svängningstalen äro 2, 3, 4 o. s. v. gånger
så stora som grundtonens. Man kallar dessa
toner harmoniska övertoner. Mera
komplicerade svängningsformer kunna uppstå
därigenom, att flera övertoner samtidigt
uppkomma, varvid de enskilda tonernas,
partialtonernas, svängningar överlagra varandra.
Stränginstrumenten utmärkas för mängden av
harmoniska övertoner, och klangfärgen beror
just på den intensitet, varmed de enskilda
partialtonerna äro företrädda i klangen. A. L.*

S. äro vanl. av senor (fårtarmar), metall
(mässing, koppar el. stål) el. silke (Kina,
Japan). De s., som skola ge de lägsta tonerna,
äro vanl. överspunna med metalltråd. S.
spännas genom skruvar. Vid de under 1600- och
1700-talet brukade viole d’amour-instrumen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jul 30 20:43:49 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdr/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free