Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar - Svampdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
833
Svampdjur
834
Alla s. äro heterotrofa växter (se d. o.),
parasiter el. saprofyter. Flertalet parasiter
lever på andra växter, och ett stort antal
förorsakar sjukdomar på kulturväxter, ofta
starkt förlustbringande, t. ex. olika slag av
bladmögel, mjöldagg, rost och sot (se dessa
ord och Växtsjukdomar). Andra
förorsaka sjukdomar hos människor (Aspergillus,
Oospora m. fl.) och djur, särskilt ofta hos
insekter (jfr Askomyceter, sp. 304, C o
r-dyceps och Flugmögel). Saprofytiska
s. äga oerhörd betydelse genom att sönderdela
döda organiska ämnen i enklare
beståndsdelar, t. ex. kolsyra och ammoniak, varigenom
de åter bli tillgängliga som näring åt högre
växter. Fruktkropparna av många s. äro
omtyckta närings- och njutningsmedel, medan
andra innehålla farliga gifter. På vidst.
färgplanscher återges de viktigaste av Sveriges
mat- och giftsvampar; jfr specialart. om de
särskilda släktena. Giftiga s. finnas även
bland parasiterna, t. ex. mjöldryga (se d. o.)
och strimsot (se S o t). Många saprofytiska
s. har människan tagit i sin tjänst, framför
allt jästsvamparna (se d. o.). Mögelsvampar
användas vid framställning av vissa ostsorter
(se P e n s e 1 m ö g e 1), andra för beredning av
soja och en del alkoholhaltiga drycker (se
Aspergillus). Som förstörare av
matvaror, fodermedel o. dyl. äga mögelsvampar
kolossal betydelse. Trävirke och timmer
förstöras el. skadas av flera s., t. ex. hussvampen
(se T i m m e r s v a m p a r). — Vissa s. bilda
i förening med högre växters rötter
mykor-rhiza (se d. o.), tills, m. alger lavar (se d. o.).
Litt.: M. A. Lindblad, »Svampbok» (3:e uppl.
1920); W. Bülow, »Svampar» (3:e uppl. 1917);
C. Th. Mörner, »Om de högre svamparna»
(1919); Th. Krok & S. Almqvist, »Svensk flora»,
II (5:e uppl. 1932); C. Ferdinandsen och ö.
Winge, »Mykologisk ekskursionsflora» (1928);
A. Ricken, »Vademekum für Pilzfreunde» (2:a
uppl. 1920); E. Michael, »Führer für
Pilzfreunde» (3 bd, 1924—27); E. Gramberg, »Pilze
der Ileimat» (3:e uppl., 2 bd, 1921). Th. Lfs.
Svampdjur, S p o’n g i e r (Pori’fera,
Spo’n-giae, Spongiäria), tillhöra de lägst stående
fler-celliga djuren och äga som genomgående
karaktärsdrag inre hålrum, utklädda med
krag-gisselceller, som åstadkomma
vattencirkulationen i ett sammanhängande kanalsystem,
försett med talrika fina inströmningsporer
(därav namnet Porifera). Som stöd för
mjukdelarna finnes nästan alltid ett skelett av nålar
av kalk el. kiselsyra el. ett trådigt nätverk av
organisk substans, spongin (jodhaltigt
proteinämne av hornartad konsistens).
S. äro orörliga, fastsittande, enkla el.
kolonibildande djur, som huvudsaki. leva i havet.
Cellerna uppbygga ej organ, knappast ens
typiska vävnader. Sinnes- och nervceller
saknas, likaså egentliga muskeltrådar
(kontrak-tila cellelement dock företrädda). Vanl.
urskiljas tre tydliga skikt, av vilka de två yttre
genetiskt höra samman, bildande
dermallag-ret. Kroppsbetäckningen, ektodermet, består
av platta celler jämte enstaka körtelceller
och genomborrade, slutbara porceller, som
fortsätta inåt, bildande inströmningskanaler. Den
entodermala väggbeklädnaden i inre hålrum,
gisselkamrar, består av ett enkelt skikt
fri
stående, höga celler, som upptill sluta med
en tunn, genomskinlig krage, ur vilken en
lång, svängande gisseltråd skjuter ut. En
dylik cellform förekommer eljest blott hos
cboanoflagellater (se F 1 a g e 11 a t e r, sp. 548),
från vilka s. antagas härstamma. S:s
huvudmassa utgöres av det s. k. mellanskiktet,
uppkommet genom invandring av celler från
yt-terskiktet. Det är ofta (dock ej hos
hexacti-nellider) geléartat och har glest fördelade,
gre-niga celler, amöboida vandringsceller för
näringens upplösning och kringförande,
skelettbildande celler och spridda könsceller.
Skelettnålar (spiculae, spikler) av kalk
(kal-cit) bildas inuti celler, som ligga 2—4
tillhopa, varigenom enkla, tre- el. fyrstråliga
nålformer uppkomma. Kiselnålar (fyr- el.
sex-stråliga, genom reduktion enkla) uppstå på
likartat sätt kring en axel av organisk
substans (ev. enbart dylik, hos Dendroceratida);
smärre kiselkroppar, mikrosklerer, visa
växlande form: kors, ringar, hantlar, ankare,
klot. En sekundär sammankittning med amorf
kiselsyra (ss. hos hexactinellider) el. med
spongin förlänar ytterligare stadga åt
kiselskelet-tet. Detta kan helt vara ersatt av trådar och
nätverk av spongin, som avsöndras mellan
långa cellrader, ev. under inkrustering med
främmande partiklar, ss. sandkorn.
Primitivast äro kalksvamparna, som
uppvisa fyra byggnadstyper. Hos de enklaste
(Ascon-typ) är kroppen vas- el. säcklik, med
den tunna väggen genomborrad av talrika
porer, som leda vattnet in i ett med
krag-gisselceller utklätt, enhetligt hålrum
(gastral-håla), varifrån det åter utströmmar genom en
större, toppställd öppning (osculum), som
sålunda ej motsvarar mun. Gastralhålans
uppdelning i långa radiärställda kamrar
(Sycon-typ) och åtföljande veckbildning av
kammarväggarna (Sylleibid-typ) jämte utbildning av
plattepitelbeklädd oscularhåla ge mera
invecklad byggnad, som kulminerar i
Leucon-typen, med talrika, strödda gisselkamrar och
greniga in- och utförande kanalsystem (bild
16). Ungdomsstadier (Olynthus) ansluta sig
till Ascon-typen, hexactinelliderna visa
Syllei-bid-typ, de övriga kisel- samt hornsvamparna
Leucon-typ.
Fortplantning sker på könlig väg genom
(nakna, amöboida) ägg och spermier, alstrade
i mellanskiktet, där även första utvecklingen
genomlöpes. De utsluppna, frittsimmande
larverna fästa sig med urmun el. framända till
ett fast underlag; den genom inkrängning, ev.
cellinvandring, uppkomna gastralhålan träder
genom fina porer och ett likaledes sekundärt
bildat osculum i förbindelse med yttervärlden
(Olynthus-staåiet, bild 14). Genom
cellinvandring från ytterlagret uppstår dessförinnan
mellanskiktet, där skelettbildning vidtager,
och efter komplikation av hålrum nås
svampens definitiva organisation. Förökning sker
även på könlös väg genom knoppning och
delning; uteblir denna, uppkomma med ett
flertal oscula försedda kolonier, som även komma
till stånd genom sammansmältning av skilda
individ. Huvudsaki. hos sötvattenssvamparna
(alla tillhöra fam. Spongzllidae) bildas
förök-ningskroppar (gemmulae) ur embryonala
cellgrupper i mellanskiktet och förses med ett
XVIII. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
