Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampdjur - Svampdosa - Svampgifter - Svampmyggor - Svampparenkym
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
835
Svampdosa—Svampparenkym
836
fast hylle till skydd för övervintring och
ut-torkning; de ur kapseln utkrypande cellerna
ge upphov till ett nytt individ.
S. äro yppigast företrädda i de varma
haven. I fossilt tillstånd äro blott kisel- och
kalksvampar bevarade, kända redan från
kambriska lager. Under silurtiden förekommo
fria former, astylospongier, och i mesozoiska
lager visa särskilt lithistiderna massförekomst,
medan nutidens få stensvampar nästan
uteslutande kvarleva på de stora oceandjupen, där
faunan bär en mycket ålderdomlig prägel.
S. ha sedan länge såsom särskild huvudgrupp,
Porifera, förts samman med nässeldjur (Gnidaria)
och kammaneter (Gtenophora) under Coelenterata
(se C e 1 e n t e r a t e r). Då de i byggnad,
utveckling och härstamning intaga en särställning, bruka
de numera, under namn av Parazoa, ställas vid sidan
av övriga flercelliga djur. De indelas i tre klasser.
I. Galcarea (Galcispongia) el. k a 1 k s v a m p a r,
små till några cm höga, säck- el. tublika, på grunt
vatten levande, vita el. gulgrå former, med tre ,
fyr-stråliga el. enkla nålar av kalk. . Upptill kring
oscu-lum finnes ofta en krage av fria, glänsande nålar.
Sycon (med 70 arter) ; Leucandra, Leucosolenia vid
Sveriges västkust.
II. Triaxonia (Hyalospongia) el.
hexactmel-lider utgöra de sirliga glassvamparna, av bägar-,
tratt- el. rörform, med symmetriskt ordnade
sexstrå-liga kiselnålar (3 axlar med 90° vinkel), fria el.
hopkittade till fast, elegant rustning; gisselkamrar
i enkelt skikt. I den vackra, cylinderformade
Euplec-tella, venuskorgen, påträffas regelbundet ett. par av
ett kräftdjur (Spongicola), som stängt sig inne
redan som ungar. Om denna erinrar Regadrella (bild
2). Farrea bildar virrvarr av sköra tuber, och Hy
a-tonerna (bild 3) har kiseltrådskaftet oftast omgivet
av koralldjur (Palythoa). Utpräglad djuphavsgrupp,
talrik under jura- och krittiden.
III. Demospongia omfatta övriga s., med skelett
av fyrstråliga el. enkla kiselnålar el. trådverk av
spongin, stundom skelettlösa; komplicerat
kanalsystem med, i regel, runda gisselkamrar (Leucon-typ) :
A. Tetraxonia el. tetractinellider, av
massa- el. krustaform, vanl. livligt färgade, ofta med
hårt barkskikt; fyrstråliga nålar (omkr. 120°
vinkel), ev. bollar, av kisel. Geodia är hård och
klumplik, Suberites omger snäckskal, bebodda av
eremitkräftor, Gliona borrar sig gallerier i kalk och skal.
De meterhöga neptunbägarna, släktet Poterion, äro
enl. senare undersökningar fritt utväxande tropiska
Gliona-arter. Hit höra även de av symbiontiska alger
grönfärgade sötvattenssvamparna (spongillider) samt
de huvudsaki. fossila lithistiderna.
B. Gornacuspongia, (kisel) hornsvampar, av
växlande, oregelmässig form, gulgrå el. bruna, med
större håligheter (subdermalrum) ; kiselnålar, om de
finnas, enstråliga (mon acti n e 11 i d e r),
ersatta el. kombinerade med nätverk av spongin.
Ras-pailia och Axinella (trädlika), Halichondria (bildande
krustor i tångregionen), Euspongia (se
Tvättsvamp), Ghalina, Aplysina, Spongelia, Esperiopsis.
C. Dendroeeratida, av krusta- el. trädgestalt, vanl.
gula el. röda (vid torkning bruna el. färgväxlande
till blått), med trådverk el. nålar av spongin. Hit
räknas Darwinella, Dendrilla (bild 17) ; även den
skelettlösa Halisarca. S. B—k.
Svampdosa, liten metalldosa till förvaring
av en i luktvatten indränkt svamp. S., som
ofta i konstfärdiga former hade stor
spridning under 1600-, 1700- och 1800-talet, var
bl. a. ett viktigt tillbehör vid kyrkobesöken
och en vanlig fästmansgåva. G. Brg.
Svampgifter äro kemiskt såväl som toxiskt
ännu föga kända växtderivat. Några
hithörande föreningar äro säkerligen bland de på
människokroppen starkast verkande
växtgif-terna i Sverige. Ofta kunna både tarm-,
blod-och nervgifter vara blandade hos samma
svamp, varigenom sjukdomsbilden
kompliceras och diagnosticeringen försvåras.
Svampförgiftningar med dödlig utgång äro icke
sällsynta.
Redan 1869 lyckades Schiedeberg och Koppe
ur vanlig flugsvamp (Amanita, muscaria, se
färgpl. Svampar, bild 44) isolera en giftig
växtbas, mu skar i n, flugsvampgift, som hos
människor och djur orsakar mer eller mindre
stark förlamning av hjärtat. Enl. Harmsen
ger 1 kg färsk flugsvamp 0,16 g muskarin.
Av terapeutisk betydelse är antagonismen
mellan muskarin och atropin. Vid
muskarin-förgiftning, som är mycket sällsynt i Sverige,
göra atropininjektioner god effekt. Giftdosen
hos vanlig flugsvamp är mycket växlande.
Ytterligare (minst) två gifter äro närvarande i små
mängder. Harmsenska toxinet är det ena; det
ger haschischrusliknande symtom och
motiverar denna svamps användning som
berusningsmedel, t. ex. bland de nordsibiriska
folkstammarna. Sedan den röda hatthinnan avdragits
och svampen urlakats i upprepade gånger
ombytt vatten, kan den dock utan fara anrättas
och är då t. o. m. en god matsvamp. Gifter,
som stå nära den vanliga flugsvampens
alka-loider, finnas även hos mjöldrygan (se d. o.).
En för kreaturen ödesdiger svampinfektion
finns hos dårrepe (Lolium temulentum). Den
giftbärande svampen har här kallats
Endo-conidium temulentum. I samband härmed
böra nämnas örråg (se d. o.) och gift- el.
strim-sot (se Sot). — Till en annan giftgrupp,
toxalbuminerna, räknas de
svampgifter (av ännu okänd sammansättning), som
äro de toxiskt verksamma ämnena hos de
lömska flugsvamparna, i synnerhet Amanita
phalloides (se färgpl. Svampar, bild 42),
den svamp i Europa, som säkerligen har 90 %
av alla svampförgiftningar med dödlig utgång
på sitt konto. Svåra, nästan koleraliknande
symtom med kramp (delirium), andnöd,
kollaps och koma karakterisera sjukdomsbilden
hos de svampätare, som förväxlat denna och
närstående flugsvamparter med ätliga
»dubbelgångare». Särskilt lömsk är denna
förgiftning, därför att det vanl. dröjer ett halvt dygn,
innan verkningarna visa sig, då det ofta är
för sent att tillgripa magsköljningar och
laxa-tiv. I de flesta fall kunna
koksaltsinsprut-ningar och blodtransfusion ej heller rädda
patienten. — Även s. k. hartssyror och
närstående derivat, som finnas hos vissa riskor
och krämlor med skarp smak och vissa
rör-soppar och tickor, kunna, om de inkomma i
tarmkanalen, åstadkomma häftiga mag- och
tarmkatarrer. — Slutligen har man i s a p
o-n i n och liknande derivat s., som särskilt
förekomma hos murklor. Murklegiftets
(»helvella-syrans») svårartade verkningar bero på dess
hemolyserande förmåga. Då härtill komma
gulsot, leverförstoring och äggvita som
ytterligare komplikationer, kunna även
murkleför-giftningar vara av ödesdiger art. — Litt.: Jfr
art. Svampar. I-m.
Svampmyggor, Mycetophi’lidae
(Fungivo’ri-dae), smärre till medelstora, smärta,
mygglik-nande arter med täml. långa antenner, långa
smala ben och långsträckta vingar. Larverna
äro fotlösa, smala, cylindriska, glatta och
vit-aktiga med brunt el. svart, starkt kitiniserat
huvud. Fam. omfattar en mängd arter, av
vilka många äro vanliga i svampar samt i
förmultnat trä. Ett par äro kända som
skadedjur på champinjonodlingar. I. T-dh.
Svampparenkym, bot., se B 1 a d, sp. 459.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
