Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svedelius, Wilhelm Erik - Swedenborg, släkt - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Swedenborg—Swedenborg, E.
872
historia i Lund och var 1862—81 skytteansk
prof, i Uppsala. S:s distraktion och
originalitet voro vida bekanta och föremål för otaliga
historier. Hans vetenskapliga och litterära
författarskap var högst betydande. Bland hans
arbeten kunna nämnas »Om stats-rådets
ansvarighet» (1856), »Anteckningar för
akademiska examina i statskunskap» (4 bd, 1868—
69; ny, omarb. uppl. av J. F. Nyström 1887—91).
Efter hans död utkom
»Representationsreformens historia» (1889). Som talare hade S.
stort rykte. Många av hans tal äro intagna
i »Smärre skrifter» (3 dir, 1871—88) el.
särskilt utgivna. Även som minnestecknare var
S. framstående, varom bl. a. Sv. Akad:s Handl.
bära vittne. Sin egen levnadsskildring gav
han i (de postuma) »Anteckningar om mitt
förflutna lif» (1889). 1865 kallades han till
led. av svensk-norska unionskommittén,
invaldes 1864 i Sv. akad. och 1870 i Vet.-akad.
samt blev 1879 jur. hedersdr i Köpenhamn.
— Biogr. av R. Törnebladh i Vet.-akad:s
Lef-nadsteckningar, IV (1904). (G. H-n.)
Swedenborg, svensk släkt. Bergsmannen vid
Kopparberget Olof Olofsson (d. 1498) var
farfar dels till bergsmannen Olof
Markvards-son (vars sonsons son var Georg Stiernhielm,
se d. o.), dels till Olof Markvardssons kusin
nämndemannen i Kopparberg Nils
Hansson (d. omkr. 1560). Den sistnämndes sonsons
sonson bergsmannen Daniel Isaksson
(1610—80) var fader till Jesper Svedberg (se
d. o.), vars barn 1719 adlades med namnet S.
Den gren av ätten S., som lever, härstammar
från en broder till Emanuel S. (se nedan). En
bror till Jesper Svedberg adlades 1683 med
namnet Schönström (se d. o.). — Om Olof
Olofssons son biskop Otto Olavi Svinhufvud se
d. o. och släktart. Svinhufvud. B. H-d.
Swedenborg, Emanuel, naturforskare,
mystiker (1688 29/i—17 7 2 29/3), son till Jesper
Svedberg (se d. o.). I Uppsala erhöll S. (1699—
1709) en universellt lagd, rudbeckianskt
färgad undervisning, särskilt i humanistiska
ämnen, men beslöt därefter ägna sig åt
naturforskning, reste därför 1710 till England och
studerade där ett par år teoretisk och
till-lämpad naturvetenskap. Efter besök i
Holland, Frankrike och Tyskland återvände S.
1714 och fick nu sysselsättning hos Polhem,
som näst Rudbeck blev hans främste svenske
lärare. 1717 blev han assessor i
Bergskollegium och var även militäringenjör. Adlad 1719
jämte sina syskon, arbetade S. under det följ,
årtiondet samvetsgrant på ämbetsverket och
vid riksdagarna, idkade rikt författarskap
och vann stort anseende.
S:s första skrifter gå i mekanikens och den
mekaniska naturförklaringens tecken. Där
framträda också redan de egenskaper, som
karakterisera S:s hela forskarbana: genialisk
och mångsidig idérikedom mer än
samvetsgrann detaljforskning, snillrik
sammanställning av andras resultat mer än egna
iakttagelser, likgiltighet för angivande av källor,
vilket försvårar bedömandet av hans
originalitet, ett omständligt och ofta oklart
framställningssätt, som lätt ger anledning till
feltolkningar. Bland ungdomsverken må nämnas
den naturvetenskaplig-mekaniska tidskr.
Dae-dalus Hyperboreus (1716—18) i 6 häften, som
fylldes av S. och Polhem, läroboken i algebra,
»Regelkonsten», oklar i framställningen, och
»Om wattnens högd» (1719), vari han från
Sverige samlar bevis för den av bl. a. Steno
hävdade läran om spåren efter vattnets forna
läge på jordytan. Till den tillämpade
vetenskapen höra »Förslag till wårt mynts och måls
indelning» (1719), vari decimalsystemet
förordas, »Beskrifning öfver svenska masugnar» (tr.
i »Noraskogs arkiv», 4, 1901—03) och »Nya
anledningar till grufwors igenfinnande» (ej
tr.). Under en resa utgav S. i Holland
sitt första större spekulativt
naturvetenskapliga verk, »Prodromus principiorum rerum
na-turalium» (1721), med en strängt mekanistisk
naturuppfattning enl. Cartesius’ föredöme; den
matematiska punkten betraktas som alltings
upphov och rörelsen som det väsentliga i allt
skeende, även det andliga; materiella
egenskaper tillskrivas själen. 1722 trycktes hans
»Miscellanea observata», vars bästa del
ut-göres av geologiska observationer och teorier.
Efter en ny utlandsresa utgav S. 1734 »Opera
philosophica et mineralia», som 1740—41
följdes av »Oeconomia regni animalis» och 1744
—45 av »Regnum animale». I dessa väldiga
verk (2—3 folioband vartdera) företer S:s
spekulation en ny riktning: den materialistiska
livsåskådningen genomtränges mer och mer
av spiritualism. »Opera philosophica»
innehåller hans snillrikaste tankar om den
oorganiska naturen: hans kosmologi, där han på
grundval av antik spekulation uppbygger en
teori för solsystemets upphov, och hans
metallurgi. De båda senare verken jämte en del
otryckta följdskrifter framställa S:s
fysiologiska teorier, av vilka hans hjärnteori
säkerligen betecknar hans största forskarbragd.
Ehuru helt stödd på andrahandsvetande, nådde
han här högre än hela sitt årh.: genom
kombination av Malpighis upptäckt av stora
hjärnans pyramidceller — vilka han som denne
höll för körtelelement — och Vieussens
studier över ledningsbanorna från stora hjärnan
till olika kroppsdelar drog S. slutsatsen, att
pyramidcellerna äro intelligensens organ, vilka
genom nervbanorna få och meddela
känslo-och viljeimpulser till kroppens olika delar.
Trots väsentliga misstag stod S. här framom
samtid och närmaste eftervärld. Gall, som
näst S. insåg hjärnbarkens betydelse, citerar
dennes skrifter, och S. kan därför antagas ha
övat direkt inverkan på modern
hjärnforskning.
S. erhöll 1747 avsked från Bergskollegium
med pension och levde därefter i tilltagande
enslighet dels i sin malmgård vid Hornsgatan
i Stockholm, dels på resor, främst för att
trycka sina skrifter, som icke kunde tryckas
i Sverige. Han dog i London och begrovs där
i svenska kyrkan; 1908 flyttades kistan till
Uppsala domkyrka. Mild och fridsam,
undvek han att stöta sig med människor och
fick därför trots sina kätterier leva i fred i
sitt fädernesland. E-k N-d.
S:s religiösa åskådning måste ses
mot bakgrunden av hans gammaldags
religiösa fädernehem och faderns uppfattning av
det översinnligas förmåga att reellt
uppenbara sig, även om det är en oerhörd
skillnad mellan sonens spekulativa andevärld och
faderns oreflekterade barnatro. Under
studieåren i Uppsala mottog S. mäktiga impulser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
