Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Švehla, Antonín - Sveinbjörnsson, Sveinbjörn - Svein Håkonsson - Sveinsson, Brynjólfur - Svek - Svekomani - Svelgfoss - Svelto - Svelvik - 1. Sven (I) Tveskägg (dansk konung) - 2. Sven (II) Estridsen (dansk konung) - 3. Sven (III) Grathe (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveinbjörnsson—Sven
879
inrikesminister 1918—20 och chef för
koali-tionsministärer okt. 1922—mars 1926 och okt.
1926—febr. 1929. A. A-t.
SvéFnbjörnsson [-bjödn-], Sveinbjörn,
isländsk tonsättare (1847—1927). Blev teol. kand.
1868, utbildade sig i musik i Köpenhamn och
Leipzig, var länge musiklärare i Edinburgh och
de sista åren bosatt i Köpenhamn. S. skrev
musik till engelska och isländska dikter,
pianostycken, sonater för violin och piano m. m.
samt den för Islands 1000-årsfest avsedda
nationalhymnen »O Gud vors lands». T. N.
Svéin Håkonsson, norsk storman (d. omkr.
1016), son till Håkon Ladejarl. Efter slaget
vid Svolder styrde S. Norge tills, m. brodern
Erik, sannolikt såsom danske kungens jarl.
Sedan Erik 1015 följt Knut den store till
England, kom Olav Haraldsson till Norge och
besegrade S. i sjöslaget vid Nesjar (mellan
Langesund och Tönsberg) våren 1016. S. flydde
och dog enl. sagan kort därpå i Svitjod.
SvéPnsson, Brynjölfur, isländsk biskop
(1605—75). Vigdes 1639 till biskop i
Skäl-holts stift. S. var en av Islands myndigaste,
företagsammaste och lärdaste biskopar. Han
samlade med iver gamla isländska
handskrifter, av vilka många, ss. de båda eddorna och
Flatöboken, skänktes till danske konungen.
Även de avskrifter, som verkställdes på S:s
initiativ, äro av betydelse för kännedomen
om den isländska fornlitteraturen. J. H-n.
Svek, jur., betecknar, att en person vid
handlande med annan avsiktligen vilseleder
denne i fråga om sådant, som är el. bör vara
bestämmande för hans handlingssätt. S-, som
delvis sammanfaller med straffrättsligt
bedrägeri (se d. o.), kan utövas genom positivt
oriktiga uppgifter el. genom förtigande av något,
som efter gängse uppfattning skäligen bort
omtalas. Enl. svensk (och övrig nordisk) lag
om avtal m. m. § 30 blir ett
förmögenhets-rättsligt avtal (el. skuldebrev, godkännande),
som framkallats genom s., icke gällande mot
den förledde, såframt motparten själv förövat
s. el. ock insett el. bort inse detsamma. Har
däremot motparten icke insett el. bort inse
det, så inverkar vanl. s. icke på
rättshandlingens giltighet. Nutida utländsk rätt intar
i allm. samma ståndpunkt. E. V. N. (C. G. Bj.)
Svekomanl (av mlat. suécus, svensk, och
grek. mani’a, lidelsefull förkärlek),
svensk-hetsivran. — Svekomän, svenskivrare. —
Med svekomani har ofta betecknats den
svenska nationalitetsrörelsen i Finland,
särskilt under äldre tid. Redan på 1850-talet
skönjdes i studentkretsar reaktion mot
fenno-manien (se d. o.) och J. V. Snellmans (se d. o.)
doktriner. Tanken, att i Finland vid sidan
av den finska bodde en svensk nationalitet
med en på den svenska allmogen byggande
svensk överklass, utformades på 1860-talet
klart av A. O. Freudenthal (se d. o.) och vann
gensvar bland Nylands studenter samt snart
i vidare kretsar. På 1870-talet fördes
sveko-maniens talan av tidningen Vikingen och
från 1883 av Nya Pressen, med A. Lille
(se d. o.) som red. Till utformningen av
den svenska nationalitetsidén bidrog också
C. G. Estlander (se d. o.) genom grundandet
av Finsk Tidskrift och Svenska
litteratursällskapet i Finland. Den svenska
befolkningens politiska inflytande i Finland
häv
880
dades av Svenska partiet, sedan Svenska
folkpartiet (se d. o.). Under 1900-talet ha den
tilltagande förfinskningen och uppkomsten av
äktfinskheten (se d. o.) framkallat en allt
fastare anslutning till den svenska
nationalitetstanken och kampen för svenska språkets
fortbestånd, resulterande bl. a. i språk- och
nationalitetslagstiftning och en viss
självstyrelse på kyrkans och skolans område (se
Finland, sp. 388, 389 och 401 ff.). Föreningar
och inrättningar ha bildats för främjande av
Finlandssvenskarnas ekonomiska och
kulturella väl, bl. a. Svenska småbruk och egna
hem med syfte att trygga jordens
bibehållande i svenska händer m. fl.
lantbrukssam-manslutningar, Svenska kulturfonden och Åbo
akad. Från 1908 firas 6 nov. som »svenska
dagen». Svekomanerna ha arbetat för
användningen av »finländare» som gemensam
beteckning för svenskar och finnar i Finland.
Litt.: A. Lille, »Språkstriden i Finland»
(1920) och »Den svenska nationalitetens i
Finland samlingsrörelse» (1921); A. Mörne, »Från
Saima till Vikingen» (1916) och »A. O.
Freudenthal och den Finlandssvenska
nationalitetstanken» (1927). Om s. i litteraturen se E.
Hasselblatt, »Nationalitet och dikt» (i Sv.
Litt.-sällsk:s i Finland Förhandi. och
Uppsatser, 34, 1921). II. E. P.
Svelgfoss, Norsk hydros kraftstation i
Tinn-sjöns avloppsälv Tinne, n. om Notodden,
Telemark fylke. Ax. S.
Svelto [zvä’ltå], it., mus., fritt, djärvt.
Svelvik, stad (ladested) i Vestfold fylke,
Norge, v. om det trånga och grunda inloppet
(Svelvikstraumen) till Dramsf jorden; 1,167
inv. (1930). Pappersbruk. Ax. S.
Sven (da. Svend), danska konungar.
1. S. (I) T v e s k ä g g (d. 1014), konung
omkr. 986—1014, son till Harald Blåtand. S.
råkade i strid med fadern, sannolikt emedan
S. önskade återupptaga vikingatågen, och
då han blivit konung, började han härja i
England. Erik Segersäll av Sverige erövrade
i varje fall en del av Danmark och innehade
det till sin död. Därefter äktade S. hans änka,
Sigrid Storråda, och förmåddes av henne att
angripa Olav Trygveson av Norge, efter vars
fall år 1000 S. fick Sunnanfjellske Norge.
Efter att ha gjort flera härnadståg till England
erövrade S. landet 1013 men dog kort därefter.
2. S. (II) E s t r i d s e n (d. 1076), konung
1047—76, son till Ulf jarl och S. Tveskäggs
dotter Estrid, uppfostrades i England och
uppehöll sig en tid i Sverige, tills han omkr.
1040 blev jarl i Danmark. S. gjorde uppror
mot Magnus den gode och sökte förgäves
tillskansa sig kronan. Efter Magnus’ död valdes
han till konung men måste i sjutton år kämpa
om riket med Harald Hårdråde av Norge, tills
förlikning ingicks 1064. S. sökte 1069—70 och
1075 utan framgång erövra England, som hade
lösryckt sig från Danmark. Inåt visade han
organisatorisk duglighet, och huvudsaki. för
kyrkans utveckling blev hans regering
banbrytande. S. var gift tre gånger men
efterlämnade inga äkta barn. Däremot hade han
omkr. tjugu barn utom äktenskapet, av vilka
fem blevo kungar.
3. S. (III) Grathe (d. 1157), konung
1146—57, son till Erik (II) Emune, valdes
1146 till konung på Själland och i Skåne,
me
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
