Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Geografisk översikt - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
975
Sverige (Geologi)
976
Vattendrag L längd km [-Flodområde-] {+Flod- område+} kvkm Utbyggd effekt 1,000 hkr [-Flottleder-] {+Flott- leder+} km
Storsjön—Gavleån .. — 2,470 14,o —
Dalälven 520 29,030 362,7 3,544
M äla r en—N or r ström 22,600 84,o
Nyköpingsån 118 3,640 5,4
Vättern—Motala ström 15,450 114,1 —
Emmån 220 4,470 21,7
Mörrumsån 175 3,380 13,8 —’ -
Helgeån 193 4,850 7,6 90
Toftaån—Lagan .... 250 6,450 108,9 113
Nissan 200 2,700 13,8 195
Ätran 230 3,340 34,6 140
Viskan 127 2,210 24,6 ——
Vänern—Göta älv .. 720 50,070 514,0 ——
därav Klarälven 460 11,820 112,6 1,101
De största floderna ha sitt ursprung i den
skandinaviska fjällkedjan och Sydsvenska
höglandet. Sedan landet i samband med
bergs-kedjeveckningen höjt sig upp över silurhavet,
skapades de stora dragen inom dalsystemen
av en långvarig floderosion, i vilken istiden
gjorde ett tvärt avbrott. Genom glacial
upprensning av klippbäcken samt uppdämning av
floddalarna genom avlagring av
moränmaterial och sand- och leravlagringar, särskilt
rull-stensbildningar, fingo floderna det av sjöar,
fall och forsar brutna lopp, som nu är ett
väsentligt drag i landets hydrografi (jfr sp.
978). Om bifurkationer se d. o. Särskilt
sjörikedomen är typisk icke blott för
gränsområdet mellan höglandet och den lägre terrängen,
där de stora randsjöarna (jfr nedanstående
tabell) i v. ofta nå betydande djup och mot
ö. fortsättas av grundare sjökedjor, utan även
för låglandet i mell. och södra S., där
grundare klippbäcken el. av morän uppdämda sjöar
intaga stora arealer. Här ha även stora
förkastningar bidragit till sjöarnas uppkomst
(t. ex. de stora mellansvenska sjöbäckenen).
Sjörikedomen är i allm. störst inom de
kuperade urbergsområdena, under det att de sänkta
urbergs-, krit- och silurområdena äro relativt
sjöfattiga.
De förnämsta sjöarna äro, ordnade efter
flodsystemen från Torne till Göta älv, följande:
Mö. h. Areal kvkm Uppmätt djup m
Torneträsk 342 320 168
Virihaure 580 108 138
Vastenjaure 548 88 134
Akajaure omkr. 435 187 100
St. Lulevatten 369 163 28
Tjeggelvas 453 68 65
Hornavan 425 244 221
Uddjaur 419 190 15
Storavan 419 170 21
Storuman 349 160 135
Vojmsjön 413 78 145
Malgomaj 341 96 117
Flåsjön 266 128 88
Ströms vattudal 286 96 73
Torrön 411 94 108
Kallsjön 381 152 132
Ann 526 62 34
Storsjön (Jämtland) 292 450 74
Dellen 42 133 50
Storsjön (Gästrikland) 62 74 ——
Orsasjön 1 61 53 97
Siljan 161 290 120,5
Hjälmaren 22 493 27
Mälaren 0,1 1,140 64
Unden 117 94 89
Vättern 88 1,899 119
Roxen 33 96 8
Glan 21 74 18
Tåkern 93 44
Sömmen 146 126
Åsunden (Östergötland) ... 85 54 —
Helgasjön 162 49 21
M ö. h. Areal kvkm Uppmätt djup m
Asnen .... 138 151 ■ -
Ivösjön 6 54 50
Ringsjön 54 42 16,5 35
Vidöstern 144 49
Bolmen 142 180
Mjörn 58 56 48
Fryken 62 101 93
Skagern 68 131 72
Värmeln 56 77
Glavsf jorden 45 102 36
Lelången 93 56 47
St. Le (med Foxen) ... .... 102 131 99
Vänern 44 5,546 98
De svenska flodernas vattenhushållning
karakteriseras av en stor avrinning, i
Nordsve-rige upp emot 70—80 % av nederbörden, i
Mellansverige 50—65 %, i Sydvästsverige 45
—60 %, i de smärre slättlandsfloderna stundom
endast 35—40 %. Vattenståndsvariationerna
äro ganska stora i de stora norrländska
älvarna. Vanl. är högvattnet i samband med
snösmältningen tre till sju gånger så stort som
lågvattnet. I mell. och södra S. äro
variationerna i allm. mindre. Inom de sjörika
flodsystemen är vattenföringen jämnare; så är
i den sjörika Indalsälven högvattnet 4^2, i den
sjöfattiga Ljusnan ggr lågvattnet. O. Sjn.
Geologi. Berggrunden. S. utgör mell.
delen av Fennoskandia (se d. o.), ocli
uppbygges till allra största delen av till
urberget hörande bergarter. Inom spridda
större el. mindre områden uppträda
dessutom yngre geol. bildningar, i de flesta fall
av algonkisk (prekambrisk) och
kambrosi-lurisk ålder. Ännu yngre sedimentära
bildningar har inom S. endast Skåne (jämte
angränsande delar av Blekinge och Halland)
att uppvisa. En här förekommande avlagring
är möjl. av permisk ålder; f. ö. rör det sig
inom denna sydliga del av S. om avlagringar,
tillhörande trias-, jura- och kritsystemen, till
någon liten del även tertiärsystemet. Från
tertiärtiden stamma dock trol. även vissa på
några spridda ställen i S. förekommande
vulkaniska bildningar. Till det, som i de av
geol. kartor åtföljda art. rörande de olika
landskapen säges om geologien där, får här
läggas följande.
Vad urberget beträffar, upptages, såsom
synes av berggrundskartan, allra största delen
av sydvästra S. av gnejser (sydvästra S:s
järngnejsområde); ett annat gnejsområde har
sin huvudutbredning i Södermanland och delar
av angränsande landskap. Gnejser upptaga
också en stor del av de norrländska
kustlandskapen. Se även Gnejs. Den till urberget
hörande leptitformationen (se L e p t i t och
Fennoskandia) upptar större el. mindre
områden i mellersta S:s gamla
bergslagstrak-ter, vidare i Ångermanland samt
Västerbotten och Norrbotten; i mell. Småland är den
också representerad. I leptitformationen
uppträder flertalet av S:s malmförekomster. Se
Bergslagen, Järnmalm,
Kopparmalm, Lappland, sp. 774 och 777, M a
n-g a n ma 1 m, Silvermalm,
Skellefte-fältet, Svavelkis och Zinkmalm.
De f. n. viktigaste gruvfälten äro
Grängesberg, Kiruna och Malmberget (järnmalm),
Falun (svavelkis), Boliden (dels guld-, silver-,
koppar- och arsenikmalm, dels svavelkis) och
Åmmeberg (zinkmalm). Till urberget hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
