Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Geografisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
973
Sverige (Geografisk översikt)
974
småkuperade terrängformer. Det omfattar
Norrland och Dalarna samt delar av
Värmland med Dalsland och n. v. delen av
Västmanland. Längst i v. höjer sig den
skandinaviska fjällkedjan, ett verk av den stora
kale-doniska bergskedjeveckningen; dess höjdaxel
är i n. belägen på svenskt område, där många
fjäll nå över 1,700—2,000 m, ss. Abiskofjällen,
Kebnekaise (2,123 m), Sarek, Sulitelma,
Sy-larna och Helagsfjället. Topografiskt består
kedjan av tre zoner, en västlig med lågfjäll,
tillhörande köligruppen, en central
högfjälls-zon, uppbyggd av hårda grönstensbergarter,
samt»en östlig lågfjällszon, som ofta mot ö.
begränsas av branter mot det lapska
platålandet (»glintlinjen», överskjutningsfronten).
Zonerna genomskäras av djupa, sjörika
dalgångar, ofta genombrottsdalar. De
topografiska formerna äro vanl. rundade; endast
där en starkare berggrundskontrast gör sig
gällande el. glaciationen är rikare utvecklad,
möter man alpin topografi. Av
Jämtlands-sänkan skiljes ett nordligt höjdparti från ett
sydligare, Härjedalens fjäll med Helagsfjället
och Sylarna. Landet är ödeviddernas,
lapparnas och renarnas land, fjällhed och björkskog
dominera, endast i de större dalgångarna ligga
smärre odlade partier vid de stora sjöar, som
ofta fylla dalbottnarna, ö. öm denna zon
vidtager ett betydande, till större delen
skog-bevuxet platåland, moränlidernas och
myrarnas bälte. Terrängen är ganska jämn men
genomskäres av de stora floddalarna, vilkas
nedre delar utgöra utlöpare av kustslätten,
över platån höja sig isolerade berg, som inom
samma trakt vanl. nå ung. samma höjder.
Såväl bergen som platån sänka sig långsamt
mot ö. och s. Zonen är starkt moräntäckt,
bevuxen med barrskogar, rik på myrmarker och
vanl. uppodlad endast vid de många
småsjöarnas stränder el. på sydsluttningarna av de
höjder, som resa sig över platån. Inom
Jämtlands lågt belägna silurområde ger den
bördiga jordmånen flerstädes upphov till rikare
uppodling och bebyggelse. Mot Bottniska
kusten vidtager ett bälte, begränsat av högsta
marina gränsen, där havsavlagringarna fyllt
ut dalgångarna, under det att höjderna delvis
renspolats av havet. Här är kontrasten stor
mellan de ganska uppodlade dalgångarna och
de mellanliggande morän- och bergsplatåerna.
I själva kustbältet, som först sent höjt sig
över havet, ligga alltjämt de odlingsbara
lerorna under vatten; odlingen är sparsam
men fisket och särskilt vid flodmynningarna
träindustrien av vikt.
Mellansvenska låglandet
sträcker sig som ett brett bälte tvärsöver S. och
omger de stora sjöarna Mälaren, Hjälmaren,
Vänern och n. delen av Vättern. Under det
att Nordsverige bildar en hydrografisk enhet,
där floderna upprinna invid den långsträckta
höjdaxeln i v., består Mellansverige av flera
enheter, som gruppera sig kring de stora
sjöarna, med avlopp genom Norrström,
Motala ström och Göta älv. Även ytgestaltningen
är här av annan karaktär. I Nordsverige är
den främst påverkad av bergskedjeveckning,
floderosion och glacialerosion; i Mellansverige
ha även förkastningar i hög grad påverkat
såväl de stora dragen i landets topografi som
dess detaljer; typiska spricklandskap äro
Ros
lagen, Tjust, Bohuslän och flera
övergångs-områden mellan slättbygd och högland.
Mellan de stora sjösänkorna och marina
lerslätterna höja sig borstar, ss. Omberg mellan
Vättern och Östergötlands silurslätt, Kolmården
mellan Södermanlands sjöplatå och Bråviken—
östgötaslätten och Tiveden mellan
Västergötlands och Närkes slättbygder, över de jämna,
bördiga silurslätterna höja sig i
Västergötland taffelberg, där de lösa
sedimentbergarterna skyddats av hårdare eruptivbergarter.
Sydsvenska höglandet, som intar
större delen av Götaland, påminner i många
avseenden om Nordsverige, ehuru höjden är
ringa. Högst nå Tomtabacken s. v. om Nässjö
(377 m) och Galtåsen ö. om Ulricehamn (358
m). Dess n. del har en starkt bruten yta (jfr
Småland), under det att den södra är mera
flack. Det inre höj dpartiet, uppbyggt av
urberg och till största delen täckt av morän,
bildar ett hydrografiskt centrum för södra S:s
förnämsta floder. Höglandet kantas av
slättbygder, vilkas gräns mot höglandet utgöres
av den strax under högsta marina gränsen
belägna sedimentgränsen.
Dessa sydsvenska kustbygder ha
växlande natur. Hallands kustslätt består i
n. av med marina leror utfyllda dalgångar.
Silur- och kritområdena i s. Halland och Skåne
(jfr dessa ord) upptagas till stor del av
slätter, över vilka borstar, ss. Hallandsås,
Kullen, Söderåsen, Linderödsåsen och
Romele-åsen, höja sig. Även Kalmar läns kustland,
som består av yngre bergarter, är i s. jämn
slättbygd, öarna Öland och Gotland, som
uppbyggas av sedimentära bergarter, ha
slätt-landskaraktär, ehuru kontraster i
bergarternas hårdhet åstadkommit ojämnheter och
lagerställningens lutning gynnat uppkomsten
av branta västkuster.
Bland de drag, som i stort karakterisera
S:s topografi, må främst nämnas
verkningarna av den långa fastlandsperiod, som varat,
sedan landet vid silurtidens slut höjdes över
havet; under istiden täcktes det i sin helhet
av is, från vilken de lösa avlagringar, som
täcka så gott som hela S., härstamma. En
följd av dessa faktorer blir den
karakteristiska småkuperade topografien, som så
betydligt skiljer sig från Mellaneuropas
sedimentslätter och som träder tydligast fram i
skärgårdarna. Vidare må den stora sjörikedomen
framhållas, särskilt framträdande i den
ar-keiska terrängen, ävensom den dominerande
roll, som moränjorden spelar, en viktig orsak
till landets skogrikedom.
Sjöar och vattendrag. S. är rikt
på vatten (8,6 % av hela arealen). De fördela
sig på ett stort antal flodsystem, av vilka de
förnämsta återfinnas i nedanstående tabell.
V attendrag Längd km [-Flodområde-] {+Flod- område+} kvkm Utbyggd effekt 1,000 hkr 1932 [-Flottleder-] {+Flott- leder+} km 1930
Muonio—Torne älv 570 40,180 0,6 1,075
Kalix älv ......... 430 17,930 0 1,875
Lule älv .......... 450 25,250 106,7 1,304
Pite älv .......... 370 11,220 6,8 1,325
Skellefte älv ..... 410 11,640 30,5 1,458
Ume älv ........... 470 26,730 47,o 2,799
Ångermanälven .... 450 31,890 38,i 3,513
Indalsälven ....... 420 26,720 68,3 1,865
Ljungan ........... 350 12,850 68,2 1,123
Ljusnan ........... 430 19,820 21,8 2,132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
