Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige-Amerika stiftelsen - Sverige-Norge - Unionens uppkomst - Tiden 1815—59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige-Norge (Tiden 1815—59)
1033
tetsstipendiater, 14 collegestipendiater och 60
industrial fellows (med avlönat arbete). —
S. har i Sverige emottagit och placerat ett
sextiotal amerikanska stipendiater och ett
mindre antal industrial fellows. Såväl i
Sverige som i Amerika ha flera konst- och
arkitekturutställningar anordnats, varjämte S.
förmedlar råd, introduktioner och förbindelser.
Svensk-amerikanska nyhetsbyrån med
kontor i New York och Stockholm
upprättades på initiativ av S. 1921. B. Br.
Sverige-Norge. Flera gånger ha Sverige och
Norge varit statsrättsligt förenade, senast 1815
—1905, den svensk -norska unionen
(om de medeltida unionerna se
Kalmarunionen och Sverige, sp. 1015 ff.). —
Unionens uppkomst. Norges förvärv hade
under långa tider varit ett av de angelägnaste
målen för svensk utrikespolitik. Bl. a. hade
även Gustav III haft planer därpå, och det
var därför naturligt, att den svenska
regeringen efter Finlands förlust 1809 och den
utrikespolitiska nyorienteringen 1812 direkt
anknöt till dessa planer, vilka i Karl XIV
Johan funno en energisk och framgångsrik
förespråkare. Med stormakternas samtycke
lyckades Karl Johan i freden i Kiel 1814
förmå konungen av Danmark att till konungen
av Sverige avträda konungariket Norge (dock
utan biländerna Grönland, Island och
Färöarna), vilket skulle utgöra »ett konungarike
förenat med Sverige». Fredsslutet innebar
således icke någon inkorporering av Norge i
Sverige, och Karl Johan själv lät i en
proklamation kungöra sin önskan, att Norge måtte
antaga en statsförfattning, inrymmande en egen
representation med egen beskattningsrätt.
Händelserna i Norge på våren 1814 (se
Norge, sp. 1202) lade dock hinder i vägen
för Kielfredens omedelbara förverkligande.
Kristian Fredriks (se Kristian, sp. 86) val
till konung av riksförsamlingen i Eidsvoll och
antagandet av den norska författningen
inneburo ett klart underkännande av freden
mellan Sverige och Danmark. Genom ett fälttåg
mot Norge sommaren 1814 lyckades Karl
Johan emellertid framtvinga konventionen i
Moss, i vilken Kristian Fredrik nedlade sin
norska krona och förband sig att lämna
landet. Karl Johan å sin sida lovade att å
Karl XIII:s vägnar antaga
Eidsvollsförfattningen med de ändringar, som
nödvändiggjordes av unionen. De följ, förhandlingarna
mellan de svenska och norska kommissarierna
blevo långvariga och segslitna, då svenskarna
hävdade den principen, att unionen var
rättsligt avgjord i Kiel, under det att norrmännen
ansågo, att den först kunde beslutas, sedan
Norges befullmäktigade representanter givit
sitt samtycke. 20 okt. 1814 beslöt emellertid
stortinget, delvis under hotet av förnyade
svenska fientligheter, att verkställa de för
unionens genomförande erforderliga
ändringarna i den norska grundlagen och därefter
välja och erkänna Karl XIII som Norges
konung. 4 nov. s. å. antogos
grundlagsförändringarna, och Karl XIII valdes till Norges
konung. Då grundlagen reviderats i intimt
samarbete med de svenska ombuden, fick den
nu karaktär av unionsdokument.
Den reviderade grundlagen förklarade Norge
vara ett »fritt, självständigt, odelbart och oav-
1034
händeligt rike», förenat med Sverige under en
konung. 1810 års svenska successionsordning
antogs, och gemensam interimsregering (se
d. o.) föreskrevs. Konungen skulle varje år
vistas någon tid i Norge och ägde eljest att
där förordna kronprinsen el. dennes äldste son
till vice konung el. också att där utse en
svensk el. norsk man till riksståthållare (no.
rigsstatholder). Tre norska statsråd, bland
dem statsministern, skulle alltid åtfölja
konungen till Sverige och där i förening med
de svenska statsråden handlägga unionella
ärenden (sammansatt statsråd; jfr
Statsråd, sp. 384). Norges utrikesärenden
handhades av den svenske utrikesministern och av
svenska sändebud och konsuler. I väsentliga
punkter funnos stora olikheter mellan de
svenska och norska grundlagarna. Så var
t. ex. konungens veto vid lagstiftning i Norge
blott suspensivt, och stortingets politiska
inflytande var i alla avseenden större än den
svenska riksdagens. De olika unionella
bestämmelserna sammanfördes till en
riksakt, som 1815 antogs såväl av riksdagen
som av stortinget. Riksakten innehöll
huvudsaki. bestämmelser om konungaval,
interims-styrelse, statsrådens hörande vid
krigsförklaring samt deras närvaro i det ena rikets
statsråd, då unionella ärenden behandlades.
I Norge fick riksakten grundlags karaktär.
1815 fastställdes även den svenska
örlogs-flaggan med norskt märke i översta
fyrkanten som unionell örlogsflagga.
Tiden 1815—59- Redan under unionens första
år framstodo tydligt föreningsverkets brister,
delvis härledda ur olikformigheter mellan
statsskicken och olikheter i folkens historia.
Frågan om betalningen av Norges andel i den
danska statsskulden föranledde 1821 tvister
med stortinget, som i det längsta sökte göra
Sverige betalningsskyldigt. Bodösaken (se d. o.)
gav anledning till norska krav på delaktighet
i utrikesärendenas behandling och kom under
unionens senare historia att spela en
viktig roll. Av smärre tvisteämnen må nämnas
stortingets beslut 1821 om adelskapets
avskaffande i Norge, ett beslut, som sårade Karl
Johan personligen mycket, samt konungens
fruktlösa motstånd mot firandet av 17 maj
(dagen för Eidsvollsförfattningens antagande)
som nationell högtidsdag i Norge. Frånsett
dessa tvister kännetecknades Karl Johans
regeringstid av lugn tillförsikt om unionens
framtid. Konungen var otvivelaktigt verkligt
populär i Norge, och oppositionen i stortinget
var i regel av vida mildare slag än den, som
mötte honom i Sveriges riksdag. För att även
ekonomiskt närma rikena tillkom 1825 års
mellanrikslag (se d. o.). En unionskommitté
tillsattes 1839 för att utreda en del norska
önskemål, bl. a. rörande ändring av
örlogs-flaggan. Kommitténs förslag 1844 blev av
föga värde, då norska regeringen ställde sig
avvisande i väsentliga punkter.
Efter sin tronbestigning s. å. godkände
Oskar I, att den gemensamma örlogsflaggan
avskaffades, varefter skilda både örlogs- och
handelsflaggor (med unionsmärke) infördes.
Den under 1840- och 1850-talet starkt
framträdande rädslan för Ryssland bidrog att
stärka unionen, vartill även kommo
verkningarna av skandinavismen, där dock Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
