Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge - Tiden 1815—59 - Tiden 1859—91 - Tiden 1891—1905 - Unionens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1035 Sverige-Norge (Tiden 1859—91 —Unionens upplösning) 1036
var vida mindre engagerat än Sverige. Under
slutet av Oskar l:s regering framkommo
dock tecken på skärpta motsättningar mellan
rikena, delvis härledda ur en hastigt
framväxande norsk nationalism.
Tiden 1859—91. 1859 års storting antog
ett förslag om riksståthållarämbetets
avskaffande. I realiteten var detta förslag föga
märkligt, då ämbetet 1836—55 beklätts av
norrmän och därefter lämnats obesatt, men
genom den svenska riksdagens principiella
inställning till förslaget gav det upphov till
den s. k. ståthållarfrågan (no.
statholderstriden). Vid 1859 års riksdag möttes näml, det
norska förslaget med väsentligen av
antidy-nastiska motiv dikterade motioner av K. H.
Anckarsvärd och W. F. Dalman om en allmän
revision av unionsfördraget samt riksdagens
hörande före ståthållarfrågans avgörande.
Följden blev, att Karl XV nekade sanktion
av stortingets beslut. 1865—67 arbetade en
ny unionskommitté, som bl. a. föreslog
inrättandet av ett unionelit statsråd. Förslaget
antogs vilande av riksdagen men förkastades
av stortinget 1871. Den närmast följ, tiden
karakteriseras av växande krav från norsk
sida och ökad undfallenhet från svensk. 1873
sanktionerade Oskar II beslutet om
ståthål-larämbetets upphörande, och 1891 följde även
vicekungadömets avskaffande, varigenom alla
förutsättningar för Sverige att i Norge äga
en egen representant försvunno. Kampen
började nu att från norsk sida öppet taga sikte
på unionens upplösning.
Tiden 1891—1905. Vid stortingsvalen 1891
segrade den norska vänstern, det parti, som
framför allt drev en antiunionell politik i
förening med en under 1890-talet stegrad
nationalistisk propaganda. Den viktigaste
stridsfrågan blev nu vänsterns önskan om egen
utrikesstyrelse. Stortinget förklarade 1892,
att frågan om inrättandet av ett eget norskt
konsulatväsen (konsulatfrågan) ej var
av unionell karaktär, samt vände sig även
mot de gemensamma beskickningarna. Den
svenske utrikesministern C. Lewenhaupt
hävdade i sammansatt statsråd i jan. 1893, att
frågan om upplösandet av gemensamma
beskickningar och konsulat var av avgjort
unionell karaktär, under det att stortinget vidhöll
sin uppfattning, att frågan var en inre norsk
angelägenhet. 1894 gick stortinget vidare på
den inslagna vägen mot unionens upplösning,
då det förordnade, att inga anslag skulle utgå
till beskickningarna, såvida ej legationen i
Wien indrogs för Norges del. Följden härav
blev tillsättandet av en ny unionskommitté
1895 för att utföra en allmän revision av
uni-onsbestämmelserna. Kommitténs betänkande,
som avgavs 1898, kunde emellertid ej lösa
konflikterna, som just omkr. 1900 blevo ännu
mer tillspetsade. 1899 återuppblossade
sålunda den gamla striden om unionsflaggan, då
stortinget mot konungens veto beslöt att
borttaga unionsmärket ur handelsflaggan. 1902
tillsattes på initiativ av svenske
utrikesministern C. H. T. A. Lagerheim en svensk-norsk
specialkommitté för att utreda
förutsättningarna för gemensamma beskickningar men med
skilda konsulat, men ej heller denna
kommitté kunde ge något positivt resultat.
Känslan av en snart förestående unionsupplösning
blev nu allt livligare även i Sverige, sedan
den norska vänstern börjat driva en aktiv
rustningspolitik med spetsen riktad mot
Sverige (jfr S t a n g, H. G. J.). På våren 1904
framlämnade den norska regeringen ett
förslag till lösning av konsulatfrågan, som dock
ej kunde godtagas av den svenska ministären
under E. G. Boströms ledning. Boströms
motförslag blev olyckligt formulerat och
uppfattades i Norge som ett försök att göra detta
rike till ett slags svensk lydstat. Om
Boströms unionspolitik är det ännu omöjligt att
med någon större visshet uttala sig. Han
synes emellertid ha gjort sig skyldig till två
svåra misstag, då han trodde dels att vänsterns
rustningspolitik skulle medföra ekonomisk
katastrof för Norge, dels att den norska
högern under alla förhållanden skulle visa sig
unionsvänlig. Förhandlingarna i
konsulatfrågan avbrötos i febr. 1905, och sedan P. Chr. H.
K. Michelsen (se d. o.) i mars bildat en norsk
koalitionsministär, blev frågan om unionens
upplösning endast en tidsfråga. På våren
visade sig en energisk och hänsynslös norsk
propaganda mot Sverige i utlandet, ledd av
bl. a. F. Nansen, och i slutet av maj antog
stortinget en lag om eget norskt
konsulatväsen. Mot denna lag inlade Oskar II sitt
veto, varefter ministären Michelsen avgick
trots konungens vägran att bevilja avsked,
då han ansåg det omöjligt att för ögonblicket
få en ny norsk regering till stånd. På grund
härav förklarade stortinget 7 juni 1905, att
den konstitutionella konungamakten upphört
att fungera, och uppdrog åt det avgångna
statsrådet att utöva regeringsmakten under
iakttagande av att föreningen med Sverige
under en konung upplösts.
Unionens upplösning. Stortingets ur svensk
synpunkt revolutionära handling väckte en
storm av indignation i Sverige, och i vissa
politiska kretsar både i Sverige och Norge torde
man ha räknat med ett omedelbart
förestående krig. Inför den urtima riksdag, som på
sommaren sammanträdde, förklarade
emellertid regeringen, att den ej med tvångsmedel
önskade uppehålla unionen. Riksdagens svar
blev, att den fordrade en norsk
folkomröstning för att bekräfta stortingets handling;
en folkomröstning verkställdes också i Norge
och gav till resultat en överväldigande
majoritet för stortingets beslut. Vidare krävde
riksdagen, att de norska gränsfästningarna
(se d. o.) skulle nedläggas och att på ömse
sidor om riksgränsen en neutral zon skulle
anordnas, där inga nya befästningar finge
anläggas (jfr Neutraliserat område,
sp. 918). 31 aug.—23 sept. ägde förhandlingar
rum i Karlstad mellan svenska och norska
delegater, vilka resulterade i de s. k.
Karl-stadskonventionerna; dessa upptogo i allt
väsentligt den svenska riksdagens krav,
vartill kom en särskild skiljedomstraktat, enl.
vilken tvister mellan rikena skulle lösas av
skiljedomstolen i Haag. En ny urtima riksdag
godkände konventionerna, och enahanda
beslut fattades även av stortinget. 26 okt. 1905
avsade sig Oskar II Norges krona och avböjde
samtidigt ett norskt förslag om en
Berna-dottesk sekundogenitur i Norge. Med denna
proklamation hade även Sverige givit
unionens upplösning sin definitiva bekräftelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
