Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svinnegarn - Swinnerton, Frank - Svinpest - Svinpremiering - Svinraser - Svinrot - Svinrygg - Svinsjuka - Svinskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1061
Swinnerton—Svinskötsel
1062
deles S:s, Enköpings-Näs och Teda) pastorat
i Ärkestiftet, Åsunda kontrakt. Om S:s källa
se K ä 11 k u 11 och litt.-anv. där.
Swinnerton [scoi’naten], Frank, engelsk
författare (f. 1884). Har skrivit ett stort
antal ypperliga realistiska romaner: »The
casement» (1911), »The chaste wife» (1916),
»Nocturne» (1917; sv. övers. 1921), »Coquette»
(1921; sv. övers. 1924), »The three lovers» (1922;
sv. övers. 1932), »The elder sister» (1925) m. fl.
Svinpest, en ytterst smittsam svinsjukdom,
som huvudsaki. har sitt säte i tarmarna och
framkallas av bakterien Bacillus suipestifer
(jfr Bakterier, sp. 742). S. uppträder dels
mera akut som häftig tarminflammation med
blodiga avföringar, hög feber (40,5°—42° C)
och dödlig utgång inom få dagar, dels
som kronisk, som varar i genomsnitt i
4—8 veckor men stundom månader.
Kronisk s. yttrar sig i stark avmagring,
stinkande diarré och skorvigt hudutslag;
djuren ha djupa rötsår i grovtarmarna.
Smittämnet sprides genom sjuka djur, foder,
skötares kläder m. m. och även genom råttor;
inkubationstiden är 5—20 dagar. S.
uppträdde i Sverige f. ggn 1887 men sedan blott
sporadiskt. S. förväxlas stundom med svinsjuka
(se d. o.). Karantänstvång för svin är stadgat
enl. k. kung, till förekommande av
smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket av
9 dec. 1898; i k. kung, av 3 nov. 1906 är
stadgat om åtgärder mot s., svinsjuka och
rödsjuka. E. T. N.
Svinpremiering anordnas med understöd av
statsmedel sedan 1912 av
hushållningssällskapen enl. K. m:ts regi, av 1911 med änd
ringar 1917. S. avser endast avelsdjur,
tillhöriga svinavelsförening och omfattar
företrädesvis galtar. S. skall anordnas minst
vartannat år inom varje svinavelsförenings
område. E. T. N.
Svinraser. Europeiska vildsvinet, Sms scrofa
ferus, och asiatiska vildsvinet, Sms vittatus,
anses vara de tama svinrasernas stamformer
(se S v i n d j u r). Ur dessa vildformer
uppkomna tama raser ha sedan århundraden
korsats med varandra och givit upphov till en
mängd s. k. k u 11 u r r a s e r, av vilka de eu
ropeiska vanl. indelas i fyra grupper. 1)
Krus-håriga svin, som omfatta flera olika
raser inom s. ö. Europa och närgränsande delar
av Asien; mest värderat av dessa är M a
n-galiczasvinet i n. v. Ungern. 2) R
o-manska svin (se d. o.), som förekomma i
s. Italien, Spanien, Portugal, s. Frankrike och
Schweiz. 3) Engelska svin, som indelas
efter färgen i två huvudgrupper, vita raser
och icke vita raser. De vita engelska svinen
kallades förr Yorkshiresvin; nu
kallas alla för stora, medelstora el. små
vita engelska svin. Det lilla svarta engelska
svinet har en del underraser, ss. Esse x-,
S u s s e x- och Suffolkraserna. Till de
medelstora icke vita engelska svinen räknas
den svarta Berkshire- och den gulröda
’t a m w or t h r as e n, vilka äro mycket
omtyckta liksom det täml. nybildade stora svarta
engelska svinet, även kallat
Cornwall-svinet. 4) Europeiska lantraserna
bestå av två typer, den ena stor och långörad,
den andra liten och kortörad. Till den
förstnämnda typen räknas lantsvinen i Sverige,
Norge och Danmark, det stora polska
svinet, normandiska svinet,
Craonaise-svinet m. fl. s. k. m a r s k s v i n (se d. o.) i
Schleswig-Holstein, Mecklenburg, Pommern,
Westfalen o. s. v. Till den andra typen
hänföras lilla polska svinet, svenska s k o g s s v
i-n e t (se d. o.), hannoverska lantsvinet,
bayerska lantsvinet m. fl. De flesta lantsvin äro
numera förädlade med engelskt blod. Bland
utomeuropeiska kulturraser må nämnas P
o-1 an d - K i n a rasen, Amerikas mest spridda
och omtyckta ras, och kortörade in
diska tamsvinet, den ena av de i s. och
s. ö. Asien spridda huvudraserna. H. F.*
Svinrot, bot., se S c o r z o n e r a.
Svinrygg, se Kägelspel.
Svinsjuka, en på en särskild bacill beroende,
synnerligen smittsam svinsjukdom, som oftast
angriper unga svin. S. yttrar sig ibland som
blodförgiftning (septikemisk form) med hög
feber (40°—42° C) och dödlig utgång inom 24
tim. Den vanligaste formen är den s. k.
pek-torala, då företrädesvis brösthålans organ
angripas. De första sjukdomstecknen äro, att
smågrisarna vid 3—4 veckors ålder stanna ’
utvecklingen. På rygg, huvud och sidor upp
stå röda fläckar, som efter någon tid betäckas
med svartaktiga skorpor. De flesta 3—5
veckor gamla djur dö redan efter 5—8 dagar,
dödligheten är för dessa 50—80 %, för äldre
knappast mer än 1—2 %. Om åtgärder mot
s. se S v i n p e s t. E. T. N.
Svinskötsel har bedrivits i Sverige ända
sedan den yngre stenåldern. Svinen gingo ofta
fritt ute och fingo själva söka sin föda.
Svinantalet var därför störst i trakter, där bok
och ekskogar förekommo, och noggranna
lagbestämmelser funnos från medeltiden för
ollonbetenas utnyttjande. Först efter mitten av
1800-talet började svinstocken förädlas genom
import av engelska raser (se nedan), och den
under senare delen av 1800-talet
uppblomstrande mejerihanteringen gav den egentliga
impulsen till en utvidgad och förbättrad s. för
tillgodogörande av mejeriernas avfall av
skummjölk och vassla. Svinantalet ökades raskt;
det utgjorde 1880 endast 419,000 men är nu
4933) 1,800,000.
Svinavel avser ej blott att rekrytera
utan även att förbättra svinstocken. Svinen
böra ej användas till avel förrän vid 8—10
mån., men könsdriften inträder dock redan vid
3—4 mån., och könen böra därför redan då
skiljas från varandra. Djurens avelsduglighet
varar till 6—7 års ålder, understundom längre,
men de användas sällan så länge. En fullt
utvuxen fargalt bör vid väl fördelad tjänstgöring
och lämplig utfodring och skötsel kunna räcka
till för 40—60 suggor. Suggan bör grisa två
gånger om året, näml, höst och vår, och en
god modersugga bör lämna 10—12 grisar i
kullen. Dräktighetstiden är i medeltal 114
dagar. Av vikt är, att suggan har ett
tillräckligt antal spenar, då varje gris under
hela digivningstiden måste ha sin särskilda
spene. Minst 12 spenar böra därför erfordras
(antalet kan växla från 8 till 16). De första
två veckorna kunna grisarna leva uteslutande
på modersmjölken, men efter 2:a veckan bör
givas ett tillskott av mjölk och sädesgröpe.
Redan från 2:a veckan böra grisarna beredas
tillgång till nödiga mineralämnen, och av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
