- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 18. Snellman - Tatra /
1211-1212

(1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södermanland, Sörmland - Etnografi - Förhistoria - Historia - Litteraturanvisningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Södermanland (Förhistoria— Litteraturanvisningar)

1211

dessa städer, S:s fornminnesförening,
Strängnäs, och övriga hembygdsföreningar
samman-elöto sig 1931 till S:s hembygdsförbund. —
Julita gård med stora samlingar, ett
sörmländskt Skansen, är testamenterad till
Nordiska museet. G. Brg.

Förhistoria. Antagl. invandrade människor
till S. rätt tidigt under stenåldern; ett par
fynd anses tillhöra senare Ancylustid. Efter
denna inträdde en betydlig sänkning av
svenska landet. Från denna tid och något senare
har man i S. funnit yxor av Lihultstyp på
ett område från v. gränsen och till öknebo i ö.
Samtidiga fynd äro även gjorda i Södertörn
(bl. a. i Sorunda socken). Rikt representerad
är den fullt utbildade yngre stenåldern såväl
genom stenåldersboplatser (ss. Erikslund i
Sorunda, Djursnäs i ösmo och Älta i Nacka
socken) som genom lösa fynd. Bronsåldern är
likaledes företrädd genom flera fynd från alla
sex perioderna; särdeles märkliga äro två
vo-tivyxor med bärnstensinläggningar från
Skogstorp, Fors socken. Hällristningar äro kända
blott från Berga-Tuna och Salem samt på två
lösa grav(?)hällar från Ytterenhörna. Centra
för bronsålderskulturen ligga i Rekarne, vid
Yngaren—Långhalsen och i Hölö—Vårdinge, till
vilket område Södertörn sluter sig. Från den
del av järnåldern, som ligger före Kr. f., äro
fynden i S. fåtaliga. Några skelett- och
brandgravar härröra från romersk järnålder.
Guldfynden från 400- och 500-talet äro många, och
det största guldfynd, som gjorts i Sverige, är
ett från Tureholms ägor (över 12 kg).
Talrikare äro fynden ur folkvandrings- och
vikingatidens bygravfält. Till järnålderns
slutskede höra också flera inom S. anträffade
silverskatter. S. är rikt på stenkummel,
gravhögar (t. ex. gravhögen på Fogdön, se d. o.,
samt den s. k. kung Rönnes hög i Runtuna
socken), stensättningar (t. ex. det s. k. Asas
domarsäte på Selaön) och borglämningar. S.
har omkr. 300 runstenar. Äldst är
Skåängs-stenen (se d. o.). Av synnerligt intresse äro
ristningen på Ramsundsberget och Gökstenen
(se dessa ord). De s. k. Ingvarsstenarna äro
resta över män, som följde Ingvar den
vitt-farne (se I n g v a r). H. R-h.

Historia. Sitt namn (fsv. Sudermannaland,
södermännens rike) fick S. av sitt läge i
förhållande till Mälaren. Det var indelat i
hundaren och skeppslag. Nordvästra S., Rekarne,
tycks ha varit kristnat redan vid 1000-talets
mitt och utgjort Svealands äldsta stift, där
Eskil (se d. o.) nämnes som biskop med säte i
Tuna (nu Eskilstuna); det upphävdes omkr.
1170, varpå Strängnäs ensamt blev stiftsstad
för S. och Närke. Handelsplatsen Tälje (nu
Södertälje) omtalas av Adam av Bremen. Som
apostel i S. nämnes även Botvid, som kvinnligt
helgon Ragnhild. Kloster grundades i Julita,
Vårfruberga, Eskilstuna, Strängnäs,
Nyköping och Mariefred. Arsta i österhaninge var
ett Tyska ordens komturi. Om S:s lag se
Landskapslagar, sp. 675. En del av
striderna mellan Sverkerska och Erikska
ätterna pä 1200-talet utkämpades i S. Senare
gavs det flera gånger som förläning åt
hertigar av Folkungaätten: Magnus Ladulås, som
höll hov på Nyköpingshus, S:s starkaste fäste,
hans son Erik; 1310 tillföll S. konung Birger,
som genom »Nyköpings gästabud» 1317 bragte

1212

sina bröder om livet. Redan på 1200- och
1300-talet omnämnas många av S;s storgods och
domäner; Bo Jopsson Grip innehade
Nyköpingshus och d’ u av honom byggda Gripsholm
m. m. i S Även under unionstiden var S.
ofta krigsskådeplats, och där höllos viktiga
herredagar (t. ex. den, som beslöt Nyköpings
recess, 1396). Vid Brännkyrka slog Sten Sture
d. y. Kristian Tyrann. Gustav Vasa valdes
till konung 1523 i Strängnäs; därifrån utgick
reformationen. Vanvårdat och illa härjat
under Erik XIV, vart S. under hertig Karls
kraftiga styrelse Sveriges bäst skötta
landsdel, med mönsterjordbruk vid kungsgårdarna
Nyköping, Gripsholm och Eskilstuna,
omfattande även industri och bergsbruk. Det var
också luteranismens fäste, och
Nyköpings-språket får anseende som den bästa svenskan.
Efter Karl IX :s död i Nyköping och Gustav II
Adolfs val till konung där 1611 tillföll S.
hertig Karl Filip. Efter hans död indrogs länet.

S:s historia under 1600-talet kan
karakteriseras som de stora godsens och brukens tid.
En mäktig och rik högadel skapade i S. flera
slott med stora parker och trädgårdar; för
kulturutvecklingen fingo dessa gods avgörande
betydelse. Järn (och koppar) fanns på flera
ställen, järnet dock mest i snart tömda
flöt-ser. På Utö hade det dåtida Sverige sin
viktigaste järngruva. Kända voro, även
utomlands, stycke-(kanon-)bruken vid Stavsjö och
Svärta. Vid Julita gjordes försök med
läderkanoner. Armékläde tillverkades vid Tyresö.
1719 skövlade ryssarna kusten (bl. a.
Utögru-vorna, Södertälje, Trosa och Nyköping).
Genom S;s reg:tes seger över ryssarna vid
Bag-gensstäket s. å. räddades Stockholm.
Krigs-förnödenheter ha alltjämt framställts
(Eskilstuna gevärsfaktori, Åkers krutbruk). 1719
delades landskapet på Nyköpings och Stockholms
län. 1700-talets industriella uppsving kom ej
S. till godo till följd av att landskapet
missgynnades av de maktägande och att städerna
missgynnades för Stockholms skull. Däremot
utvecklades jordbruket kraftigt, och det är
alltjämt grundvalen för S:s välstånd. För S.
ha på senare tid omläggningar i
kommunikationsväsendet haft stor inverkan. V.
stambanan öppnades 1862, linjen Katrineholm—
Norrköping 1866 och Järna—Nyköping dec.
1913. K. G. Gr.; R-n B.

Lit eraturanvisningar. Seriepublikatmner:
Bidrag till S:s Äldre Kulturhistoria 1877 ff.;
Till Hembygden 1904 ff.; Vår Bygd 1923 ff.;
Sörmlandsbygden 1928 ff. — Geografi: Sv.
Turistfören :s Resehandbok, 30, 1924 och
Årsskrift 1927; O. Sjögren m. fl., »Sverige», I
(1929); »Sveriges städer», 2 (1915); O.
Ene-roth, »Svenska herregårdar», I (1869);
»Svenska slott och herresäten», 1 (1908), ny serie,
2: 1 (1923); J. A. Karlsson, »Sörmländska
slott och gårdar» (1923—27). — Historia,
kultur o. s. v.: H. O. Indebetou, »S:s minnen»
(1877); J. A. Almquists monogr. om S:s läns
hushållningssällskap (1914) och monogr. om
frälsegodsen, I (1931; om Södertörn);
»Sörm-landsboken» (1918; det mångsidigaste och
största om S.); J. Svedelius, »S.» (s. å.);
E. Brate och E. Wessén, »S:s runinskrifter»
(2 bd. 1924—32); E. M. Hermelin, »Om S:s
fornborgar» (i Fornvännen 1929);
»Utställningen av äldre kyrklig konst i Strängnäs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 10 00:57:18 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdr/0766.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free