Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tall - Tallahassee - Tallard, Camille, hertig av Hostun - Tallbarrsbad - Tallbarrsolja - Tallberg, Axel - Tallberg, Julius - Tallbit - Tallbocken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1275
Tallahassee—Tallbocken
1276
Italienskt landskap (Via Appia) med pinjer, Pinus
pinea.
Sveriges viktigaste skogsträd. Den växer från
n. Skåne upp till fjälltrakterna, där den i
Torne lappmark går upp till 300—400 m ö. h.;
är dessutom utbredd över nästan hela Europa
och n. Asien. Den har parvis sittande barr och
tjocka, koniska, upp till 6 cm långa kottar,
som tidigt intaga hängande ställning och
kräva nära 2 år för sin mognad. Blomningen
infaller i maj och juni. Barken är upptill på
stammen tunn, rödgul och avflagrande, nedtill
tjock, sprick g och rödbrun, veden gulvit, med
i äldre stammar skarpt begränsad rödaktig
kärnved. Trädet kan nå en ålder av omkr.
500 år och en höjd av omkr. 30 m. — Jfr
plansch till art. Barrträd, bild 3—4.
Tallen invandrade tidigt (se Sverige, sp.
987). Bäst går den till på torr, sandig,
näringsfattig mark. Man urskiljer vanl. tre
tall-skogstyper: den lavrika (tallhed), där
markbetäckningen utgöres av lavar, t. ex. renlav
och islandslav, den mossrika, med mossbetäckt
mark (den vanligaste typen i mell. och s.
Sverige), och den örtrika, med ymnig gräs- och
örtvegetation (företrädesvis på kalkgrund i s.
Sverige). I kärr och högmossar anträffas
små, förtvinande, långsamt växande individ
(»martall»). På näringsrik mark undantränges
den ljusälskande t. av granen, som bättre
fördrager beskuggning. Jfr Sverige, sp. 984 ff.
Man urskiljer i Sverige två raser: den
sydsvenska t., P. silvestris septentrionalis, som
har längre (normalt över 35 mm långa),
smalare barr, som falla av redan efter 2—4 år, och
den nordsvenska t., P. silvestris
lappo-nica, med kortare, bredare och längre
kvar-sittande barr. Den förra är allenarådande upp
till mellersta Dalarna och n. Hälsingland.
T. har en mycket mångsidig användning
som byggnadsvirke, i möbelslöjd, som bränsle,
för tjärbränning o. s. v. Av kådan beredas
terpentin och harts, av barren träull. G. M-e.
Tallahassee [tälohä’si], huvudstad i Florida,
U. S. A., i statens n. v. del; 10,700 inv.
(1930). Statligt college för kvinnor.
Tallard [talä’r], C a m i 11 e, hertig av H o
s-tun, fransk krigare (1652—1728). Stred
under Condé och Turenne, nyttjades som
diplomat i England och hade franskt kommando i
spanska tronföljdskriget, från 1703 som
fältmarskalk. Vid Höchstädt (Blenheim) 1704
blev T. slagen och engelsk fånge till 1712.
Tallbarrsbad, ett av de vanligaste
medicinska baden. T. beredes på en del badorter
fortfarande på det ursprungliga sättet: fina
grenar av tall (el. gran) kokas i vatten, och av
av koket sättas 1—-2 ämbar till ett bad. Vanl.
användes numera handelspreparat av
tall-barrsolja el. tallbarrsextrakt. Den ljusa
(eteriska) tallbarrsoljan beredes genom
destilla-tion; den måste blandas mycket väl med
vattnet — eljest risk för »bränning».
Tall-barrsextraktet är en genom inkokning
koncentrerad naturlig dekokt. Vanl. brukas
1 hg till ett bad (färgar emaljerade kar). Det
nyaste är kolloida lösningar av samtliga i
barren förefintliga eteriska oljor, hartser,
ter-pentiner m. m. Nyttjas i dos av 1—2
matskedar till ett bad. — T. verkar kraftigt
hud-retande (kan hos känsliga framkalla eksem)
och brukas mest vid vissa former av
muskel-och ledgångsreumatism samt i fall, där
cirkulationen i huden är dålig (blodfattiga, »klena»
individer). Badets temp. är vanl. 38° C för
reumatiska, något svalare för blodfattiga och
nervösa. G. Kr.
Tallbarrsolja, se Tallbarrsbad.
Tallberg, Axel, etsare (1860—1928).
Studerade 1879—82 vid Konstakad. i Stockholm,
därefter i Düsseldorf, målade till en början
landskap, övergick sedan till etsning och
studerade i England. På T:s initiativ
föranstaltade Konstakad. i Stockholm från 1895
kurser i etsning under hans ledning, och 1908
erhöll akad. statsanslag till en etsarskola.
Bland T:s etsningar i varierande
behandlingssätt märkas porträtt av Oskar II (1897), Z.
Topelius och L. Tolstoj (1901) samt »Från gamla
Stockholm» (50 blad, utg. 1917). Han utgav
bl. a. »Några ord om etsning och andra
konstnärliga gravyrmetoder» (1912), »Om måleriets
och färgernas kemi» (1915) och »Om etsningar
och andra konstblad» (1917). G-gN.*
Tallberg, Julius, finländsk affärsman och
donator (1857-—1921). Startade i Helsingfors
(från 1887 ensam och i eget namn) en affär
i byggnadsmaterialbranschen, från 1899 i eget
affärspalats. Som kommunalman hade T. vida
vyer, intresserade sig för förortsbebyggelsen
och skapandet av ett Storhelsingfors. Han
erhöll kommerseråds titel 1918 och gjorde flera
donationer, bl. a. till stiftelsen Pro
Helsingfors. — Biogr. av E. Ginström (1930). H. E. P.
Tallbit, Pini’cola enucleätor, tillhör
fin-karna (se d. o.) och utmärkes av täml.
klumpig kropp och kort, tjock näbb. Hanen är
övervägande röd el. gul, honan grågul. Längd
22—24 cm. T. häckar i barrskogarna i n.
Sverige men förekommer vintertiden ända ned
till Skåne, där den livnär sig av rönnbär och
enbär. På grund av sin oräddhet kallas den
också d u m s n u t. Se bild sp. 1277. T. P.
Tallbocken, Mono’chamus sütor, långhorning
(se L å n g h o r n i n g a r, sp. 462, med bild 1
på pl.), som genom sina djupa gångar i veden
är en av de svåraste skadegörarna på
barr-trädstimmer. Honan biter en djup tratt
genom barken, når så kambiet och lägger där
sina ägg. Larven urholkar sina gångar ända
till 7 cm djupt in i veden, som därigenom blir
fullständigt fördärvad. Särskilt efter
skogsbrand uppträder t. talrikt i de brända
stammarna. I rätt tid utförd barkning av träden,
innan larverna hunnit tränga in i veden, el.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
