Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tallbit - Tallbocken - Talleyrand, ätt - Talleyrand, Charles Maurice, hertig av Talleyrand-Périgord, furste av Benevent - Tallfamiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1277
Talleyrand—Tallfamiljen
1278
randbarkning jämte vattenläggning av
timret äro goda metoder att hindra
skadegörelsen. I. T-dh.
Talleyrand [tal(ä)räz], fransk ätt, känd från
1199, bär sedan omkr. 1750 namnet T. - P é r
i-gord. Om Ch. M. T., som blev furste 1806
och fransk hertig 1817, se nedan. Hans
brorson Edmond de T. (1787—1872) ärvde
hertigtiteln och fick genom gifte dåv.
fursten-dömet Sagan (se d. o.); denna linje lever;
en gren därav har ärvt titeln hertig av
Mont-morency (se d. o., släktart.).
Talleyrand [tal(ä)rä’], Charles Maurice,
hertig av T. - P é r i g o r d, furste av B e n
e-v e n t, fransk prelat och statsman (1754—
1838). Bestämdes för kyrkans tjänst och
erhöll 1775 det givande abbotstiftet S:t-Denis.
T. var en mondän präst i tidens slappa stil.
Skeptisk och klartänkt, hyllade han
upplysningsidéerna. 1780 blev han prästerskapets
generalagent, d. v. s. finansielle ombudsman,
1788 biskop i Autun och utsågs till led. av
1789 års ständerförsamling. T:s raffinerade
intrigörlynne, fina känsla för maktläget och
oroliga ärelystnad ställde honom att börja
med i främsta ledet av reformivrarna inom
den konstituerande nationalförsamlingen 1789
—91. Han utarbetade det förslag till
undervisningens enhetliga organisation, som
sedermera genomfördes, och tog (okt. 1789)
initiativet till kyrkogodsens indragning till
staten. På förbundsfesten 14 juli 1790
invigde han revolutionstruppernas fanor. Vid
den nya kyrkoförfattningens upprättande
invigde han de första nykorade biskoparna till
deras kall. T. avsade sig därpå sitt
biskopsämbete men bannlystes likväl av påven. Då
T. såsom adelsman hotades av den allt
radikalare politiska utvecklingen i Frankrike, flydde
han och vistades i Förenta staterna 1794
—96. Återkommen till Frankrike, upphöjdes
han genom madame de Staels förmedling till
direktoriets utrikesminister (juli 1797—juni
1799). Han tyckes ha givit uppslaget till det
företag mot Egypten, som 1798 verkställdes
av Bonaparte. T. var en av brumairekuppens
(nov. 1799) anstiftare och blev utrikesminister
under konsularregimen. Han medverkade
Tallbit, Pinicola enucleator.
skickligt, men också med stor personlig
vinning, vid frederna i Amiens och Lunéville, vid
nyordnandet av Tyska rikets inre
förhållanden ävensom vid tillkomsten av konkordatet
med Rom. T. strävade nu i det hela att i
vidsynt anda konsolidera ställningen utåt och
inåt på grundvalen av 1789 års idéer och
revolutionens yttre landvinningar. T. bidrog
även ivrigt till upprättandet av
kejsardömet och upphöjdes 1806 till furste av
Bene-vent. Aug. 1807 entledigades han som
minister och erhöll en framskjuten plats vid
kejsarhovet. Å ena sidan uppeggade han
nu Napoleon att besätta Spanien. Å
andra sidan anknöt han i känsla av
vanskligheten i Napoleons ställning förbindelser med
främmande makter, främst kejsar Alexander
av Ryssland (fr. o. m. mötet i Erfurt okt.
1808). Detta föranledde Napoleon att ställa
T. till svars och beröva honom hans
hovämbeten (jan. 1809). Fr. o. m. mars 1814, då
Napoleons nederlag var beseglat, förmedlade
T. Bourbonernas återkomst till makten,
varefter han, utnämnd till premiärminister,
åväga-bragte den för Frankrike förmånliga första
Parisfreden (maj). En diplomatisk bragd
utförde T., då han på kongressen i Wien dels
utverkade Frankrikes erkännande som en av
stormakterna, dels söndrade dessa och
åstadkom ett förbund mellan sitt land, England
och Österrike mot Ryssland och Preussen.
Dessa resultat omintetgjordes dock genom »de
hundra dagarnas» välde; kort efter
Bourbonernas återvändande avgick T. också som
premiärminister (sept. 1815). T., som nu beklädde
ett hovämbete och erhöll ärftlig pärsvärdighet,
sällade sig emellertid efter hand till
oppositionen. Julirevolutionen 1830 och huset
Or-léans’ uppstigande på tronen voro delvis hans
verk. Sin andra betydande utrikespolitiska
insats gjorde han, då han såsom ambassadör
i London (1830—35) verkade för fredens
bevarande, bidrog till att Belgiens
självständighet och neutralitet vunno erkännande och
fick till stånd ett förbund (1834) mellan
västmakterna (Frankrike, England, Spanien och
Portugal). I det hela framstår T. långt mindre
som en skapande begåvning än som politisk
spekulant och realistisk observatör, vilken med
nonchalant lugn bidar sitt tillfälle och lika
hänsynslöst som fintligt utnyttjar det. Med
ojämförlig girighet riktade sig T. på sina
offentliga uppdrag. Hans formella
diplomatiska mästerskap är obestritt.
1891—92 utgav hertigen av Broglie
»Mémoi-res du prince de T.» i 5 bd; deras autenticitet
torde vara bestyrkt; möjl. äro de starkt
förkortade. Inom den rika biogr. litt. över T.
märkas på sv. arbeten av F. Loliée (övers, från
fr. 1915) och C. Hallendorff (efter Syveton) i
studien »De franska Bourbonernas fall» (1905)
samt på fr. främst G. Lacour-Gayet, »T.» (3
bd, 1928—31; med talrika litt.- och källhänv.).
— T:s porträtt återges på vidst. pl. N. F-1L
Tallfamiljen, Pinäceae (Abietäceae), den
största barrträdsfamiljen, igenkänd på att
honblomman är kottelik, med flera fruktblad,
som under frönas utveckling ombildas till
kottefjäll (enl. en annan åsikt föreligger en
blomställning med flera stödjeblad, som
ombildas till kottefjäll). Fröna äro dolda av
kottefjällen, hjärtbladen två—flera i krans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
