Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tasmanier - Tass - Tassilokalken - Tasso, Torquato - Tassoni, Alessandro - Tat - Tata - Tatarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1341
Tass—Tatarer
1342
australiernas. T:s kultur var ytterst låg,
jordbruk saknades. —■ Litt.: H. L. Roth, »The
aborigenes of Tasmania» (1899). Rbg.
Tass, rysk
telegrambyrå, se Ryssland,
sp. 1327.
Ta’ssilokalken,en av
hertig Tassilo på
770-talet till det av honom
grundade klostret i
Kremsmünster (i övre
Österrike, s. om Linz)
skänkt nattvardskalk,
ett av
guldsmedskonstens märkligaste
arbeten. Den av koppar
gjutna, förgyllda
kalken är rikt smyckad
med
djupsnittsorna-mentik, tauschering o.
niello. På skålen och
foten bilder av
Kristus, evangelister o. a.
heliga på tauscherade
silverplattor. E. L-k.
Ta’sso [-å], T o r q u a t o, italiensk skald
(1544—95). Studerade vid universiteten i
Padova och Bologna. 1565 kom T. till
Fer-rara, där han vistades hos hertig Alfons av
Este, vid vars hov håü befordrades till
histo-riogråf. Med tiden utvecklades hos T. en stark
nervös sensibilitet, som tidtals tog formen av
rèn sinhessjukdom; Efter en häftig kris 1577
flydde han från Ferrara men återvände efter
någon tid självmant dit. 1579 blev det dock
tydligt, att han icke utan fara kunde lämnas
i frihet, varför han i Ferrara insattes på Sant’
Anna, ett slags fängelse, som även användes
till hospital. Hans mjältsjuka tilltog här, och
han trodde sig ständigt förföljd och utsatt för
mordattentat. Ett allmänt spritt fastän
grundlöst rykte ville veta, att T. tagits i fängsligt
förvar till straff för sin kärlek till hertigens
syster Leonora. 1586 återfick han sin frihet.
Han lämnade då för alltid Ferrara och förde
sedan ett kringirrande liv, ständigt plågad av
sjukdom. Mot slutet av sin levnad fann han
i Rom en fristad i klostret San Onofrio, där
han dog, kort innan han skulle mottaga
utmärkelsen att som Italiens främste skald
krönas med en lagerkrans på Capitolium.
Inom den italienska diktkonsten intar T.
en mycket framstående plats. Bättre än sina
föregångare inom den romantisk-episka
skaldekonsten hade han blick för behovet av att väl
planlägga sitt verk. Han skiljer sig från dem
även genom större religiositet. I Padova
författade han och utgav 1562 sin första
hjältedikt, »Rinaldo». Under fortsatta studier
förberedde han sedan sitt huvudverk,
»Gerusa-lemme liberata» (sv. övers, av K. A. Kullberg,
1860), på ottava rima. T. ville därmed
åstadkomma ett fulländat epos, som för den kristna
allmänheten finge samma betydelse, som
Ho-meros’ Iliad hade för det antika Grekland.
Ämnet var en poetisk skildring av det första
korstaget, vars historia T. sökte följa.
Dessutom riktade han sin dikt med fingerade
episoder, i vilka kärleken intar främsta platsen
och där han ofta grep in på det övernaturligas
område. I dessa episoder har dikten sitt största
poetiska värde, och det är även dessa, som
ännu i dag mest läsas och beundras. 1575 var
arbetet färdigt i koncept, men skalden
uppsköt dess utgivande för att inhämta litterära
auktoriteters utlåtande. Sedan emellertid
dikten utan T:s vetskap 1580 kommit till
offentlighet, måste han göra sitt bästa för att därav
anskaffa en upplaga, som han själv kunde
erkänna. Mot slutet av sin levnad omarbetade
han dikten, men denna senare redaktion,
»Ge-rusalemme conquistata», uthärdar dock ej
jämförelse med den ursprungliga dikten. — Av
dramatik skrev T. jämte herdedramat
»Amin-ta» (1573; sv. övers, av J. L. Eurenius 1874),
som sedan blev ett mönster för den pastorala
dikten inom alla länder, även tragedien
»Tor-rismondo» (1587) med ämne ur Johannes
Magnus’ krönika. Styckets värde ligger
huvudsaki. i de sköna körsångerna. Bland hans
övriga dikter böra framhållas hans lyriska
stycken, sonetter, canzoner, dialoger m. m.
Som prosaförfattare skattades T. högt av sina
samtida, och hans brev utmärkas för god «til
och äro ofta av stort intresse. — »Opere in
prose», utg. av C. Quasti (10 bd, 1853—75),
»Gerusalemme liberata» (3 bd, 1895—96) och
»Rime» (3 bd, 1898—99), utg. av A. Solerti.
— Litt.: Biogr. av A. Solerti (3 bd, 1895)*
W-Boulting (1907), E. Donadoni (1921) m. fl. Jfr
även P. de Bouchaud, »La pastorale italienne
et 1’Aminta» (1920). -— T:s porträtt
återges på vidstående plansch. P. A. G. (O. W-n.)
Tassoni [-så’ni], Alessandro, italiensk
skald och kritiker (1565—1635). T. skrev
jämte uppmärksammade kritiska arbeten, i
vilka han bl. a. häftigt bestred läran om den
klassiska litteraturens företräde framför den
moderna, den komiska hjältedikten »La
sec-chia rapita» (i 12 sånger, 1614), i vilken ett
bortrövat ämbar ger upphov till en av
medel-tidsfejderna mellan Bologna och Modena.
Skalden låter där på ett parodierande sätt
upphöjt episka toner utmynna i burlesk samt
satiriserar lyckligt sina medbröders svassande
bildspråk och mytologiska apparat. — Monogr.
av G. Rossi (1904) och V. Santi (2 bd. 1906
—09). (O. W-n.)
Tät, se I r a n e r.
Ta’ta, kommun i n. Ungern, 60 km v. n. v.
om Budapest; 6,467 inv. (1920). Slott,
tillhörigt grevarna Esterhäzy, piaristkloster,
kapp-löpningsbana. T. och det närbelägna Töväros
(5,085 inv.) äro besökta sommarturistorter.
Tatarer, folkgrupper och stammar i allm.
tillhörande turkfolken; namnet t. har använts
i olika betydelse och är ofta vilseledande.
Ordet uppges urspr. ha kommit av en kinesisk
beteckning för en mongolisk stam och
överfördes senare på diverse turkfolk inom
Centralasien och ö. Europa. Tidigare betecknades i
europeisk litteratur manchuerna och t. o. m.
kineserna med t.
I senare tid begränsas vanl. namnet t. till
de i Ryssland boende turkfolken vid mell.
Volga och på Krim; enl. senaste uppgifter
utgöra de 2,9 mill. I Tatarfristaten
(Sovjetrepubliken Kazan) utgöra t. 1,245,000. De äro
muhammedaner (sunniter), en mindre del
grekiska katoliker, och bedriva jordbruk samt
handel. Volgatatarerna utgöra möjl. rester
av de vid mongolinvasionen på 1200-talet (se
Ryssland, sp. 1339—40) inkomna
centralasiatiska stammar, som sedermera uppblan-
Tassjlokalken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
