Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tattare - Tattersall - Tatti, J. - Tattingmaskiner - Ta-tu - Tatuering - Ta-tung(-fu) - Tatus, Tatusia - Taube, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tattare, eg. samma ord som tartar, tatar,
användes urspr. som benämning på
zigenare, vilka vid sitt första framträdande
i n. Europa antogos vara tatarer. I Sverige
betecknar ordet numera en blandras mellan
zigenare och landets egna invånare. T. uppgå mer
och mer i den egentliga svenska befolkningen.
F. n. räknar man här med 1,600—1,800 mera
typiska t. Dessa äro spridda över hela
landet men förekomma mest inom
Jönköpings, Värmlands,
Gävleborgs, Göteborgs och Bohus,
Hallands samt Kalmar län. De
äro i så måtto bofasta, att de
ha sitt huvudtillhåll på någon
viss plats, där de även
stundom äga el. arrendera en
mindre gård el. backstuga. Många
av dem tillbringa emellertid
sin mesta tid på vandringar
och handelsfärder, som ofta
sträcka sig över flera
landskap. T. hysa i regel motvilja
mot ordnat arbete; de syssla
företrädesvis med häst-,
gård-fari- och skrothandel,
förtenning, tillv. av vissa enkla
husgerådsartiklar el. bettleri.
Kvinnorna ha förr ofta sysslat
med spådom och kvacksalveri.
T. förlägga gärna sin
verksamhet till marknader. De ha
namn om sig att vara
bedrägliga och tjuvaktiga,
våldsam
ma och i hög grad begivna på starka
drycker. Om deras språk se
Zigenarsprå-k e t. A. E-er.
Tattersall [tä’tosål el. tä’tøsol], eng., eg. ett
av Richard Tattersall 1795 i London öppnat
etablissemang för hästars försäljning, sedan
namn på liknande anstalter på andra håll.
Tatti, J., se S a n s o v i n o, J. T.
Tattingmaskiner, se Stickning.
Ta-tu, se Peking, sp. 788.
Tatuéring, bruket att förse huden med
mönster genom att medelst ett spetsigt föremål
införa färgstoft i dess undre lager, är mycket
utbredd hos naturfolken. Alltför mörk hud
lämpar sig naturligen ej för t.; mörka folk, ss.
Tatuerad man från
Marquesasöarna.
negrer och australier, ha därför ofta i stället
s. k. ärrmärkning (se d. o.). Stundom tatueras
bara ena könet, stundom blott vissa
samhällsklasser. T. torde hos naturfolken ha social,
ibland religiös innebörd, sannolikt aldrig
enbart estetisk. Ilos polynesierna i Söderhavet
— särskilt på Marquesasöarna — förekommer
högt utvecklad tatueringskonst. — Även i
kulturländerna idkas t., särskilt bland
sjömän och vissa oroligare delar
av storstadsbefolkningen,
varför kriminalistiken (se d. o.)
ägnat den en viss
uppmärksamhet. — Litt.: P. Cattani, »Das
Tatauieren» (1922); Ph.Humbla,
»Om t. i våra dagars Sverige»
(i Fataburen 1928). Rbg.
Ta-tung(-fu), handelsstad i n.
delen av kin. prov. Shan-si,
vid järnvägen Peking—Pao-tu,
nära Kinesiska muren. Mis
sionsstation, sedan 1906
tillhörande Helgelseförbundet.
Ta’tus, Tatüsia, zool., se
Bältdjur.
Taube [tåb], svensk, urspr.
trol. tysk ätt, känd i
östersjöprovinserna från 1300-talet
med urspr. namnformen Tu ve
och där från 1400-talet delad
i tre huvudlinjer, vilkas
närmare samband är okänt. Till
linjen T. a f M a y d e 1 (säkert
känd från 1476) hörde översten
Berndt T., som 1652 blev svensk frih. T.
af K a r 1 ö (släkten skrives även T. af
Maydel och Carlöö); ätten kvarlever som
ryskbaltisk. B. T:s brorson lantrådet Evert T.
(d. omkr. 1692) naturaliserades 1668, och hans
son amiralen Evert Fredrik T. (omkr.
1648—1703) blev 1692 frih. T. af Odenkat
(ätten lever). Genom misstag insattes 1765 på
riddarhusstamtavlan över adliga ätten T. en
gren av linjen T. von der Issen, vilken
sedan 1746 i Sverige representerat denna ätt;
linjen är utgrenad till Finland
(immatrikule-rad 1818). Av dess svenska medlemmar
märkas generallöjtnanten Otto Fredrik T.
(1832—1906), som 1880—82 var statsråd och
XIX. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
