Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Den antika teatern - 2. Medeltidens teater - 3. Nyare tidens teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Teater
28
Bild 11. Swan-teatern i London 1596.
ning av alla bevarade rester av antika teatrar.
Numera antages vank, att skådespelare och
kör uppträtt tillsammans i orchestran under
de stora dramatikernas tid och längre men
att skådespelarna under den hellenistiska
tiden flyttat upp på den s. k. scenen, vilket
sammanhänger därmed, att kören under
denna tid krympt samman el. försvunnit.
Ofta antager man, att scendekorationen varit
rätt naturalistisk; sannolikare är, att den
varit av mer antydande, typisk art. Vid vardera
ändan av prosceniet stod en stor trekantig
apparat (peri’aktos), vars målningar, om den
kringvreds, angåvo olika lokaliteter. På
pro-sceniets träfyllningar målades en
fonddekoration; tre av mellanrummen voro öppna och
tjänstgjorde som dörrar, lösa dekorationer
ställdes på scenen. Teatermaskiner nämnas
tidigast av Aristofanes, bl. a. en kran, med
vars hjälp i luften svävande personer, t. ex.
gudar, infördes, och en skjutbar scen
(ekky’-klema), på vilken inomhusseener visades.
I Rom funnos äldre dramatiska ansatser,
atellaner (se d. o.) m. m. De utträngdes
av de på latin bearbetade grekiska
skådespelen. Även i Rom uppfördes skådespel
vid vissa fester på en för tillfället
uppslagen scen; åskådarna fingo stå och se
på, ty senaten förbjöd uppförandet av en
fast teater. Den första stenteatern
uppfördes i Rom av Pompeius 55 f. Kr., den andra
av kejsar Augustus 13 f. Kr.
(Marcellustea-tern; se Rom, bild 8). Romerska teatrar
finnas på många andra ställen, en av de bäst
bevarade i Orange (se bild vid d. o., sp. 307).
Den romerska t. skiljer sig i vissa avseenden
från den grekiska. Åskådarrummet (ca’vea)
är jämnt en halvrund och sammanbyggt med
scenbyggnaden. Under dess ändar leda välvda
gångar in på orchestran, vilken uppläts till
sittplatser för honoratiores. Det finns en
verklig scen (pu’lpitum), bred och ej högre än i en
modern t. Dess fondvägg hade en rik
arkitektonisk utsmyckning i två el. tre våningar
med nischer, kolonner och statyer. Ridån
släpptes ned i en fördjupning framför scenen.
Skådespelarna voro främlingar el. frigivna,
och deras yrke betraktades som ärelöst. I
början av kejsartiden utträngdes dramat av
pantomimen (se d. o.).
Litt.: M. P:n Nilsson, »Der Ursprung der
Tragödie» (i Neue Jahrbücher für das
Klas-sische Altertum 1911); W. Dörpfeld och E.
Reisch, »Das griechische Theater» (1896); E.
Fiechter, »Die baugeschichtliche Entwicklung
des antiken Theaters» (1914); H. Bulle,
»Un-tersuchungen an griechischen Theatern» (1928).
översiktliga: A. E. Haigh, »The attic theatre»
(3:e uppl., av A. W. Pickard-Cambridge, 1907);
Margarete Bieber, »Die Denkmäler zum
Thea-terwesen im Altertum» (1920). M. PnN-n.
2. Medeltidens teater. Från de romerska
mimdansarnas sprängda skaror härstammade
de gycklarband och spelmän, som från tidig
medeltid såsom joculatöres (se Jonglör),
mimici el. scénici drogo omkring i s. och mell.
Europa och som under beteckningen »lekare»
även nådde Sverige. Om medeltidens t. se
Fars, Moraliteter, Mysterier 2
och Skoldrama.
3. Nyare tidens teater. Renässansens
intresse för antiken sträckte sig även till
dramat, särskilt det romerska, som i original
och efterbildning uppfördes vid univ. och skola.
Vid de konstälskande hoven i Italien
uppfördes likaledes antikens drama och lockade till
efterbildning. Vid sidan av den litterära t.
växte den populära improviserande t. fram.
Från den italienska renässansteatern leder
den moderna t. sitt ursprung. Antik t. var
förebilden för Italiens första offentliga
teatrar (omkr. 1550), varom Teatro olimpico i
Vicenza (av Palladio 1580) ännu bär vittne.
Den amfiteatraliska halvcirkelsalongen kring
honnörsplatserna utsträcktes under 1600-talet
på djupet för att bereda plats för den
stående parterren, den enklare publikens
plats framför den förnäma, upphöjda a m f
i-teatern, och i de kringslutande väggarna
öppnades arkader, först med loger mellan
pelarna, sedan med balkonger, ofta i flera
våningar. Varje vånings balkonger förenades
slutligen till en rad, förbindelsetrappan
mellan scen och salong bortföll, och
»barockteatern», den teatertyp, som i stort sett hållit
sig till våra dagar, stod färdig omkr. 1700.
Mot slutet av 1700-talet förlorade amfiteatern
sin från antiken ärvda halvcirkelkaraktär,
och dess bänkar ordnades frontalt. Samtidigt
avskildes från den stående parterren platsen
närmast orkestern och försågs med bänkar
(orkesterplats el. parkett). Under
1800-talets förra hälft drogs den starkt
framspringande scenen tillbaka från prosceniets
främre kant till dess bakre, och de s. k.
ka-valjersbänkarna under avantscenlogerna
borttogos. Samtidigt försågs hela parterren med
bänkar och förenades småningom med
amfiteatern till nuv. parkett, som blev den finare
åskådarplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
