Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - 3. Nyare tidens teater - 4. Dekoration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater
30
Bild 20—21. Scen för tragedi (t. v.) och komedi (t. h.) enligt Serlio.
Shakespearetidens engelska t. hade sin egen
form. Den bestod i regel av en rundbyggnad
med ända till tre logerader, endast avbrutna
av ett scenhus med på pelare vilande balkong
över den starkt framspringande, upphöjda,
fyrkantiga, dekorationslösa scenen, vars
bakgrund utgjordes av ett draperi. I gården
kring scenen var den enklare publikens plats.
Endast logeraderna voro under tak.
4. Dekoration. Också i fråga om
sceninredningen gick Italien i spetsen. Den
primitiva skådebanans enkla estrad med flerdelat
fonddraperi, senare ersatt med målad fond,
övergavs snart av hovteatrarna för mera
praktfulla och illusoriska inredningar under
medverkan av tidens stora konstnärer, bl. a.
Mantegna och Rafael. Mysteriescenens décor
simultané, som ända in på 1600-talet
praktiserades i Frankrike, blev snart för obekväm
för inomhusscenen, och man följde även på
detta område antikens enkla mönster.
Se-bastiano Serlio införde omkr. 1540 sina tre
universaldekorationer, gatan för komedien,
torget för tragedien och skogen för
pastoralen. De båda förstnämnda voro i överdrivet
perspektiv och med tvärgator för
skådespelarnas entréer delvis plastiskt framställda, den
sistnämnda torde i sin helhet ha varit målad
på väv och spänd på ram. Bland dem, som
förde den italienska sceninredningens
principer vidare, märkes omkr. 1625 engelsmannen
Inigo Jones. Med operans ökade krav på
skiftande dekorationer och snabba växlingar
infördes under 1600-talet en mångfald
tekniska förbättringar. Redan under det
tidigare 1600-talet förstod man att med
vridbara tresidiga sidokulisser åstadkomma
»chan-gemang» mellan tre olika dekorationer, och
omkr. 1675 voro perspektiviskt målade
sidokulisser i rännor samt soffiter i bruk. Även
fondkulisser, spända på ram och löpande
i rännor, förekommo, där utrymme fanns.
Annars rullades den »hängande» fonden upp.
Bland teaterdekorationens mästare märkas
under barocken Andrea Pozzo, under
rokokon medlemmar av familjen Galli da
Bi-biena och under det tidigare 1800-talet
medlemmar av familjen Quaglio, alla
italienare, verksamma bl. a. i Wien. Från
1700-talets slut ställdes, för att vinna
mera intimitet och illusion åt
rumsdeko-rationen, ett beramat, löst
dekorations-stycke med dörr, fönster el. cheminé
(kabinett) mellan två sidokulissers åt scenen
vettande kanter. Med ökade
belysningsmöj-ligheter infördes omkr. 1825 den slutna
rumsdekorationen, från omkr. 1875 också med
»liggande tak» och med »tjocklek» i dörr
och fönster. Kulissdekorationen efterträddes
omkr. 1850 f. ö. av »bågdekorationen», där
sidor och tak tillsammans utgöra ett
hängande oberamat helt. Samtidigt höjdes scenhuset
för att tillåta dekorationernas upphängning
till deras fulla höjd ovanför scenöppningens
överkant. Ovanför hela scenen ■ hänga båge
vid båge och längst bort fond vid fond, var
och en i sin »rå», som över balanshjul på
»tågvinden» med hjälp av motvikter snabbt
och lätt kunna höjas el. sänkas med
handkraft. Fint profilerade landskapsbågar
monteras på lätta nät (nätas). Bågsystemet
användes ännu på teatrar utan moderna
möjligheter, särskilt för exteriördekorationer och då
det gäller snabb dekorationsväxling. Med
naturalismens krav på absolut illusion kom den
plastiska dekorationen omkr. 1900 i bruk och
är, trots senare förenklingsprinciper, ännu
i bruk. Under 1900-talet har man alltmer
övergivit den sluttande scenen för
planscenen, som möjliggör begagnandet av
perspektivlösa standarddekorationer, som kunna
sammanställas hur som helst. I samband därmed
har draperiet upplevat en renässans som
scen-dekorativt hjälpmedel.
Bland senare tiders revolutionerande
uppfinningar på det scentekniska området
märkas vridscenen, skjutscenen, s ä n
k-scenen, kupolhorisonten och
rundhorisonten. Vridscenen, efter idé från
den gamla japanska dockteatern 1896
konstruerad av tysken Karl Lautenschläger, består
av en i scengolvet inpassad cirkelrund
sväng-skiva, vars radie bör vara lika med
scenöppningen och som bör ligga helt inom
rundhorisonten för att till fullo kunna utnyttjas.
Vridscenen erbjuder under dessa förutsättningar
utomordentliga möjligheter för samtidig
uppställning av flera dekorationer el. för kombina-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
