Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - 4. Dekoration - 5. Belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Teater
32
tion och sammanhang dem emellan. Skjutscenen
avser att genom undanskjutande av en scen
och inskjutande av en annan möjliggöra
omdekorering på den ena scenen, medan det
spelas på den andra. Den vanligaste formen av
skjutscen är en dubbelscen, som löper
parallellt med rampen åt bägge håll och växelvis
stannar med den ena el. andra scenen
framför scenöppningen. Skjutscenen kan också
vara förlagd bakåt och kombinerad med en
el. flera liknande i sidled. Sänkscenen består
av två scener över varandra, rörliga i
vertikal riktning framför scenöppningen.
Dekora-tionsväxling sker då ömsom över och under
den synliga scenöppningen. Båda systemen
kunna kombineras. Kupolhorisonten är en
fast halvkupol, som baktill omsluter och
välver sig in över scenen. Rundhorisonten, av
fritt hängande väv, kringsluter som en
vertikal halvcylinder scenens bakgrund i dess fulla
höjd och kan snabbt dragas ut el. rullas ihop
kring sin ena ytterkant. Bådas uppgift är att
göra de »täckande» bågarna i möjligaste mån
överflödiga och på så sätt i förening med
specialbelysning ge illusion av fri rymd.
Intill omkr. 1900 präglades den
teaterdekorativa utvecklingen av strävan efter allt
fullkomligare illusion av verkligheten.
Oppositionen mot denna slutligen till fotografisk
noggrannhet drivna naturimitation inleddes
på 1890-talet av schweizaren Adolphe Appia
(se d. o.) och fullföljdes 1900 av
engelsmannen Gordon Craig (se d. o.). För scenbildens
reformation under 1900-talet ha f. ö. ryssar,
tyskar och österrikare gått i spetsen med bl. a.
Leon Bakst, Aleksandr Benois, Ernst Stern,
Alfred Roller, Emil Orlik och Emil Pirchan.
Bland svenska förnyare på området märkas
Knut Ström, Isaac Grünewald, John Jon-And
och Sandro Malmquist. Den ryska
efterkrigs-teatern utmärkes dekorativt av en orolig
experimentlusta, där bl. a. industrialismens
maskinteknik fått släppa till stilmotiv. Ur dessa
experiment ha onekligen vissa
skönhetsvärden utkristalliserats, men de ha slutligen fört
in i en återvändsgränd, ur vilken nyrealismen
f. n. synes vara enda vägen ut.
5. Belysning. Belysningens problem blev
aktuellt först med medeltidens och
renässansens slutna teatrar. Den primitiva estraden
nöjde sig med talgskålar i framkanten. Dessa
avskärmades snart mot publiken, skärmarna
vitmålades för att reflektera ljuset, och den
till omkr. 1900 dominerande golv rampen
stod färdig. Oljelampor, vanl. av den
båt-formiga typen med dubbellåga, användes
under mera ordnade förhållanden, i hovteatrarna
och större offentliga t. även vaxljus i kronor
över scenen. Sidoljus placerades i »gatorna»
mellan kulisserna och monterades senare på
i kulissrännor löpande ståndare.
Takkronorna ersattes efter soffiternas införande med
för publiken dolt ljus, monterat på sänkbara
ramar (takramper), en bakom varje soffit.
Skymning och natt åstadkommos medelst
skärmar el. medelst sänkbar golvramp och
sväng-bara ståndare. Sol, måne, stjärnor, blixt
o. s. v. framställdes medelst transparent fond.
Rörliga transparanger brukades för
framställning av månglitter på vatten, kaskader och
fontäner m. m. i nattbelysning. Under
1600-och 1700-talet brukades ljuskronor i själva
prosceniet för att höja scenbelysningen.
Runa-brännaren och lampglaset i slutet av 1700-talet
och i ännu högre grad gasen under 1800-talets
förra hälft (Stockholm 1853) markerade stora
framsteg för teaterbelysningen. Gasen
öppnade möjligheten att med ett enkelt
handgrepp låta det ljusna el. mörkna över scenen
samt att med flera rundbrännarsystem, i
golvramp och sidoståndare, vart och ett med
lampglas i viss färg, i mjuka övergångar skifta
mellan dag och natt. I takramperna
begagnades snittbrännare bakom ståltrådsnät.
Ljuset färgades där av rörliga, lätta
sidenskärmar. Med Drummonds kalkljus vunnos från
omkr. 1840 utomordentliga transparenta och
direkta effekter, bland de förra t. ex.
soluppgången i »Profeten» (Kungl. teatern i
Stockholm 1852), bland de senare ett månsken,
vars glans ännu ej överträffats. Spökscener
framställdes med engelsmannen Peppers
spegel, en mot åskådaren något lutad, slipad
glasskiva, som återkastade bilden av den i en
fördjupning i scenen arbetande, skarpt
belyste skådespelaren. Camera obscura brukades
för vissa rörliga bilder, i trollspeglar o. dyl.
Elektriciteten blev från omkr. 1885
revolutionerande för teaterbelysningen. Båglampan
kom till användning i flyttbara reflektorer,
och glödlampan i olika färgsystem intog
gaslågans plats i ramper och ståndare. Elektriskt
motstånd gjorde det snart möjligt att i de
finaste skiftningar härma växlingen mellan
dag och natt. På rörliga glasskivor
fotografiskt upptagna el. målade bilder av moln,
regn och snö kastades med skioptikon mot
fonden. Kupol- och rundhorisont krävde
emellertid det skugglösa (diffusa) ljuset.
Schweizaren Fortuny vann effekten med från
olikfärgade sidenskärmar reflekterat
båglamps-Ijus. Med ljusstarkare glödlampor i olika
färger vann man senare samma effekt
genom att låta matta metallspeglar reflektera
ljuset el. genom att helt enkelt låta det gå
direkt genom Fortunys sidenskärmar.
Spridar-glaset är t. v. sista ordet i
rundhorisontbelys-ningen, som sitter samlad bakom och ovanför
prosceniet i ett antal (på Kungl. teatern 72)
lyktor med starka lampor, ordnade i vissa
färggrupper, vanl. vitt, orange och tre
olika nyanser blått. Underbelysning på
rundhorisonten utgår från liggande lampor
av samma typ. Molnapparaten, placerad något
närmare fonden och högre än
rundhorisontbe-lysningen, består vanl. av flera stjärnformigt
sammankopplade objektiv, vart och ett
vertikalt rörligt och alla tillsammans horisontalt
vridbara kring lampan i centrum, någon gång
av två sådana stjärnor, kring var sin lampa
vridbara åt olika håll. Genom objektiven
kastas fotografiskt upptagna el. målade
molnbilder mot fonden. Fotografiska negativ ge
stormmoln och mörka skyar. Tindrande
stjärnor framställas på en vanlig fond på så sätt,
att hål av olika storlek slås i den och en
bakom hängande, starkt belyst fond, beklädd
med skrynklad stanniol, sättes i gungning.
Den fasta kupolhorisontens stjärnor äro vanl.
infällda elektriska miniatyrlampor. Sådana,
monterade på ett nät av fin ledningstråd el.
hängande var i sin tråd, bilda också
rundhorisontens stjärnsystem. Blixt framställes
numera vanl. med särskilt konstruerad
blixt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
