Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér, Esaias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Tegnér, E.
48
framträtt redan i »Det eviga» (1810) och
alltmer genomsyrade T:s världsåskådning, välvde
ovan den jordiska verklighetens förvirrade
skenvärld idéernas solljusa rymd. Det var dit
skalden höjde sig i inspirationens ögonblick,
och det var med den T. identifierade sina
fantasisyner. Samtidigt som platonismen på
detta sätt gav helgd och storhet åt hans
diktarverksamhet, främjade den emellertid också
hans böjelse för världsleda och världsförakt
genom att ge den filosofisk sanktion: den
sinnliga tillvaron blir ett straff och
människan en fallen gudason, som först genom
döden kan vinna verklig förlossning. Denna
uppfattning behärskar »Sång till solen», där
T:s djupa försoningsbehov erhållit ett
sublimt uttryck, och den ligger bakom det
våldsamma förakt för den politiska verkligheten,
vilket vid mitten av 1810-talet med ny styrka
gör sig gällande hos T. Vad som nu framför
allt väcker hans förbittring är de reaktionära
strömningarna i tiden, den heliga alliansens
framträdande. Hans stolta naturs spontana
frihetskärlek, befruktad av upplysningstidens
frihetspatos — han kände sig livet igenom
som Kellgrens arvtagare i svenskt kulturliv —,
födde hos honom en hetsig avsky för allt slags
obskurantisn en sinnesstämning, som nu
bryter fram i den av förtvivlan och förakt
skälvande dikten »Nyåret 1816». Det är emedan T.
uppfattar fosforisterna som »verktyg» för denna
tidens »förfärliga anda», som han ung.
samtidigt i gravdikten över Elof Tegnér förklarar
dem krig på liv och död och söker sätta sig
i spetsen för ett korståg mot dem. Striden
fortsättes i humanare former i hans stora »Tal
vid jubelfesten 1817» till Luthers minne, ett
av de mest storslagna uttrycken för hans
stolta oavhängighet, strålande, bildskapande
fantasi och lysande kvickhet. Han går här
skarpt till rätta med både upplysningen och
nyromantiken. Han vänder sig i den
filosofiska idealismens namn mot 1700-talets
ytlighet, irreligiositet och flacka sensualism, men
han gisslar även nyromantikernas
obskuran-tism, osjälvständighet och mysticism och
bekänner sig till den politiska liberalismen. Han
drar här också en skarp gräns mellan sin egen
Kantinspirerade kriticism och fosforisternas
spekulativa översvinnligheter, vilka för hans
konkreta, rent visuella läggning och därav
följande oförmåga av abstrakt tänkande endast
tedde sig som idel fantasterier. Denna hans
misstro mot den romantiska filosofiens försök
att på teoretisk väg lösa tillvarons gåtor —
T. erkände metafysiken endast i diktens form
som aning och symbol — kommer också till
uttryck i den samtidigt författade dikten
»Polarresan» samt i »Epilog vid
magisterpromo-tionen 1820», där T. i klassisk form
framlägger sitt bildningsprogram. sammanfattat i
orden kraft och klarhet. Han kände sig
alltid i släkt med de stora ensamma, med
hjältarna. Fri från all opportunism, hade han i
»Hjälten» (1813) och »Den vaknande örnen»
(1815), trotsande den allmänna opinionen,
hänfört lovsjungit Napoleon, och 1818 hyllade
han vid hundraårsminnesfesten den svenske
hjältekonungen i en dikt, »Karl XII», där
heroiskt, oböjligt ynglingatrots och rättspatos
fångats i en evig symbol. Ett icke mindre
väsentligt drag i T:s personlighet var hans
strävan efter klarhet. Han lyfte och hade här
i nyklassisk anda förkovrat arvet från den
gustavianska epoken, vilken han i sitt
inträdestal i Sv. akad. 1819 över J. G. Oxenstierna
skildrat med strålande färger.
Början av 1820-talet är T:s rikaste poetiska
blomstringsperiod. Den inledes av »Sången»
(1819), med dess jublande förkunnelse av
diktens hälsobringande, lyckoskapande makt, och
karakteriseras bl. a. därav, att T. nu griper
sig an med större uppgifter. Han författar
under denna tid den sommarljusa
hexameteridyllen »Nattvardsbarnen» (1820), den
sentimentala romansen »Axel» (1821) och »Frithiofs
saga» (1820—25) samt påbörjar »Gerda», som
han dock fullbordade först på 1840-talet och
vars hjälte då betecknande nog blev en
»vi-kingabiskop med svärdet i ena handen och
krumstaven i den andra». Ehuru en i stort
sett ganska trogen omdiktning på skilda
versmått av en isländsk saga, utgör dock
»Frithiofs saga» ett lysande konstverk och ett
intimt psykologiskt dokument. T. har av sagans
grova figurer skapat en rad plastiska
gestalter, och han har fyllt dikten med sitt eget
patos. Frithiof förkroppsligar hans naturs
djärva, trotsiga, ja, övermodiga kynne men
också dess sentimentala vekhet och djupa
försoningsbehov. Av vilken styrka detta var vid
denna tid visas bl. a. därav, att diktverkets
sista sång, »Försoningen», som innehåller en
skildring av hur Frithiof återvinner frid i
sitt inre, var dess ursprungliga kärna och av
T. också uppfattades som dess egentliga
tyngdpunkt; »Nattvardsbarnen» innehåller f. ö. även
samma platoniska försoningsförkunnelse.
Labiliteten i T:s känsloliv hade med åren
också blivit allt större, och kort efter det att
han blivit biskop i Växjö (1824), överfölls han
av en melankoli, som stundom förde honom till
vansinnets gräns. Hans kritiska ställning till
verkligheten övergick i världsleda, och hans
sarkastiska överlägsenhet emot sin omgivning
förvandlades till den intensivaste vämjelse vid
»det tvåbenta hundsläkte, som kallas
människorna». Ät denna sin tröstlöst svarta
världssyn gav han gripande uttryck i sina brev, som
spegla »en själ i brand»’, och i dikten
»Mjältsjukan» (1826), samtidigt som han med
myndighet och kraft grep sig an med att civilisera
och organisera sitt vanvårdade stift. I många
avseenden kom hans ganska despotiska
epis-kopat att för detta innebära en ny epok. Ej
minst gällde detta på undervisningsväsendets
område, som låg T. särskilt om hjärtat och där
han i sina glänsande skoltal och i den stora
uppfostringskommittén 1826—28 allt ivrigare
kom att kämpa för det klassiska
bildningsidealet. Hela hans liv behärskas av en
strävan efter förnuftig balans och klassisk
jämvikt, åt vilken han också en gång, i »Kung
Ring» i »Frithiofs saga», gav en levande
gestalt. Den hellenska andan har även i hög grad
stämplat hans av djup fromhet burna religiösa
förkunnelse, sådan den framfördes framför allt
i den mångfald kyrkotal, som tillkom
under hans biskopsår. Hans religion stod
närmare platonismen än kristendomen. Han
kände sig mer hemmastadd på Parnassen än på
Golgata och förkunnade ofta poesiens
överlägsenhet över religionen: poesien var för
honom gudomens förnämsta uppenbarelseorgan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
