Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér, Elof Kristofer - Tegnér, Esaias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Tegnér, E.
46
1883—87), en redogörelse för Delagardieska
arkivet (sed. o.; i Vitt.-akad:s Handl., bd 32,
1895), »Svenska bilder från sextonhundratalet»
(1896) samt »Från farsfarsfars och farfars tid»
(1900). Han redigerade och medarbetade i bd 7—
8 (1875—81) av »Svenskt biografiskt lexikon»
samt utgav memoarer och anteckningar av
L. von Engeström (2 bd, 1876), H. G.
Trolle-Wachtmeister (2 bd, 1889), E. Schröderheim,
G. J. Adlerbeth och G. M. Armfelt (»Från
tredje Gustafs dagar», 1892—94) samt brev
från Gustav III till G. M. Armfelt (Hist.
Handl., 12: 3, 1883). T. utgav även sin
farfaders skrifter (bl. a. jubelfestuppl. i 7 bd,
1882—85) och brev till denne (1882). T:s
»Valda skrifter» utgåvos i 6 bd 1904-—06 (med
inl. av H. Schück). Led. av Vet.-akad. (1899).
Biogr. av E. W. Dahlgren i Vet.-akad :s
»Lef-nadsteckningar», bd 4 (1912). (B. H-d.)
Tegnér, Esaias, skald (1782 13/u—1846 a/n),
f. på Kyrkeruds komministerboställe i
Värmland. Fadern (se släktart.), av vilken T. synes
ha ärvt den spelande fantasien och den
överlägsna kvickheten, dog redan 1792.
Fattigdomen i hemmet nödgade hans mor och äldre
bröder att följande år sätta T. i lära hos
faderns vän kronofogden J. Branting, för att
han skulle utbilda sig till skrivare. Denne
upptäckte snart T:s läslust och begåvning
och utverkade, att han fick komma till en
godsägarfamilj, där hans äldste broder var
informator, för att åtnjuta dennes
undervisning. T:s glödande studieintresse uppslukade
honom nu fullständigt. Lidelsefullheten i
hans väsen, som behärskar hans liv och
brinner i hans diktning och hans brev, bröt här
liksom först fram. Han levde helt i
böckernas värld och vart en främling i
verklighetens, blev en förläst enstöring. En viss
motvikt häremot utgjorde det muntra och friska
livet hos brukspatron Myhrman på Rämen,
dit T. efter något år fick följa sin broder.
Vistelsen i detta burgna och gästfria hem,
där han sedan själv blev informator, vart av
stor betydelse för hans utveckling. I husets
välförsedda bibliotek fick han mätta sin
läs-hunger med klassisk och modern vitterhet
och mottog grundläggande politiska intryck
av brukspatronens liberala,
upplysningsfär-gade sympatier och av hans svärmeri för den
franska revolutionen och Napoleon, vilka
bidrogo att väcka T:s frihetskärlek och
hjältedyrkan.
1799 kom T. till Lund, där han genom sin
fantastiska flit och sin lysande begåvning
inom kort väckte uppseende, vann sina
lärares tillgivenhet och en exempellös framgång.
Redan efter tre år erövrade han
magisterkransen såsom primus, och man gjorde sedan
allt för att bereda hans fortkomst vid
akademien, där han efter att ha tjänstgjort som
adjunkt i estetik och vice bibliotekarie 1812
utnämndes till prof, i grekiska. Till T:s stora
popularitet i universitetsstaden bidrog
mycket tidigt också hans diktning. Först blott
osjälvständig efterbildning av de
gustavianska mästarna, fylldes den småningom
alltmer av den vibrerande klangen av hans
suveräna personlighet. Sedan T. 1806 grundat
eget hem och hemfört Anna Myhrman som
maka, började han göra sig gällande även i
sällskapslivet, där han nu — framför allt i
det akademiska kotteriet Härbärget —
uppträdde med en ridderlig öppenhet, en glättig
frihet och säkerhet och en blixtrande
gustaviansk kvickhet, som bjärt kontrasterade mot
hans tidigare bortkommenhet och
grubbelsjuka. Han överöste vännerna med sitt
»glada hån», tuktade besvärliga kolleger i
konsistorium och avrättade näsvisa kritiker.
T:s lidelsefulla temperament och stolta,
oavhängiga väsen kommo honom att ständigt
befinna sig i en viss spänning med den
omgivande verkligheten. Han längtar
melankoliskt bort från den till det hinsides, eller han
bjuder den heroiskt trots. Det finnes
anklanger till dessa djupt personliga tongångar
redan i hans tidigaste dikter, men de klinga
fullt ut med fascinerande klang först sedan
hans väsen frigjorts genom bekantskapen med
den tyska idealismen, med Schiller, Kant och
Fichte. Den blev hans ungdoms djupaste
upplevelse och har bestämt hans världsåskådning.
Den präglar redan »Den vise» (1803), där T.
i Kants och Fichtes anda med sammanbitet
trots förhärligar det pliktenliga, heroiska
handlandet och oavhängigheten av den yttre
verkligheten. Med ett helt annat spänstigt
humör bejakas de heroiska stämningarna i
dikten »Till min hembygd» (1804), där
skalden känner sig innerligt i släkt med
Värmlands »gigantiskt dristiga och poetiskt vilda»
naturformer. Med åren framträder alltmera
det av den tyska handlingsidealismen
förlossade aktiva, patetiska draget i hans kynne
och samtidigt även det publika i hans väsen.
Han tar allt livligare del i samtidens stora
händelser och befinner sig därvid ständigt i
krigshumör. Hans vrede, hans hat mot all
tide‘ns lumpenhet är glödande; det sprakar
gnistor kring hans diktning. För första gången
bryter detta våldsamma patos fram i »Nelson
och Pitt» samt »England och Frankrike» (1806)
för att under ungdomsåren nå sitt högsta
uttryck i »Krigssång för skånska landtvärnet»
(1808) och »Svea» (1811), den förra en
hänförd, av glödande patriotism buren kampdikt,
den senare, som fick Sv. akad:s stora pris
och gjorde T. till nationalskald, en djärv,
förbittrad, av götiska tankegångar färgad
straffdom samt en tändande revanschdikt.
Besviken på sina lidelsefulla patriotiska
förhoppningar, vänder T. med förtvivlan i
hjärtat över ondskans makt men också med förakt
den politiska verkligheten ryggen (»Jätten»,
»Asatiden»). Han ägnar sig med iver åt sin
akademiska verksamhet, där han såsom högt
uppburen prof, fick sysselsätta sig med sina
kära klassiker — den hellenska kulturen var
för honom höjdpunkten i mänsklighetens
historia — och framträder som en av
nyhumanismens första och främsta representanter i
Sverige. Från den politiska verklighetens
skräcksyner och missräkningar flyr T. också
till diktens värld. De första professorsåren
beteckna en flodtid i hans diktning, som nu
nästan uteslutande — i den Platoninspirerade
mästaren Schillers anda — formar sig till en
lovsång över diktskapandets under och
salighet: »Skidbladner», »Flyttfåglarna». I
»Skaldens morgonpsalm» sublimeras den av
intensiv lycko- och frihetskänsla burna skaldiska
hänförelsen till evighetsupplevelse. Den
pla-tonska idealismen, som uppbär denna dikt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
