Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tessera - Tessin (kanton) - Tessin, släkt - Tessin, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Tessin
168
äro bevarade; en samling från Rom med
omnejd är utg. av M. Rostowzew (1903; suppl.
1905). E. St.
Tessin, schweizisk kanton, se T i c i n o.
Tessin, svensk släkt, urspr. en
rådsherre-släkt från Stralsund, inkom med N. T. d. ä.,
som 1674 adlades. Om honom, hans son N. T.
d. y., som 1714 blev greve, och den sistnämndes
son greve C. G. T., som slöt ätten 1770, se nedan.
Tessin, Carl Gustaf, greve, statsman
och kulturfrämjare (1695—1770), son till N. T.
d. y. Efter studier i Frankrike, Italien och
Tyskland 1714—19 blev T. hovintendent och
erhöll smärre diplomatiska uppdrag. Han
deltog på riddarhuset i riksdagarna fr. o. m. 1720
t. o. m. 1738—39 och blev en av dem, som
vid tillämpningen av det fria statsskicket
gåvo det prägeln av »partitidevarv», i det att
han blev en ledande kraft inom holsteinska
partiet. Som ordf, i mindre sekreta
deputatio-nen utformade han till stor del oppositionens
utrikespolitiska program. 1725 minister i
Wien, fick han i uppdrag att föra
förbunds-underhandlingar, åsyftande anslutning till
den av holsteinarna omhuldade wienska
alliansen. Uppdraget kom att slutföras i en
för Horn oläglig konjunktur och medan
kontraorder voro på väg från Stockholm,
vilket gav anledning till en först av den
nyaste forskningen fullt vederlagd
beskyllning mot T. att i partipolitiskt nit ha
överskridit sina instruktioner. På 1726—27 års
riksdag bevittnade T. holsteinarnas och sin
faders fall. Ställd utanför politiken, blev han
1728 faderns efterträdare som överintendent.
Han ägnade sig åt slottsbygget i samarbete
med Hårleman; på nya utlandsresor
uppspårade han goda inredningskonstnärer. 1735
medverkade han till upprättande av Kongl.
ritarakademien (se Akademien för de
fria konsterna).
Efter att åter ha framträtt i första planet
på 1731 och 1734 års riksdagar var T. ånyo
minister i Wien 1735—36. Han hade dessa år
intagit en mellanställning mellan partierna
men framträdde inför 1738—39 års riksdag
som hattarnas ledare och blev lantmarskalk.
Hans roll på detta dramatiska riksmöte var
den borne regissörens, samtidigt som han, till
stor del förgäves, sökte dämpa sina segrande
skarors iver och hårdhet särskilt vid
behandlingen av rådssaken. Han avböjde bestämt
kanslipresidentposten och såg som sin uppgift
att på en inofficiell (»hemlig») beskickning över
Köpenhamn till Paris fullfölja hattarnas till
revanschkrig mot Ryssland syftande
utrikespolitiska system. T. bidrog kraftigt till att den
första, osäkra krigskonjunkturen 1739
avböjdes men tillstyrkte aktionen 1741 i skuggan
av österrikiska tronföljdskriget och har
därför sin, dock starkt begränsade, andel i
skulden till äventyret. T. blev riksråd 1741,
återvände från Paris 1742, blev rikskansliråd och
intog en ledande ställning i
regeringspolitiken under de kritiska åren 1742—47, varvid
dock mössornas främste, Åkerhielm, hotade
att göra honom makten stridig. Sedan T. haft
i uppdrag att från Berlin hemföra
tronföljarens brud, Lovisa Ulrika, blev han
tronföljar-parets hovchef och den främste bäraren av
samförståndet mellan det unga hovet och
hattarna samt 1747, vid de sistnämndas
se
ger över mössorna på riksdagen,
kanslipresident. Den Tessinska regimen präglades av
den inre odlingens omvårdnad men också av
en tilltagande spänning mellan ständervälde
och strävan till utvidgad konungamakt. T.,
som småningom drevs att allt bestämdare
taga avstånd från hovets planer, kom
därigenom i motsättning till Adolf Fredrik och
Lovisa Ulrika och lämnade 1752 sin post
som kanslipresident. 1747 hade han blivit
kronprins Gustavs guvernör. Hans
undervisning byggde på den dittills i Sverige oprövade
åskådlighetspedagogiken och lät kungabarnets
ovanliga anlag komma väl till sin rätt. Hans
utgivna »Utkast af en gammal mans dageliga
bref under dess sjukdom till en späd prins»
(1751) och »En äldre mans bref till en
stadigare prins» (1753) äro monument häröver och
över T:s spirituella och förfinade stilkonst.
Motsättningen mellan hovet och hattarna
medförde, att hovet bröt med T., som 1754
frånträdde guvernörskapet. T. började
därefter synas allt mindre i rådet men
medverkade vid viktigare tillfällen, ss. vid inträdet
i sjuåriga kriget 1757. 1761 tog han avsked
från alla sina befattningar.
T. var tidens erkänt främsta
kulturpersonlighet. Han kan betecknas som Sveriges
förste och kanske främste konstkännare, som
skapade sig storartade målnings-,
handtecknings- och medaljsamlingar m. m. Då hans
samlarvurm i förening med hans
representativa levnadssätt efter hand ruinerade honom,
såldes samlingarna och kommo slutligen
delvis i offentlig ägo (Nationalmuseum,
Myntkabinettet). Han främjade på många sätt den
vetenskapliga odlingen, särskilt som gynnare
av Linné och som kansler för Äbo akad. (1745
•—61). Tillika med sin spirituella och nobla
maka, Ulla Sparre (1711—68, dotter till
riksrådet greve E. Sparre af Sundby, gift
1727, drottningens överhovmästarinna 1751—
54), var T. medelpunkten i det förfinade,
franskt påverkade sällskaps- och kulturlivet.
T:s karaktär har bedömts mycket olika, på
senare tid relativt gynnsamt. Bland hans
största fel voro politiskt lättsinne och
svaghet för skenet. I motgångens dagar
kastades T. mellan grämelse och stoisk
världsvishet, stämningar, som genomgå hans mycket
omfattande och heterogena enskilda
anteckningar och litterära småstycken. Det mesta
därav tillkom på hans ålderdom, då han levde på
Åkerö, och bildar tillika med avskrifter och
dokument den s. k. Åkerödagboken (29 bd och
2 portföljer). Av denna enastående samling
och av T:s utsökta brev ha större utdrag
utgivits av bl. a. F. W. v. Ehrenheim (»T. och
Tessi-niana», 1819), G. A. Montgomery (»C. G. T:s
dagbok 1757», 1824) och S. Leijonhufvud
(»C. G. T:s dagbok 1748—1752», 1915, och
»Lovisa LTlrika och C. G. T.», 1920). Nyare
litt. om T.: W. Holst, »C. G. T. under rese-,
riksdagsmanna- och de tidigare
beskickningsåren» (1931); S. Leijonhufvud, »Omkring C.
G. T.» (2 dir, 1917—18) och »C. G. T. och
hans Åkerökrets», I (1931); A. Lindblom, »C.
G. T., de fria konsternas befrämjare» (i
Na-tionalmusei Ärsbok 1926); Beth Hennings, »C.
G. T:s guvernörstid» (i Personhist. Tidskr.
1932). — T:s porträtt återges på vidstående
plansch. T. S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
