Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thierry, Amédée - Thierry, Augustin - Thiers - Thiers, Louis Adolphe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Thierry, A.—Thiers
216
L. A. Thiers. Målning av L. Bonnat.
jusqu’ä la domination romaine» (3 bd, 1828;
5:e, omarb. uppl. 1857) och »Histoire de la
Gaule sous 1’administration romaine» (3 bd,
1840—47). N. F-ll.
Thierry [tiäri’], Augustin, fransk
historieskrivare (1795—1856), bror till Am. T. Var
1814—17 sekr. hos Saint-Simon (se d. o.) och
ägnade sig sedan åt journalistik. T. företrädde
en utpräglat källkritisk uppfattning. Han
utgav 1825 »Histoire de la conquète de
1’Angle-terre par les normands» (3 bd). Han framhöll
motsatsen mellan de angelsaxiska och
normandiska raserna; den förras anda fortlever enl.
T. alltjämt i Englands parlamentariska
författning. Led. av Franska akad. 1830. T.
skrev även »Récits des temps mérovingiens»
(1840) samt »Essai sur 1’histoire de la
formation et des progrès du tiers-état» (1853) och
var medutgivare av »Recueil des monuments
inédits de 1’histoire du tiers-état» (4 bd, 1850
—70). T. var härutinnan en banbrytare för
intresset för den kommunala historien. — Jfr
F. Valentin, »A. T.» (1895). N. F-ll.
Thiers [tiå’r], stad i fr. dep. Puy-de-Döme,
36 km ö. n. ö. om Clermont-Ferrand; 16,383
inv. (1931). Talrika märkliga byggnader från
1400- och 1500-talet. Berömt knivsmide, tillv.
av papper m. m.
Thiers [tiä’r], Louis Adolph e, franska
republikens president, historieskrivare (1797
15/4—1877 3/ø). Studerade juridik i Aix och
slog sig 1821 ned i Paris som publicist.
I politiskt avseende anslöt sig T. till
oppositionen; han tillhörde Talleyrands (se d. o.)
förtrogna. 1830 grundade T. jämte några
meningsfränder tidningen Le National. I
julirevolutionen ingrep han verksamt och
förmedlade förbindelsen mellan Ludvig Filip
av Orléans och oppositionen. Sedan denne
blivit konung, var T. med korta
mellanrum intill okt. 1840 regeringsmedlem på
olika poster, 1836 och 1840
konseljpresident. 1832 undertryckte han ett uppror i
Vendée, genomdrev 1835 de s. k.
septemberlagarna, som begränsade press- och
föreningsfriheten för att stävja den republikanska
propagandan, och var 1840 genom sin
politik i egyptiska frågan nära att inveckla
Frankrike i krig med de övriga stormakterna.
Han utverkade, att Napoleons lik 1840
överfördes från S:t Helena till Frankrike. T., som
därefter tillhörde oppositionen, misslyckades
i febr. 1848 i sina försök att upprätthålla
den orléanska dynastien. Vid
decemberkuppen 1851 blev T. först fängslad och sedan
för en tid (till aug 1852) landsförvisad. Från
1863, då han valdes till medl. av lagstiftande
kåren, framträdde han öppet som
oppositionsman mot tredje kejsardömet, förfäktande de
»nödvändiga» medborgerliga friheterna såsom
samhällets sunda grundval och kritiserande
regeringens handfallenhet inför Preussens
expansionspolitik. I juli 1870 varnade T.
energiskt och modigt för en krigspolitik. När
Frankrikes nederlag medfört kejsardömets
fall, företog T. på uppdrag av den
nyupprät-tade regeringen för nationalförsvaret en
skäligen resultatlös diplomatisk rundresa till
hoven i London, Wien, Petersburg och
Florens. T. ansåg kriget slutgiltigt förlorat
och att dess förlängande endast kunde leda
till ökade uppoffringar för Frankrike. Med
uppgivande av den energiska krigspolitik,
som hade sin främste målsman i Gambetta.
uppdrog franska regeringen åt T. också att
öppna underhandlingar med Bismarck. T., som
korats till medlem av nationalförsamlingen i
Bordeaux för ej mindre än 26 dep., utsågs
av denna till chef för verkställande makten.
Efter stormiga underhandlingar med Bismarck,
varvid T. lyckades rädda Belfort åt
Frankrike och pruta av anspråken på
krigsskadestånd från 6 till 5 milliarder frcs, avslötos
fredspreliminärerna, som på T:s hemställan
antogos av nationalförsamlingen och i maj
ledde till freden i Frankfurt a. M. Sedan
församlingen i början av mars överflyttats till
Versailles, utbröt en resning i Paris, som
först i maj blodigt nedslogs (se
Pariskommunen). T. var därefter regeringschef intill
maj 1873, fr. o. m. aug. 1871 »franska
republikens president», men monarkisterna ersatte
honom 1873 med Mac Mahon (se vidare
Frankrike, sp. 1000). Han genomförde
därunder ett storartat nydaningsarbete. T.
tillhörde även sedan representationen och
arbetade ivrigt för vänsterns sak.
T:s insats präglas av hans utomordentligt
mångsidiga sakkunskap på statslivets olika
områden, främst det ekonomiska.
Maktlystnad utmärkte hans personlighet; i dess tjänst
ställde han också sin oerhörda
arbetsförmåga. T. innehar en rangplats även som
historieskrivare, främst genom sina verk om
franska revolutionens hävder (10 bd, 1823—27)
samt om konsulatet och Napoleons
kejsardöme (20 bd, 1845—62). Samtidas muntliga
vittnesbörd anföras i stor utsträckning.
Skildringen är flerstädes banbrytande. T. var också
märklig som parlamentarisk talare; hans
an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
