Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tibet (Centralasien) - Tibetanska språket och litteraturen - Tibeto-burmanska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tibetanska språket och litteraturen—Tibeto-burmanska språk
273
i prov. Si-chuan över Litang, Chiamdo, Lhasa,
Shigatze till Katmandu i Nepal. Den kortaste
vägen från Indien till Lhasa går över passet
Tang-la (omkr. 5,000 m ö. h.) i Himalaja. En
annan huvudväg in i T. går från Simla
genom Sutlejs dal till Manasarowar. På dessa
vägar exporterar T. som viktigaste varor guld,
silver, salt, ull, mattvävnader, pälsvaror och
mysk. En av de viktigaste importvarorna är
te från Kina och Indien.
I politiskt hänseende lyda s. och v. delarna,
det s. k. Inre T., omedelbart under landets
mäktigaste religiösa överhuvud, Dalai lama
(se d. o. och Lam ai sm), som utövar sin
världsliga myndighet genom en regent och
ett ministerråd; ett slags nationalförsamling
med representanter för klostren och
ämbetsmännen har rådgivande karaktär. Det
kinesiska inflytandet är här täml. nominellt.
Gränstrakterna mot Kina, det s. k. Yttre T.,
bilda prov. Chuan-pien och Kuku-nor, styrda
av kinesiska militärguvernörer.
T. har länge varit okänt för Europa. De
första européer, som lämnade utförligare
underrättelser om T., äro munkar och jesuiter,
bl. a. Andrada, Dorville, Desideri och della
Penna. Den förste engelsmannen i T. var G.
Bagle (1774). Under 1800-talet voro
européerna utestängda från T., som emellertid
sporadiskt besöktes, bl. a. av den franske
missionären É. R. Huc (se d. o.; 1844—46). Från
Indien trängde på 1860-talet i hemlighet
pun-diter, främst Nain Singh, in i T. Under
senare tid ha särskilt ryssar (Przevalskij,
Ro-borovskij), amerikaner (Rockhill), engelsmän
samt svensken Sven Hedin besökt T. Av stor
politisk betydelse blevo den engelska
militärexpeditionen till Lhasa under Younghusband
1904 och Ch. Bells diplomatiska mission i T.
1920—21. H. A-nn*
Litt.: Arbeten av S. Hedin (se d. o.); W.
M. Mc Govern, »I förklädnad till Lhasa»
(1924); P. Sherap, »A tibetan on T.» (1925);
Ch. Bell, »T. past and present» (1924), »The
people of T.» (1928) och »The religion of T.»
(1931); D. Macdonald, »The land of the lama»
(1929).
Tibetanska språket och litteraturen.
Tibetanska språket är ett av de ålderdomligaste
inom den indo-kinesiska el. siniska
språkfamiljen och utgör ett av huvudspråken inom den
tibeto-burmanska grenen av denna
språkfamilj. Det talas över så gott som hela Tibet
och har en rad dialekter, bland vilka märkas
Ladakh- och Lahuldialekterna (västra
gruppen), Spiti-, Tsang- och Ü-dialekterna
(centrala gruppen) och Khams (östligaste
dialekten). Av dessa äro de centrala de mest
avancerade och i ljudavseende mest förändrade i
förhållande till fornspråket. Detta känner
man genom omfattande texter fr. o. m.
600-talet e. Kr., och skriftspråket behåller
alltjämt den forntibetanska stavningen.
Fornspråket utmärktes av starka
konsonantanhopningar, beroende dels på en mängd prefix, dels
på ett flertal suffix. Åtskilligt talar för att
ord som brgyad, gtsang, dkyil, mgron, bslab
urspr. varit flerstaviga men genom
vokalutfall fått de konsonantgrupper, som
utmärka det gamla språket. Utvecklingen har
gått i riktning mot förenkling av dessa samt
274
bortfall av slutkonsonanter och i samband
med det senare modifikationer av vokalismen,
så t. ex. k’rims > Tsangdialektens Vim, Itad
> tä, brgyad > gyä. Tibetanskan har
musikalisk accent, varvid hög ton sammanhänger
med tonlöst uddljud, låg ton med tonande
uddljud, liksom i fornkinesiskan. Den är
visserligen monosyllabisk, så långt som man kan
följa den tillbaka, men ej som kinesiskan
isolerande (d. v. s. med oföränderliga ordkroppar,
utan inre förändringar eller avlednings- och
böjningsändelser). Tvärtom har man ett rätt
rikhaltigt böjnings- och avledningssystem,
karakteriserat dels av prefix och suffix, dels
av avljud. Verbet böjes visserligen ej till
person el. numerus, men väl markeras tempus
och modus genom olika former, åstadkomna
såväl genom prefix och suffix som genom
avljud, t. ex. »fylla» pres. hgengs, fut. dgang,
perf. bkang, imperf. k’ong. Ett flertal
sammansatta tempusformer åstadkommes med
allehanda hjälpverb. Verbet är i regel
opersonligt tänkt, varför en sats som ngas k’yod
rdung, »jag slår dig», eg. bör analyseras så:
ngas av mig (instrumentalis), k’yod
beträffande dig (ackusativ), rdung det slås. —
Räkneorden äro helt byggda på decimalsystemet.
— Den tibetanska skriften, som uppfanns på
600-talet e. Kr., är byggd på det indiska
deva-nägari (se d. o.). Den utgöres av en serie
stavelsetecken, ka, k’a, ga, nga etc., vilka genom
överskrivna el. underskrivna tillsatser kunna
förvandlas till ku, k’u, gu, ngu, ke, k’e, ge.
nge, ko, k’o, go, ngo etc. Av prefixen anges
somliga på samma sätt genom överskrivna
element, andra skrivas, som om de vore
självständiga stavelser, liksom slutkonsonanter på
samma sätt skrivas med samma tecken som
självständiga stavelser. — Litt.: C. A. Bell,
»Manual of colloquial tibetan» (1905) och
»Grammar of the colloquial tibetan» (1919);
Sarat Chandra Das, »Tibetan-english
dictio-nary with sanscrit synonyms» (1902; utg. av
G. Sandberg och A. W. Heyde).
Tibetanska litteraturen består
till vida övervägande delen av buddistiska
verk. Dessa föreligga i två stora samlingar,
av vilka den förra, »Bka-hgyur» [uttal [-kan-djur],-] {+kan-
djur],+} innehåller den egentliga kanon
(huvudsaki. mahäyänaverk, blott ett fåtal
tillhörande hinayäna), översatt fr. o. m. 700-talet
e. Kr., den senare, »Bstan-hgyur» [uttal [-tan-djur],-] {+tan-
djur],+} en mängd kommentarer och
utläggningar, ritualer, grammatiska och metriska
avh. m. m. Vid sidan av dessa två stora
samlingar finnes en populär litteratur, som
omfattar ett stort antal sagor, fabler, krönikor
samt en ej föraktlig lyrik (främste man
Mila-raspa, 1000-talet e. Kr.). B. Kgn.
Tibeto-burmanska språk äro en gren av den
indo-kinesiska el. siniska språkfamiljen, vars
andra huvudgren är den siamo-kinesiska
språkgruppen. Inom t. har man två avd., de
tibetanska och de burmanska språken. De förra
fördela sig i åtta grupper: tibetanskan,
nepa-lesiskan, leptscha (el. rong), dhimaliskan,
nord-assamesiskan, bodo (el. bårå, bara), naga- och
katschinspråken, vardera av dessa omfattande
flera språk, delvis talade av blott fåtaliga
folkstammar. De burmanska språken äro
bur-manskan och kuki-chinspråken (flera
små-språk). Samtliga äro monosyllabiska. B. Kgn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
