Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tibia - Tibro - Tibullus, Albius - Tibur - Tiburtius, Tiburtz - Tic - Tical - Tichatschek, Joseph Aloys - Tichborneprocessen - Tichodroma - Tichon (Vasilij Bellavin) - Tichvinska kanalsystemet - Ticino - Ticka - Ticknor, George - Tickor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Tibia—Tickor
276
Tibia, lat. 1. (Anat.) Skenbenet (se
Människan, bild 5).
2. (Veter.) Se Has.
3. (Zool.) Se Insekter, sp. 627.
4. (Mus.) Spaltflöjt hos romarna; i viss mån
liktydig med grekernas aulo’s. T. spelade en
viktig roll på kejsartiden, då den användes
såväl i kulten som på teatern.
Tibro, municipalsamhälle i Kyrkefalla
socken, Skaraborgs län, vid statsbanelinjen
Skövde—Karlsborg; 215 har, 1,734 inv. (1933).
Har flera mindre möbelfabriker. Tax.-värde å
fastighet 2,336,600 kr. (1932), tax. inkomst
1,258,100 kr.
TibuTlus, A 1 b i u s, förnamnet okänt,
romersk skald (d. i unga år omkr. 19 f. Kr.). T.
gjorde krigstjänst under Messalla Corvinus
(se d. o.) i Äkvitanien och tillhörde dennes
litterära krets. Hans dikter utgöra
huvuddelen av en samling poetiska arbeten, som
gått under T:s namn och stundom betecknas
som »Messallasamlingen». Skaldestyckena ha
elegiens form och äro nästan alla
kärleksdikter, bl. a. till en viss D e 1 i a. Skalden
insätter under strävandet efter omväxling sin
Delia i så olika situationer och
levnadsställningar, att figuren knappt får någon
trovärdig enhetlighet. Den bukoliska diktens
stämningar få rikliga uttryck i T:s dikter. De
röja ett lynne av fridsam vekhet. Språket
är rent och synnerligen vårdat. T-.s poetiska
begåvning vann hos hans samtid rättvist
erkännande. E. St.
TIbur, se Tivoli.
Tibu’rtius, T i b u r t z, präst, politiker (1706
—-87), blev fil. mag. i Uppsala 1734,
kyrkoherde i Vreta kloster 1744 och prost 1754.
Han skrev en historia om finska kriget 1741
—42 (1817), var som riksdagsman fanatisk
hatt och föreslog 1756 namnstämpelns (se d. o.)
införande. Led. av Vet.-akad. (1756).
Tic [tik], fr., kramp i vissa muskler,
särskilt i vissa ansiktsmuskler. — Se An
siktssmärta och Nervsjukdomar, sp. 897.
Tical, mynt, se Si am, sp. 771.
Ti’chatschek, JosephAloys, tysk
operasångare (1807—86). Var 1838—72 anställd vid
hovoperan i Dresden som dramatisk
hjälte-tenor, Wagners ovärderlige hjälpare under
dennes kapellmästartid. Sina största triumfer
firade T. i Wagners operor, särskilt de
tidigare: »Rienzi» och »Tannhäuser». Han gästade
Stockholm 1863, 1865 och 1866. T. N.
Tichborneprocessen [ti’tfbån-], en rättegång,
som fördes i England 1867—74 om arvet efter
sir James Francis Doughty-Tichborne (d.
1862). Den huvudagerande i denna process
var slaktarsonen Arthur Orton, vilken gav
sig ut för att vara sir James’ försvunne äldste
son och även som sådan accepterats av
änkan, lady Tichborne. De övriga
familjemedlemmarna lyckades emellertid avslöja
bedrägeriet, och efter en sensationell process
dömdes Orton till 14 års straffarbete för
mened. R. Sv-m.
Ticho’droma, zool., se M u r k r y p a r s 1 ä k t e t.
Ti’chon (borgerligt namn
VasilijBella-vin), den elfte ryske patriarken (1865—1925).
Blev teol. kand. 1888, vigdes till munk med
namnet T. 1891, blev biskop i Lublin 1899 och
ärkebiskop för de ortodoxa i Nordamerika
1900, flyttades 1907 som ärkebiskop till Ja-
roslavl och 1914 till
Vilna. 1917 flydde T.
till Moskva, och efter
marsrevolutionen s. å.
valdes han till
metro-polit där. 1917 blev
han patriark. Han
motstod
bolsjeviker-nas fordringar och
protesterade mot de
religiösa förföljelserna.
Häktad hösten 1922,
frigavs han i juni 1923
men hölls sedan till
sin död under sträng bevakning. A. de R.
TichvTnska kanalsystemet, i Sovjetryssland.
sammanbinder Ladogas och Volgas
vattensystem. Från Ladoga följer farleden floderna
Sias och Tichvinka; den senare förbindes
genom en kort kanal med floden Sominka,
varifrån farleden följer Tjagodosjtja och Mologa
till Volga.
Ticino [titJTnå], ty. Tessin. 1.
Vänsterbiflod till Po, i Schweiz och Italien, upprinner
vid Nufenenpasset v. s. v. om S:t Gotthard,
genomflyter Lago Maggiore och utmynnar
nedanför Pavia i Po; längd 259 km. Största
bifloderna äro från vänster Moesa, från höger
Maggia och Toce, de sistnämnda utmynnande
i Lago Maggiore.
2. Kanton i sydligaste Schweiz, s. om S:t
Gotthard, kring floden T., n. ändan av Lago
Maggiore samt Lago di Lugano; 2,813 kvkm,
159.223 i iv. (1930); huvudstad: Bellinzona. N.
delen (»T. sopraceneri», d. v. s. ovanför
bergryggen Monte Ceneri) uppfylles av Lepontiska
alperna och Adulaalperna, skilda åt av floden
T:s markerade dalgång (Val Leventina och
Val Riviera); s. delen (»T. sottoceneri») når
nästan fram till lombardiska slättlandet.
Klimatet är milt, och vegetationen har särskilt
i s. sydländsk prägel. De flesta inv. äro
italienare (93 %) och katoliker. Boskapsskötsel,
jordbruk och industri (tillv. av möbler, papper
m. m.) äro huvudnäringar. En betydande
turistström tillföres T. genom S:t
Gotthards-banan; turistcentra äro främst Lugano och
Locarno. — Enl. författningen (av 1892, revid.
1927) är stora rådet (Gran consiglio) den
lagstiftande, statsrådet (Consiglio di stato, 5
medl.) den verkst. myndigheten. Båda råden
väljas för 4 år direkt av folket. — T. blev
självständig kanton i Edsförbundet 1803. —
Jfr G. Respini, »Storia politica del cantone
T.» (1904).
Ticka, bot., se Tickor.
Ticknor [ti’kno], George, nordamerikansk
litteraturhistoriker (1791—1871). Studerade i
Göttingen, var 1820—35 prof, vid
Harvard-universitetet, skrev en banbrytande »History
of spanish literature» (3 bd, 1849).
Tickor benämnas arterna av flera till
rörsvamparna (se d. o.) hörande släkten, bl. a.
Fomes med vedartade och Polyporus med
köttiga, mestadels sega fruktkroppar; ofta
sammanföras dessa och närstående släkten under
namnet Polyporus. Fårtickan, P. ovinus (bild
33 på färgpl. Svampar 3), vars vita, med
central fot försedda fruktkroppar växa på
marken, är en god matsvamp, och den vackert
gula och röda svaveltickan, P. sulphureus
(bild 31 på färgpl. Svampar 3), på
stam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
