Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tingsten, Lars Herman - Tingstäde - Tingstäde träsk - Tingsås - Tingvallarna - Tingvallaön - Tinkal - Tinktur - Tinnar - Tinne - Tinné (Dené, Tinneh) - Tinné, Alexine - Tinnevelly - Tinning - Tinningben - Tinninglob - Tinnskura - Tintamaresk - Tintellust - Tinto, Rio - Tintoretto (Jacopo Robusti)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335 Tingstäde
i flera militära kommittéer och sekr. i 1901
års försvarsutskott. — T. är en framstående
militär skriftställare, bland vars verk märkas
»Taktikens grunder» (1887; flera uppl.),
»Iluf-vuddragen af generalstabstjänsten» (1896; 2:a
uppl. 1920) samt en historik över krigskonsten
(2 dir, 1926, 1928). Ilan har även skrivit i
krigshistoria och historia, bl. a. om Sveriges
krig och yttre politik 1813—14 (1924, 1925), om
Sverige och tyska kriget 1630 till efter Gustav
II Adolfs död (1927, 1930) samt om Banér och
Torstenson såsom härförare (1932). H. J-dt.*
Tingstäde, socken i Gotlands n. härad, vid
sjön Tingstäde träsk och Ireån; 42,76 kvkm,
478 inv. (1933). Odlad slättbygd i
kyrktrak-ten närmast sjön, f. ö. skogs- och i n.
myrmarker (Elinghems myr). 934 har åker, 2,263
har skogsmark. Om kyrkan se Gotland,
bild 23. Nära kyrkan T. fästning, med stort
fridlyst område. T. ingår i Stenkyrka, T.,
Martebo och Lummelunda pastorat i Visby
stift, N. kontraktet.
Tingstäde träsk, sjö, nästan h. o. h. inom
Tingstäde socken (se föreg. art.); 4,5 kvkm, 45
m ö. h., 1,65 m djup. Blev 1933 ändpunkt
för flyglinje från Stockholm. Se även bild 7
vid art. Gotland. — Ung. mitt i sjön
ligger det s. k. B u 1 v e r k e t, en enorm
samling stockar, plank, stående stolpar,
gärdsel m. m., vilket vid undersökning visade
sig utgöra ett kvadratiskt, knuttimrat
byggnadsverk med 175 m sidor och bestående av
omkr. 10.000 rundtimmer av furu. Runt
denna kvadrat löpa palissader av i den
mjuka bottnen neddrivna, avkvistade ungträd.
Anläggningen är ett mäktigt försvarsverk.
Tiden för dess tillkomst är antagl. 400-talet
e. Kr. — Litt.: A. Zetterling, »Bulverket»
(1929). G. R-11;H. R-h.
Tingsås, landskommun i Kronobergs län,
Konga härad, vid Blekingegränsen, i den
små-kuperade skogsbygden kring sjön Tiken och
övre Bräkneån; 155,54 kvkm, 2,212 inv. (1933).
1,612 har åker, 10.234 har skogsmark. Under
Lessebo a.-b. lyder bl. a. det forna järnbruket
Stenfors bruk. T. församl. omfattar även den
från kommunen 1921 avskilda Tingsryds
köping (tills. 157.22 kvkm, 3,127 inv.), som utgör
ett pastorat i Växjö stift, Konga kontrakt.
Tingvallarna, se Thingvellir.
Tingvallaön, se Karlstad.
Tinkäl, kem., se Borföreningar, sp. 846.
Tinktür (lat. tinctüra, av ti’ngere,
genom-dränka, färga), »droppar», en ofta mörk,
tunnflytande, för medicinskt bruk avsedd vätska,
som man vanl. bereder genom att under 5
dygn vid rumstemp. »macerera» fint
sönderskurna el. pulveriserade droger med (vanl.)
utspädd sprit, varefter drogresterna
frånskiljas. Till flera t. sättas vid beredningen
flyktiga oljor, till guajakdroppar ammoniak (T.
gtmjaci ammoniata). Sv. farmakopén
innehåller 36 t. Många andra preparat ha gått och
gå under detta namn. C. G. S.
Tinnar, fyrkantiga, massiva upphöjningar,
som med regelbundna mellanrum följa övre
kanten av en försvarsmur. Själva t. tjäna
härvid som skottskydd, mellanrummen som
skottgluggar. T., som förekommo redan på
egyptiska och assyriska fästningsbyggnader,
äro karakteristiska särskilt för senare
medel
Tintoretto 336
tiden. Motivet nyttjas även som prydnad och
antar då växlande former. Upk*; L. W :son M.*
Tinne, älv i Telemark fylke, Norge, från
Tinnsjö (54,io kvkm, 190 m ö. h.) mot s. till
lleddalsvatn; flodområde 3,900 kvkm. Bildar
bl. a. Årlifoss, Svelgfoss, Lienfoss och
Tinn-foss, utbyggda för resp. 28,000, 71,000, 29,000
och 32,000 hkr, de tre första för Norsk hydros
fabriker i Notodden. Vid s. ändan av
Tinnsjö, som trafikeras av ångbåtar, en stor
reg-leringsdamm. Jfr Måne. Ax. S.
Tinné (D e n é, T i n n e h), benämning på de
nordliga stammarna av den athapaskiska (se
Athapasker) språkfamiljen i
Nordamerika. Namnet härledes av ordet för människa,
tinne el. dene. — Litt.: A. G. Morice, »The
great Déné race» (i Anthropos 1906). S. L-é.
Tinné, A 1 e x i n e, holländsk-engelsk
Afri-karesande (1839—69); fadern var en rik
engelsk köpman. Utrustade 1862 en expedition
till Vitanilområdet, 1863 förenad med
Heug-lins (se d. o.), som också skildrat den
farofyllda samt naturvetenskapligt och
geografiskt resultatrika färden (Petermanns
Mittei-lungen 1865, Ergänzungsheft 15). 1869
startade hon från Tripolis mot Tsadsjön men
mördades på väg från Mursuk till Ghat av
tua-regiska följeslagare. K. G. L.
TinneveTly, stad i sydligaste delen av
britt.-ind. presidentskapet Madras; 53,783 inv. (1921);
är en av centralpunkterna för de katolska och
protestantiska missionerna i Sydindien.
Tinning, huvudets sidotrakt mellan yttre
ögonvrån och örats övre del. Jfr
Huvudskål, sp. 174.
Tinningben, anat., se Huvudskål, sp. 173.
Tinninglob, anat., se Hjärna, sp. 1104.
Tinnskura, her., se Sköld, sp. 1269, bild 41.
Tintamare’sk, seThéätre
tintamar-r e s q u e.
Tintellust, se A i r.
Ti’nto [-tå], Rio, se Rio Tinto.
Tintoretto [-tåre’tå], eg. Jacopo Robusti,
kallad T. (»den lille färgaren») på grund av
faderns yrke, veneziansk målare (1518—94).
T. var lärjunge till Tizian och har tagit
intryck av många av de äldre venezianska
mästarna. Den mest avgörande betydelsen för
honom fick emellertid beröringen med
Michel-angelos konst. Redan i sina tidiga arbeten
utvecklar han en rik figurplastik,
rumsbildning och dramatik i anslutning till denne o. a.
florentinska förebilder Som venezian
bevarade han tillika alltid ett övervägande
intresse för ljusbehandlingen, men hans
intensiva temperament krävde starkare
monumentalitet och dramatisk uttrycksfullhet, än man
finner hos de tidigare venezianerna. I
motsats mot dessa söker han — vid sidan av
den ofta långt gående illusionismen — en
stark idealisering. Särskilt under sin senare
tid vill T. förläna konstverket karaktären av
en högre existens. Detta når han genom den
egenartade ljusbehandlingen. Han målar näml,
icke längre det naturliga ljuset, som under
sin gång modellerar fram föremål och figurer.
Dessa byggas upp för sig, ljus och skugga
kastas sedan, ofta i kraftiga accenter, som
en stundom starkt uttrycksfull, stundom
dekorativ vävnad ut över bildytan.
Förhållandena skifta dock under T:s långa utveckling.
I hans tidigare verk spela de florentinska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
