Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tizian (Tiziano Vecelli) - Tiällmann, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
Tiällmann
358
den tedde sig, innan den florentinska konsten
inverkat på honom. En motsvarighet på det
religiösa området utgör »Skattepenningen»
(Dresden).
Från 1518 (eller kort dessförinnan) ägnar
sig T. åt ett livligt studium av den
floren-tinskt-romerska konsten, särskilt
Michelange-los verk. Frukter härav äro den av storslagen
dramatik och komplicerade rörelsemotiv
utmärkta stora målning av madonnans
himmelsfärd, som 1518 utfördes för Frarikyrkan (nu
i Accademia) i Venezia samt det med djärva
förkortningar briljerande uppståndelsealtaret
i Brescia. Ila de florentinska idealen här
förlett målaren till en uppvisning av dramatiska
figurmotiv, måste man erkänna, att T.
förvånande snabbt assimilerar de främmande
elementen i en egen, ny stil. I målningar
sådana som »Madonna di Casa Pesaro» (1526; i
Frarikyrkan) och »Petrus martyrs död» (1530;
i San Giovanni e Paolo, Venezia,
uppbrunnen men känd genom gammal kopia) har han
återvänt till den venezianska traditionen,
väpnad med florentinsk erfarenhet. Den
venezianska smaken blir t. o. m. för lång tid framåt
alltmer rådande i hans produktion. På
kompositionens område utvecklade han t. ex. de
venezianska traditionerna, vilket bl. a.
betyder, att han i motsats mot florentinerna helst
sökte undvika en symmetrisk anordning. Hans
tavlor ha sålunda gärna breddformat och
sakna så gott som alltid en mittpunkt eller
mitt-axel. De sammanhållas i stället ofta av en
från ena sidan till den andra glidande
vågrörelse. I enlighet härmed skjutes
huvudpersonen vanl. åt ena sidan, vilket även är fallet i
de stundom förekommande kompositionerna i
höjdformat, ss. den nyss nämnda
Pesaroma-donnan. Ett gott ex. på denna art av
komposition är den välkända målningen av Marias
tempelgång (från 1539; i Accademia, Venezia).
Den decentraliserande kompositionen kommer
f. ö. kanske bäst till sin rätt i de mytologiska
målningar med landskapsbakgrunder, som T.
med förkärlek utförde under hela sin långa
verksamhetstid, t. ex. de 1518—23 för hertigen
av Ferrara målade »Venusfest», »Backanal»
samt »Bacchus och Ariadne» (av de förra
finnas i Nationalmuseum i Stockholm fria kopior
av Rubens).
I samband med dessa böra nämnas de många
dukar, som T. ägnat åt förhärligandet av
kvinnlig skönhet och ungdom (»Liggande
Venus», »Venus och Amor», »Danae», »Venus
med spegeln» o. s. v.), av vilka »Venus från
Urbino» och »Venus med Amor» (båda i
Uffi-zierna) kanske äro de mest kända. Vanl.
bestå dessa kompositioner i likhet med
Gior-giones liggande Venus av en vilande, naken
ung kvinna på en bädd i förgrunden mot en
bakgrund, som till stor del upptages av ett
om Giorgione påminnande stämningslandskap
(från T:s senare tid t. ex. »Jupiter och
An-tiope» i Louvre).
Ljusbehandlingen är alltid omhuldad i T:s
måleri. I många av de nämnda tavlorna har
han t. o. m. förenat den mjukaste
ljusförtoning med florentinska figurmotiv. Mot senare
delen av hans liv får ljuset självt en starkare
rörlighet och stundom en viss dramatisk
uttrycksfullhet. Den senare »Törnkröningen»
(omkr. 1560 eller senare; Louvre) samt »Kristi
Bild 9. Tizian. Självporträtt. Omkr. 1550.
gravläggning» (1559; Madrid) äro goda
exempel. Karakteristiskt nog visar han nu ånyo
ett större intresse för de florentinska
rörelsemotiven. Mången gång får ljusbehandlingen
en fläckighet, som visar, att T. knappast
kan ha varit oberoende av det uttrycksfulla
ljus, som utvecklats av hans forne lärjunge
Tintoretto (»Tarquinius och Lucrezia» i Wien
och »Marie bebådelse»i San Salvatore, Venezia).
Ett viktigt område i T:s verk utgöra
porträtten. I högre grad än någon annan av
renässansens konstnärer har T. fångat
modellens liv i ett visst ögonblick. Hans porträtt
tillhöra de mest beundransvärda i konstens
historia genom sin förening av glansfulla
färgackord med en sällsynt övertygande
personskildring. T. målade flera porträtt av
kejsar Karl V, av vilka den stora
ryttarbil-den av kejsaren efter slaget vid Mühlberg
blivit av stor betydelse för senare
ryttarpor-trätt. Även Filip TI :s porträtt har T. vid
olika tillfällen målat. T:s förmåga av
psykologisk tolkning framträder särskilt i den 1545
utförda gruppbilden av påven Paul III och
hans nepoter (i Neapel). Vidare märkas
porträtt av Frans I av Frankrike, av Pietro
Aretino, av Pietro Bembo (se d. o., med bild),
av dottern Lavinia, flera damporträtt (se t. ex.
Dräkt, bild 66) och självporträtt samt
barnporträttet av den lilla Clarice Strozzi (Berlin).
Litt.: Monografier av C. Philipps (1898),
G. Gronau (1900), E. Waldmann (1922), V.
Basch (1928), F. Heinemann (s. å.) samt O.
Fischel (»Klassiker der Kunst», 1904). H. C-l.
Tiällmann, Nils, språkman (1652—1718),
student i Uppsala 1675, kapellan i Stockholm
1691. Utgav en latinsk grammatik (1679),
»Ellofva andelige prof-visor» (1692) och
»Grammatica suecana» (1696), den första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
