Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolstoj, Lev Nikolajevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429 Tolstoj,
T:s 1862 ingångna, länge harmoniska
äktenskap med Sofia Andrejevna Behrs,
läkardotter från Moskva, medförde en tid av
särskild själslig jämvikt och nyväckt litterär
alstringskraft, varunder T. skapade sina två
främsta litterära mästerverk. Det första (1865
—69) var den historiska romanen »Krig och
fred». Mot bakgrunden av de stora politiska
händelserna 1805—20 med »fosterlandskriget»
1812 i centrum ger han där en enastående
allsidig och levande, med dittills oöverträffad
realism utförd monumentalbild av
Alexander I:s Ryssland, närmast i form av en
familjekrönika, som presenterar tre generationer
av släkterna Tolstoj och Volkonskij, dels
tecknade på grundval av omsorgsfullt insamlade
familjetraditioner, dels kopierade efter
levande modell. Men samtidigt är det enkla ryska
folket romanens verkliga hjälte. Under det
att författaren detroniserar de historiska
förgrundsfigurerna, som göras till historiens
viljelösa redskap, sätter han i deras ställe
massorna, de omedvetna bärarna av historiska
missioner; medan han skoningslöst avslöjar
överklassen, ställer han mot den de enkla
ryska människorna, som vilkas
idealrepresentant framträder bondesoldaten Platon
Kara-tajev, vars hela väsen är en visserligen rätt
opersonlig godhet, framsprungen ur känslan
av att hans liv, meningslöst som personligt
liv, äger mening blott som del av ett större
helt. Det andra arbetet var samtidsromanen
»Anna Karenin» (1874—77): å ena sidan en
mot bakgrunden av en bred målning av tomt
konventionellt societetsliv given skildring av
hjältinnans i självmord utmynnande
kärleksaffär, å andra sidan ett nytt kapitel av T:s
(här kallad Levin) självbiografi, skildrande
hans liv i naturens och folkets närhet, hans
kärleksroman, hans familjelycka — ett liv,
som dock i romanen leder fram till en kris, då
den i längden otillfredsställde Levin, alltmera
plågad av dödsfruktan och oroad av frågan om
livets mening, finner själsro i anammande av
böndernas enkla, oreflekterade gudstro.
Samma omvändelsekris inträffade, förberedd sedan
länge, snart med T. själv. Från samma
an-fäktelser, som ansätta Levin och som för
den fysiska kraftmänniskan T. blevo särskilt
aktuella vid de första tecknen på fysisk
regress, sökte han först men fåfängt
räddning i den ortodoxa tron. Han fann den i
stället i en förenklad kristendom, sådan han
utläste den ur evangelierna, särskilt i
bergspredikan, pch sådan den ryska bondeklassen,
särskilt i sekterna, förstått den. En
kristendom utan alla dogmer och kyrkliga bruk,
koncentrerad först och främst kring
kärleksbudet och dess negativa komplement,
förbudet att löna ont med ont: orden »stå inte
det onda emot» blevo, säger han själv, den
nyckel, som för honom öppnade allt. På
inbördes kärlek, inte på våld, måste
människorna grunda sin samlevnad; i överensstämmelse
därmed utdömer T. staten, som för honom
utgör det organiserade våldet, men också
den revolutionära rörelsens strid med våld
mot den statliga ordningen; han utdömer
privategendom, som blott kan försvaras med
våld, och klassväsen, som baserar sig på
människors tvångsexpropriation av
medmänniskor; han ser ett ont i den moderna
indu
L. N. 430
strialismen, som fordrar slavarbete, och
finner räddningen i återgång till primitiva
levnadsförhållanden med allas personliga
arbete med jorden; han förkastar hela det nuv.
klassamhällets civilisation, alltifrån den
konst och litteratur, som skapats för en liten
överklass, till de onaturliga njutningsmedel
kulturen uppfunnit, t. ex. spritdrycker och
tobak, han utsträcker kärleksbudets krav
till allt skapat och kräver vegetarianism.
Länge sysselsatt med att utforma och i en
rad skrifter framlägga sina läror, återupptog
T. först efter ett längre avbrott sin
skönlitterära verksamhet, dels för att med en del
folkliga skrifter ge massorna den litteratur
de behövde, dels för att, alltjämt stående på
höjden av sitt konstnärskap, i litterär form
förkunna satser i sitt lärosystem. Viktigast
äro berättelsen »Ivan Iljitjs död» (1886),
som under en ohöljt realistisk skildring av
en dödskamp behandlar det ständigt för T.
centrala temat om dödsfruktan och dess
övervinnande, det skakande bondedramat
»Mörkrets makt» (1887), som skildrar syndens
förmåga att dra människan allt djupare ned, en
makt, från vilken dock dramats hjälte befriar
sig, då han med den enkle ryske mannens
starka skuldmedvetande går till bekännelse
och ånger; den på sin tid starkt
omdebatterade äktenskapsromanen »Kreuzersonaten»
(s. å.), där författaren gentemot den moderna
civilisationens depraverade moral kräver en
sedlig renhet, som yttrar sig t. o. m. i sexuell
avhållsamhet inom äktenskapet, och slutligen
den stora romanen »Uppståndelse» (1898), där
författaren vid skildringen av den visserligen
något blodlöst tecknade hjältens försök att
rädda en av honom en gång förförd, sedan
djupt sjunken och till Sibirien deporterad
kvinna får tillfälle till mördande kritik av
en rad sidor i modernt samhällsliv.
Bannlyst av Heliga synoden 1891 men
personligen lämnad i fred av de världsliga
myndigheterna, som inskränkte sig till
censuringrepp mot hans skrifter och förföljelser
av en del naiva »tolstojaner», som gjorde
kuriösa försök att praktisera T:s läror,
fortsatte T. länge att njuta det överklassliv
han fördömde och inskränkte sig till att
överflytta sin förmögenhet på sin familj och
att personligen praktisera vad hans hustru
kallade hans robinsonad (bondedräkt,
kroppsarbete vid plogen, vegetarianism etc.). Själv
plågad av denna paradox, som roade el.
indignerade hela världen, var han tidigt
besluten att bryta med detta liv och sin
(med undantag av dottern Aleksandra)
oförstående familj. Först i okt. 1910 lämnade
han i hemlighet sitt gods för att som eremit
i ensamhet sluta sina dagar; kort efter
uppbrottet avled han på stationen i Astapovo.
Litt.: T: s skrifter ha utkommit i en massa
uppl.; under utgivande är en vid
100-årsjubi-leet av hans födelse 1928 av sov
jetmyndigheterna startad, till 98 bd beräknad kritisk
uppl., redigerad av hans vän och lärjunge
Tjertkov med biträde av bl. a. dottern
Aleksandra, som även utgivit minnen från
föräldrahemmet (ty. uppl., »Wanderer in
Ket-ten», 1932; eng. uppl., »Tragedy of T.»,
1933). Den biogr. litt. om T. är
utomordentligt rik; standardbiogr. är av P. Birju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
