Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Topelius, Zachris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Topelius, Z.
451
berg. Han blev student 1833, fil. kand. 1840,
hade urspr. ämnat bli läkare som fadern men
ägnade sig i stället åt historien, blev fil. lic.
1844 och fil. dr 1847. Sina vetenskapliga
studier hade han icke bedrivit med någon större
iver, men han hade tagit livlig del i
studentlivet och mottagit avgörande intryck av den
fosterländska och nationella väckelsen bland
ungdomen. Denna väckelse hade ett centrum
i den österbottniska avd., som han tillhörde.
En tid i början på 1840-talet var han starkt
berörd av Snellmans radikala finskhetsiver.
Men snart dämpades hans radikalism.
1841—60 var T. red. för Helsingfors
Tidningar. I många hänseenden var han en
ypperlig journalist, skrev snabbt och ledigt och
kunde fånga allmänhetens uppmärksamhet.
T. gav i tidningen utmärkta allmänna
utrikespolitiska översikter och behandlade, i allm.
i liberal anda, en mängd nationella, sociala,
ekonomiska och kulturella spörsmål. Särskilt
populära blevo hans Helsingforsbrev i tidens
kåserande journalistiska stil. Under
Krim-kriget tog han i sin tidning och i sin
diktning bestämt parti för Ryssland mot
västmakterna, dels emedan han ansåg, att
Rysslands krig mot Turkiet var en strid för
civilisationen och friheten, dels emedan han
ansåg, att Finland borde förhålla sig fullt lojalt
mot Ryssland. Detta ledde T. in i bittra
konflikter med de radikala grupper bland
studenterna, som hoppades, att västmakternas
seger skulle skänka Finland politiskt
oberoende. Dessa konflikter ingåvo T. motvilja
mot politiken, och med utgången av 1860
lämnade han sin tidning.
T. hade 1845 gift sig med en
barndomsvän-ninna från Nykarleby, Emilie Lindqvist.
Av ekonomiska skäl hade han redan i början
av 1850-talet tänkt bli lärare och även fått
ett lektorat i historia vid Vasa gymnasium.
Men innan han tillträtt tjänsten, blev han
1854 utan ansökan e. o. prof, i finsk historia
vid univ. i Helsingfors. 1863 blev han ord.
prof, i finsk, rysk och nordisk historia och
överflyttade 1876 till professuren i allmän
historia. Han var univ:s rektor från 1875 till
1878, då han tog avsked.
Den största och bästa delen av T:s lyriska
diktning tillhör tiden före 1860; den
samlades i 3 h. »Ljungblommor» (1845—54; ny,
samlad och grundligt revid. uppl. 1880). T:s
läggning var avgjort romantisk och hans
lynne vekt och känsligt för ögonblickets
stämningar. Alla olika sidor av hans
personlighet avspegla sig i hans utomordentligt
lättflytande, musikaliska versdiktning. Hans
fosterlandskärlek och hans frihetsdyrkan ta
sig uttryck i dikter som »Islossningen i Uleå
elf» och »Finlands namn», hans högtspända
idealism i »Studentvisa», hans känslighet för
naturstämningar i Sylviavisorna, hans
romantiska kärlek i »Vintergatan». En
särskild grupp bland hans erotiska dikter har
inspirerats av en bondflicka, som han några
gånger råkade på ett gästgiveri under sina
färder mellan Helsingfors och Nykarleby; den
yppersta bland dem är »Den resande
studenten». I T:s senare diktning blir den religiösa
och ortodoxt kristliga tonen alltmera
förhärskande, vilket synes i diktsamlingarna »Nya
blad» (1870) och »Ljung» (1889). Härtill
bi
452
drog även, att T. var led. av
psalmbokskom-mittéerna 1868 och 1876—78.
Tyngdpunkten i T:s prosadiktning ligger i
hans historiska berättelser, där han hade
Walter Scott, Victor Hugo och Ingemann
som förebilder. Hans första större försök var
»Hertiginnan af Finland», en skildring av
lilla ofredens tider i Åbo (tr. i Helsingfors
Tidningar 1850). 1851 började han i
tidningen »Fältskärns berättelser», som avslutades
1866. Dessa berättelser blevo en skildring
av Finlands historia och av landets insats i
det svenska rikets historia från Gustav II
Adolfs tider till Gustav III:s. Samtidigt
tecknar han i dem en idealbild av den finska
folkkaraktären, som är besläktad med den
Runeberg gav i »Fänrik Ståls sägner». För
många generationer av Finlands ungdom
blevo berättelserna den viktigaste källan för
kunskapen om fosterlandets historia. Hans
romantiska sinne visar sig i hans hjältedyrkan,
som främst kommer fram i skildringen av
Gustav II Adolf och Karl XII; däremot står
han kylig och rätt oförstående emot
1700-talets upplysning. Hans religiösa
världsåskådning framträder i det sätt, på vilket
han låter försynen styra historien och
människornas öden enl. moraliska principer. T.
fortsatte sedan sin historiska diktning bl. a.
i romanen »Stjärnornas kungabarn» (1889).
Utom de historiska berättelserna skrev T. en
mängd andra noveller och längre berättelser.
De flesta äro starkt romantiska och
spännande, men de bästa äro dock de, i vilka han ger
mer realistiska bilder av livet i Finland
(»Fröken Drifva», »Vincent Vågbrytaren»).
Ett urval av dessa berättelser ingår i
novellsamlingen »Vinterqvällar» (3 dir, 1880—97).
T. framträdde även som dramatiker. Hans
främsta skådespel är »Regina von Emmeritz»
(1853), ett på motiv ur »Fältskärns
berättelser» byggt skådespel med Schiller och Victor
Hugo som mönster. Hans »Dramatiska
dikter» utkommo 1861.
Under senare delen av sitt liv blev T.
främst en diktare för barn. Redan 1847 hade
han utgivit en samling »Sagor», som sedan
följdes av tre andra (1848—52). Senare
medarbetade han flitigt i barntidningarna Eos
och Trollsländan. 1865 började han utgiva
»Läsning för barn» (8 bd, det sista 1896),
som gjorde honom till barnens
älsklingsförfattare i Finland och Sverige. I de tidigaste
sagorna ser man, att H. C. Andersen varit
hans förebild, men snart finner han sin egen
ton. Han har icke Andersens djupsinne, men
hans sinne för det enkelt, naivt och friskt
mänskliga vann barnens hjärtan. Vanl. ha
sagorna som grundval någon enkel, stor idé,
ss. fosterlandet el. människokärleken, och en
moralisk innebörd, som stundom kan bli litet
för påträngande. Men hans bästa sagor, ss.
»Björken och stjärnan» och »Pikku Matti»,
höra till den stora poesien. Till denna hans
diktning för barn ansluta sig nära hans
läseböcker »Naturens bok» (1856) och »Boken om
vårt land» (1875) samt hans andaktsbok
»Evangelium för barnen» (1893).
Efter sitt avsked från professuren bodde
T. på Björkudden i Helsingfors ö. skärgård.
Sin förmedlande hållning i språkstriden
hävdade han i många uttalanden (bl. a. dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
